Tag Archives: mat

Ännu en blindfrukost

Tre nya assistenter har börjat hos mig efter att två stycken slutat. Förra veckan samlade jag den nya personalgruppen för första gången. Det kändes ju riktigt skönt. Det är rent av avgörande att alla samarbetar för att assistansen ska funka. När det inte är sommar eller jul så kör jag personalmöte en gång var tredje vecka. Efteråt har vi också ca 2,5 timmar för fortutbildning. Den här hösten kommer vi att ha 6 tillfällen för fortutbilningar. Mycket av den tiden ägnas till att lära ut dövblindkompetens, men också stresshantering, ergonomi, säkerhet med mera. Att mina assistenter får dövblindkompetens innebär att de lär sig förstå vad dövblindhet är hur det påverkar mig, min kommunikation, perception och mina livomställningar. För att kunna hjälpa mig måste de förstå vad jag ser och vilka delar av min omgivning jag missar och behöver få information om. Inte helt lätt eftersom jag ser ganska olika i olika synmiljöer. Assistenterna behöver också kunna avläsa mig och mitt sätt att utrycka mig. Jag låter assistenter delta i olika workshops där de själva får testa på att se som jag eller ha mina fysiska förutsättningar. Testa att sitta och prata med en grupp människor som själva står. Orientera sig i okänd miljö med minimalt synfält. Ta sig fram med rullstol. Uppleva föremål med hjälp av känseln. Kommunicera taktilt utan ögonkontakt. Ibland har jag bjudits in att göra det här för andra personalgrupper eller på utbildningar. Det är väldigt kul.

Den här gången inledde jag vår utbildningsmeriter med en övning som effektivt ge deltagarna en känsla av hur vardagen är för mig samtidigt som de fick tid att umgås, lära känna varandra och verkligen samarbeta. De fick testa på att äta frukost med ögonbindlar och de fick inte använda sina egna händer. De arbetade i par så en åt och den andra syntolkade och assisterade personen. Varken den som åt eller den som matade/syntolkade visste innan vilken mat som skulle finnas på bordet.

Efteråt pratade vi om allas upplevelser och jämförde det med mina vanor eller med händelser jag själv upplevt. Det underlättar något så oerhört för mig senare när jag ska arbetsleda mina assistenter. De förstår vad jag menar så mycket lättar och kan själva relatera till mina det jag försöker förmedla. Det är en härlig känsla att bygga upp det samarbetet. Det blev mycket tekniksnack också och ideér om olika moment i matsituationen kan lösas. Jag är väldigt nöjd med övningen!

Blindfrukost för de som ser och hör åt mig

Idag har vi haft personalutbildning. Det har jag haft var tredje vecka under våren. Vi har varvat utbildning i dövblindhet med andra teman som t.ex. Första hjälpen.

Dövblindkompetens är oerhört ovanligt på arbetsmarknaden och du kan inte läsa in den med en kurs på högskolan. Det finns fantastisk kompetens på de folkhögskolor som utbildar dövblindtolkar. Det har jag använt mig av tidigare och planerar att göra igen till hösten. Det sparar MIG enorm energi. Under våren har assistenterna själva fått tagit ansvar för att ta till sig teoretisk material som jag tillhandahåller i assistentrummet. På så vis har ingen dödtid då de inte haft andra arbetsupppgifter gått förlorad. De har alla gått en speciellt utformad teckenspråkskurs på ABF som kommer följas upp med studiecirklar under sommaren.

Av mig personligen har de fått utbildning som ska hjälpa dem förstå mitt utgångsläge och hur de kan hjälpa mig. De har fått göra praktiska övningar som att ledsaga och assistera varandra i par. En gång fick de utforska mitt närområde, när jag flyttat till MoHo. De fick en karta med olika stationer utsatt. På varje station fanns ett namn de skulle skriva ner och de som arbetat ett tag märkte att namnen var tagna från de som arbetar som timvikarier hos mig och är väldigt viktiga för oss när någon i ordinarie grupppen blir sjuk. Vid ett annat tillfälle tog vi bilarna till Ikea som ligger en kilometer härifrån. Det är en intensiv miljö med enormt mycket at se och ta in. Det är bra träning för den som ledsagar och syntolkar i hur man ska sålla information och för den som avläser att känne efter och förmedla ”vad vill jag vet här? Vad är oviktigt?” Det var också bra träning i samarbete, empati och tålamod. Assistenterna har fingrerad optik så att de bara såg genom ett litet hål med begränsat synfält. De fick känna att även om en kan se tydligt genom det lillla hålet så tar det mer energi och tid att förstå vad en ser när en flyttar blicken och att en blir väldigt trött. Att syntolkning inte behöver betyda att en målar upp en stor bild av vad som finns framför en, utan att det kan hjälpa att få veta vissa detaljer eller en övergripande information. Om ledsagaren pekar ut var det finns kuddar kan jag titta ditåt direkt och se vad det är för kuddar och det hjälper mig mer än om assistenten står och beskriver kuddarna utan att visa mig var de finns någonstans. Att få uppleva det själv ger en annan förståelse än att läsa om det på ett papper eller i en blogg. Efteråt diskuterar vi alltid vad vi upplevt. Om jag sett assistenterna in action så ser jag alltid beteenden hos dem som jag känner igen hos mig själv. Som när en assistentens har svårt att att koppla vad som tecknas i hens hand och själv med högerhanden börjar upprepa tecknens hen avläser med vänster hand. Eller när en assistent sträcker ut en fri hand för att få en känsla av hur långt hen är från en stolpa de just passerar.  De kan själva uppleva saker som de märkt att jag gör i vardagen men inte förut funderat på varför.

Idag gjorde vi en övning som jag vill göra med assistenterna en gång om året.   Jag kallar den ”Blind frukost” mest för att nåt ska det kallas. Jag köper in olika sorters bröd, pålägg, frukt, dryck och tillbehör. Ofta något med lite udda ingredienser som kan behöva förklaring. Assistenterna får jobba två och två och assisterande varandra. De vet inte vad som kommer finnas på bordet. Idag visste de inte ens om att de skulle få utföra den här övningen. Många hade fått förhinder så det var inte fler än fyra assistenter närvarande, men gjorde inte övningen mindre viktigt. Assistenterna tittade på en informationsfilm medan jag och en assistent dukade upp maten. De två assistenterna som började med att äta fick ta på sig öronpluggar, hörselskydd och ögonbindel. De ledsagades av sina assistenter in i köket. Assistentens uppgift var att syntolka och hjälpa sin assistansanvändare att äta. När måltiden var över samtalade vi om upplevelsen och sedan fick gruppen gå ut och titta på en till informationsfilm medan jag bytte ut delar av maten på bordet. Vindruvorna byttes ut mot färska blåbär. Surdegskexen byttes ut mot knäckebröd. Färskosten med löksmak byttes ut mot färskost naturell. Jordnötssmöret mot marmelad. Och så vidare…Sen körde vi andra sittningen.


En lite kul grej var att vi idag hade fått ganska många barn på halsen. De kom med oväntade upptåg vilket gjorde det tydligt hur lite person märker av vad som händer runt en om de är hårt koncentrerad på vad de håller på med. Hur mycket en missar om ingen berättar.  Vi första sittningen dök Ottilia (som var hemma sjuk) och började smyga in här och där för att sno godsaker. Vid andra sittning dök två barn till upp som fått låna ögonbindlar av mig och började leta efter sin mamma utan att se nåt. De som lallade runt obekymrade och fnittriga. Deras mamma märkte inte ett skit. I famnen hade hon ett tredje barn som ammade för fullt och ändå lyckades hon vara fullt fokuserad.

Efteråt var alla supernöjda och kände att de lärt sig massor om vad känsla av sammanhang innebär och vad som ingår i deras assistentroll utöver att få maten till min mun med hjälp av bestick. Det är mer än man kan beskriva vid en inskolning. Det är en viktig del av dövblindkompetens. Jag valde att låta assistenterna göra övningen ”helt blinda” trots att jag har synrester i de flesta sammanhang. Jag gjorde så för att fokusera skulle ligga på kommunikationen och samspelet. Spetsa till situationen. De slapp andra omständigheter som ofta dyker upp i vardagen som tidsbegränsningar, mina övriga funktionsvariationer, temperaturskillnader i maten, bordsskick, nyfiken publik…  Några viktiga slutsatser som assistenterna gjorde var

  • Inte ha bråttom
  • Göra syntolkningen och förklara innan man börja ta, fixa, äta.
  • Den som äter vill inte behöva bryta sitt fokus i onödan.
  • Assistansanvändaren behöver vara medveten och tala om hur hen vill ha det. Om någon information känns överflödig eller viktig. Då kan assistenten lättare anpassa sig.
  • Alla är olika. Någon tog det ganska coolt, medan någon annan kände stort behov av att få vetta vad hen hade framför sig och omkring sig. En tredje vill BARA veta om maten och struntade all annan information i sammanhanget.
  • En blir väldigt trött av att ständigt bearbeta och förstå informationen en får utan sina närsinnen.


En liten detalj. Filmsnuttarna assistenterna tittade på vad studiematerial skapat av Teckenbro. Otroligt smidigt och bra material som egentligen är framtaget för skolungdomar men passar vuxna lika bra tycker jag. Det är kortfattat, tydligt och pedagogiskt. Det heter ”Ser inte, hör inte.”

Jag vill att du äter gegget, kära barn.

Lite nöjd jag var när jag efter en flängig eftermiddag skrev den här lilla statusuppdateringar på fejjan:

”Master chef junior ÄR det bästa som hänt mänskligheten. Nu slipper man laga maten ikväll. Score!”

Nu visste jag att när man låter en åttaåring i köket kan det bli lite vad som helst. Speciellt en åttaring med våga-vägra-recept som övertygelse och inspiration från avantgarde-cooking från TV. När Ottilia  lagar mat blir det sällan ”så där.” Det blir fantastiskt bra eller totalt oätligt och den här kvällen slutade med den här kommentaren till min egen statusuppdatering:

”Masterchef junior kan nog ta sig lite i röven trots allt!😆

Men alltså, det är smällar man få ta och det kändes helt rätt när jag trött och lite förkyld satt med min kaffekopp i soffan och tänkte att det kan inte bli värre än den där korvsoppan hon gjorde. Det kunde det.

Det doftade ljuvligt av orientaliska kryddor och Ottilia  hade dukat fint. Ett barn som lagar mat till sin mamma för att skämma bort henne är inget annat än en superhjälte. Indisk soppa! deklarerade hon. Mmmmnamnam smackade mamma nöjt. Soppan såg en aning konstig ut. Nån sorts brun sörja med mototsbitar. Det gick inte att avgöra vad det var utifrån konsistensen. Sandigt, konstigt och det var !!STARKT!! Jag tror närmare bestämt att min första reaktion var ”Mmmm, så HOOOOA!”
– Vad starkt, Ottilia!
– Nä, det är inte starkt.
– Eh, okej.
Men alltså, blir man bortskämd är det ju bara att käka på. Jag var dessutom ashungrig. Ottilia fortsatte intyga att det inte var så starkt, men jag såg ju också att hon mest åt knäckebröd och då och då bara smuttade en ytterst liten droppe buljong från skeden.

När jag ätit halva soppan såg assistenten orolig ut och började fråga om jag verkligen skulle äta mer.
– Frida, du svettas och är alldeles röd. Mår du bra?
– Jag vill nog att Ottilia tar en ordentlig sked av den här soppan.
– Va? Nä, slingrade sig Ottilia.
– Jag vill att du äter gegget, kära barn. Om du kan äta det lovar jag att jag äter upp all mat i min skål.
Ottilia tittade trotsigt på mig och stoppade en ordentlig sked i munnen. Det kom ett pip från henne och hon spottade ut geggsoppan i handen.
– Mamma, jag kan nog inte äta det här.
– Tack och lov, nu gör vi varma mackor.

Soppan var gjord på ungefär halva vårt kryddskåp, morot, purjolök, mellanmjölk och en halv påse falafelmix-pulver som hon hittat i skafferiet. Tanken att provsmaka under matlagningen slog henne inte. Min mage mådde inte så bra inatt.

Mer skräpmat åt folket!

IMG_0962Det är den sjätte maj och man kunde inte valt  en bättre dag att locka ut örebroarna i solskenet och bjuda på gratis mat. Det är vad studenterna i projektet ”Skräpmat” gör mitt på Stortorget. Klockan 11.00 står de där under två partytält och börjar servera hungriga gäster. Snart har kön börjat växa sig lång och når en bit upp på Drottninggatan. De kommer fortsätta fram till klockan 17.00.  ”Skräpmaten” är gjord på svinn från flera av Örebros matbutiker. Alltså, livsmedel som butikerna annars skulle slängt. Studenterna är kockelever från Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan samt elever på måltidsekologprogrammet på Örebro universitet. Det här är deras insats för att uppmärksamma allmänheten om hur mycket bra mat som ständigt slängs bort helt i onödan.

Jag, Sven och Ottilia står i kön. Min assistent syntolkar. Vid ena kanten står en kockelev vid en gigantisk panna och wokar grönsaker. Blomkål, ärtskidor, broccoli, kål, champinjoner, lök och allt möjligt.  Bredvid står en annan som grillar tomathalvor och korv. Den varma maten läggs upp på tallrikar. Som gäst är det bara att ta en av den och börja lasta på från buffén av färska sallader, såser, bröd och frukt. Utbudet varierar ständigt. Ena stunden ligger det skorpor och limpmackor på ett fat. När de börjar ta slut läggs det upp bullar där istället, och sedan mörkt lingonbröd. Allra sist serveras en smoothie och en fruktsallad. All mat är gratis, men här finns en burk där man kan lämna en donation till Stadsmissionen.

Det finns inte många bord och stolar. Många står och äter, en del hittar en parkbänk och några tar av sig jackan i vårvärmen och sätter sig på den. Stämningen är rätt skön. Vi hittar en bänk och plockar fram plastbesticken. Det är nu vi får veta. Har kockstudenterna lyckats laga god mat av butikernas skräp?

Det har de. Maten är jättegod. De har verkligen lyckats. Det här hade lätt kunnat serveras på restaurang. Tanken på att det här är mat som skulle slängts är både skrattretande och tragiskt.

En kartläggning av mängden matavfall i Sverige 2012 visar att hushållen står för den absolut största delen, 770 000 ton. Det motsvarar cirka 81 kilo per person och år eller 0,9 kilo matavfall för en familj på fyra personer varje dag. Kartläggningen inkluderar inte mat och dryck som hälls ut i avloppet.

Vad kan man göra för att motverka det i sitt eget hushåll? Här är några snabba tips:

  • Planera måltiderna innan du handlar och innan du lagar dem. Glöm inte att titta efter vad du redan har innan du planerar.
  • Förvara maten rätt.
  • Ta tillvara på matrester.
  • Smaka, lukta och känn på maten om den verkligen är dålig innan du slänger den även om bäst-före-datumet passerat.
  • Ha en speciell plats i kylen för varor som behöver ätas upp snart.
  • Läs på! Skaffa kunskap om maten du äter, miljöpåverkan och tillverkningsindustrin.

(Klicka på bilderna för att se dem i större format.)

 

 

 

Stekta grodlår i smör och vitlök är grejer det.

IMG_0095-0Det är morgon och solen kysser varenda bit av havet, trädgården och poolen jag har framför mig. Samtidigt svarar havet med en svalkande men snäll vind. Jag sitter i den skuggande utomhusbaren på Romana resort.  Sven och Ottilia  har gått en trappa upp till restaurangen för att hämta frukost från buffén. Att snällt få vänta här har blivit en skön morgonritual med ensamtid och känna vinden kittla i nacken. Läsa lite eller bara titta efter folk som går till frukosten. Vi har fått många nya vänner här. Idag står en man och vattnar buskarna med den klassiska konformade hatten som många vietnameser har.

Snart kommer Ottilia  i sin nya lila klänning och en tallrik av blandade frukter och små vietnamesiska pannkakor. Så fort hon sätter tänderna i vattenmelonen börjar klänningen få fläckar och föräldrarnas tjat om att hon ska hålla sig över tallriken. Igår var vi inne i Mui Ne och träffade världens trevligaste kille som lärde oss allt om vietnamesisk frukt och hur IMG_0079man ser om de är bra eller dåliga. Han knackade på kokosnötterna, pekade och klämde. En av få vietnameser som kan riktigt bra engelska. Han jobbar förstås på ett av hotellen här. Gapade stort när vi berättade om vädret  i  Sverige just nu. 50 grader kallare än här.
Det var när vi stod vid det lilla fruktståndet och försökte beställa nypressad juice av kom som han fram och började tolka. Jag tog passionsfrukt, Sven Papaya och Ottilia  jordgubb. Medan vi väntade på dem frågade vi om frukterna vi inte kände igen. Fick provsmaka det mesta.

Sven kommer ner från frukosten med frukt åt mig också och en kopp av hotellets färska ingefärste. Jag är inte så hungrig än och börjar frukosten lätt. De två andra familjerna vi blivit bundis med här är på utflykt idag. De ska åka linbana och se gamla ruiner. Sven berättar och det låter spännande.Jag kan för mitt liv inte förstå varför inte Sven och Ottilia  hängde med dem, och inte Ottilia  heller tydligen för hon är lite putt. Alla turistutflykter här ligger ovanför en stentrappa med typ 200 trappsteg. Det är kört för mig, men jag vill inte att familjen ska missa kulturen för den sakens skull. Nåja, vi är alla ganska trötta efter gårkvällen. Jag stegar tillbaka i minnet då vi vinkar adjö till killen vid fruktdtåndet och betalar för hans hjälp.

IMG_0106-0Vi får tips av honom om en ganska speciell restaurang också. Rúng Forest med mat och musik från ett etniskt folkslag i vietnam som heter Cham . Det är som att komma in i en mörk skog där. Knotiga träd och rustika möbler. Det är ändå platt överallt och sidoingången försedd med en bred ramp. På en upplyst scen spelar tre män trummor i folkdräkt. Medan vi inväntar maten går vi dit och tittar. Männen har paus och man får titta närmare på trummorna. Eftersom jag inte riktigt ser känner jag på trumman och då börjar chamtrummisen spela på den. Vibrationerna rör sig genom mina fingrar och ut i kroppen. Sen får vi  provtrumma. Han bugar och vinkar när vi lämnar dricks och går vidare till akvarierna med gigantiska krabbor.

Jag beställer kött. Sven och Ottilia  beställer krokodil. Modigt! Jag smakar också.  Konsistensen är ganska torr. Smaken har drunknat i chili och andra kryddor. Gott! Sen beställer Sven groda. Den är fastigare, speciellt grodlåren. De två små grodorna utan huvud är stekta i mycket vitlök och smör. Väldigt smaskigt. Sven håller grodkroppen och gnager längst skelettet som träder fram. Han håller fram ett grodben och jag tar ett bett av grodlåret. Mums!  Ottilia  smakar av allt, men sen vill hon inte ha mer. Hon får en banana split istället och dricker nypressad fruktjuice. Mitt kött är kryddigt och gott. Grönsakerna är skulpterade som blommor. Hela festmiddagen med dryck och allt gick på ungefär 400 kr.

När jag sitter här morgonen efter känner jag mig fortfarande mätt.

 

Föräldraskapet.

Någon beskrev föräldraskap som att flera gånger varje behöva sätta ihop en ikea möbel utan att ha fått med instruktionerna. Rätt bra uttryckt! Ofta känns det om man inte har en aning om vad man håller på med och att man inte hunnit få i en enda skruv innan nästa möbel dunsar ner för med 43 nya skruvar som ska in någonstans. Och varför är alltid insexsnyckeln försvunnen?

Sen… plötsligt händer det… att en sjuåring på eget bevåg bestämmer att nu ska HON laga maten hela dagen. Hon planerar efter vad som finns hemma och sedan genomför hon. Man blir bjuden på frukost, lunch och middag. Wow!

Det tänker jag på nu när hon istället ägnat en hel dag åt att inte städa sitt rum. En hel dag av undanflykter, skräpa ner och bus. En hel dag av tjat.

Vart lade jag insexnyckeln nu då?

Vegetarianen

Det har passerat närmare en vecka sedan Ottilia deklarerade att hon ska minsann bli vegetarian och började störtvägra kött. Allt för att hon en dag inte var sugen på falukorv och jag slängde ur mig övertalningsförmaningar som slog helt fel.

Det gick inte över på fem minuter som jag trodde. Inte heller på en dag. Hon har ätit vegetariskt i skolan. Så, igår när det var dags att storhandla bestämde jag mig för att handla hem allt ett barn behöver för att få en balanserad kost utan kött. Jag undvek dock böner och kikärtor som hon ogillar. Broccolin jag kokade till pastan i förrgår gick inte alls hem. Det krävs mer smaskiga rätter. Vi äter redan väldigt mycket grönsaker. Utöver det köpte jag också hem nötter, frön, smarriga ostar,  falafel, soyabullar och panerade vegobits.

Eftersom hon gillar spenatsoppa gjorde jag en spenatlasagne idag som hyllats av vänner på Facebook. Hon var hon kompisen i huset bredvid när den gjordes, men kom hem i precis rätt tid. Ush, vad är det här? sa hon och petade på den geggiga bladspenaten.
Sedan berättade hon att hon ätit varma mackor med köttfärs på hos grannarna.

Fortfarande beslutsam om att vara vegetarian.
Ehm, okej. Whatever you say, darling.

Ibland ska man ju bara hålla tyst.

FullSizeRender-1Ibland ska man ju bara hålla tyst. Godta att barnet inte vill äta falukorven som ligger så fint på tallriken. Men nu gjorde jag inte det. Nu försökte jag skrämma henne med vad vegetarianer måste äta för otäcka saker istället. Böner, kikärtor, broccoli, uh bläh liksom!

Så… nu ska min 7-åriga dotter bli vegetarian. Hon kan få prova en vecka så får vi se. Gillar hon det blir jag i och för sig ganska imponerad och stolt men tvungen att laga bönor och blä i 11 år framöver.

Vem är med mig?

”Vaaaad ska vi äta?” är så typiskt torsdag. Torsdagar borde bli den officiella take-out-dagen. Vi behöver inga chokladbollens dag eller nån kanelbulledagen. Vi behöver en dag, förlåt 52 dagar, i kalender då det står att vi inte ska behöva laga mat eller värma nåt i mikron. Då det bara finns färdigt. Take-out-torsdag!

Take-Out

Signs!

En restaurang med enbart teckenspråkig personal och pedagogiska menyer som hjälper matgästerna beställa på teckenspråk. Jag hoppas att de har riktigt god mat och bra service. Det ser ut så!

Tack för tipset, Robin!

(Engelska undertexter kan aktiveras om du först klickar på youtube-symbolen nere i vänstra hörnet och sedan klickar på symbolen för undertexter när filmen visas på deras webbsida.)

Tiggarna är en påminnelse om att vi EU behöver ta ställning till hur medlemsländer diskriminerar romer

Romerna som sitter och tigger har varit ett hett debattämne ganska länge nu.  De sitter där som en nagel i ögat på de flesta. Somliga blir rädda och arga över att det ska komma fler, andra får dåligt samvete och känner sig hjälplösa. Är de en plåga eller en ögonöppnare? Du kan titta bort och gå förbi, men då har du inte tagit ställning för vare sig det ena eller det andra.

Problemet är inte att de sitter där just nu. Problemet är att de inte kan överleva värdigt i sitt hemland. Vi är med i samma europeiska union vilket gör deras problem till vårt problem. Att de sitter här är en ofrånkomlig påminnelse om det. Att ”kasta ut dem” förändrar inte den saken. Du kan påverka hur vi ska lösa problemet som är lika mycket deras problem som vårat genom att rösta i nästa val. Du kan inte ändra på gårdagens resultatr, men du kan  a l l t i d  rösta i nästa val.

För individen som sitter där på marken kan du med en enkel handling visa solidaritet och medmänsklighet. Är du rädd att pengarna som landar i deras papperskopp inte alls hamnar hos dem som ska ha dem? Tiggarna sitter oftast nära en matbutik eller en matservering så du kan se till att hen inte sitter där hungrig. En hamburgare kostar en tia, en risifrutti kostar typ 7 spänn. I de flesta matbutiker kan man också få med sig en plastsked. Om du ger bort matvaror lägg dem i en genomskinlig fryspåse så de ser vad det är de tar emot. Tills man löst det stora problemet kan du göra den lilla handlingen. Det räcker att du gör det en enda gång så har du med ens tagit ställning.

Ungar, liksom! Vuxna då, liksom?

I morse hade Ottilia svårt att bestämma sig för vad hon ville ha till frukost. Till slut kom hon fram till att hon ville har yoghurt och gröna ärtor. Jag och assistenten Lisa tittade på varandra och bara ”åhhh ungar liksom”.
– Är det gott tror du? Frågade Lisa.6a00d8341ca0eb53ef0120a53f7a33970b-320wi
-Japp!
-Du vill inte ha musli då? Frågade jag.
– Nej, jag vill ha yoghurt och ärtor sa jag ju.
Hm… ja, varför inte? Lika bra att hon får prova, tänker jag. Lisa häller upp yogurt i en skål och hämtar gröna ärtor från frysen. Hon skakar om påsen lite och är precis på väg att börja hälla ärtor i yoghurten när Ottilia ropar.
-NEEEJ! Vad gör du?
– Du ville ju ha ärtor! Försvarar sig Lisa.
– I en ANNAN SKÅL förstår du väl!

Ja, just det. Självklart. Det var förstår så du tänkte. Our bad!

På eget initiativ

Igår samlades familjen hos svärmor och åt familjemiddag tillsammans. Jag hörde… inte mycket. Om någon sitter precis, rakt framför mig så jag kan läsa läppar och talar sakta och tydligt hänger jag med. I alla övriga samtal känner jag mig helt lost. Jag tog det ganska coollugnt. Jag förväntade mig inte att jag skulle höra så mycket så jag blev liksom inte besviken. Min assistent som bara kan teckna lite grann tecknade en och annan mening så fick jag veta vad de andra satt och pratade om men jag kände mig inte riktigt delaktig vid bordet. Min man har en rätt snygg familj så det är fint att bara titta på dem också. 😉  Huvudvärken gjorde att jag fick gå undan och lägga mig. När man vet att det är tillfälligt känns det okej. Nästa gång vi ses är jag med på banan igen. När jag idag pratade med min psykolog om saken påpekade hon att en sån här händelse hade gett mig ångest och totalpanik för bara något år sen. Det har hon helt rätt i. För lite drygt ett år sedan blev jag döv på ena örat och det  var sjukt skrämmande. Nu har jag ju själv valt att ”ta bort” hörseln på ena örat genom att lägga bort hörapparaten för en tid. Jag vet att de är tillfälligt och det har ett syfte.

Det känns jäkligt bra att gör det här nu, på det här sättet. Att ljudträna samtidigt som jag jobbar blir för mycket. Huvudvärken tar över allt då och det går inte för sig när jag har så mycket annat att orka med. Frustrerande! Att göra saker halvdant känns ju kasst. Jag går hellre in för det till hundra procent och hoppas att det ger utdelning. 20121026-173343.jpg

Godare än glass!

 

20120926-095909.jpg

Keso med krossade pistachnötter till frukost, det  är  helt sjukt gott!

God mat

Sedan ett par månader tillbaka har jag försökt skärpa till mig och äta nyttigt. Jag vill må så bra som möjligt, orka så mycket som möjligt och få plats med stussen i rullstolen. Jag äter gott och nyttigt nu. Försöker undvika kolhydrater genom att undvika pasta och bröd. Nu äter vi pasta en dagar i veckan istället för 5. Jag lagar måltider som hela familjen kan äta. Vi äter istället väldigt mycket grönsaker, kött, kyckling, fisk och ägg. Igår stekte jag Ottilia hemmagjorda köttbullar. Det var kul. Till det serverade jag stekt ägg och avokado. Häromdagen gjorde jag en thai masal kycklinggryta som blev riktigt god. Jag lagar oftast efter eget huvud men inspireras av LCHF-recept på nätet. Finns många roliga och smarta recept.

 

 

20120921-055853.jpg

Största lyxen ever!

Tuff helg, minst sagt. En gång i månaden har vi assistentfri helg. Nog är det skönt att bara vara familjen två dar och inte ha assistenterna här alls. Förra månadens familjehelg var väldigt skön, men den här helgen har varit ett aber. Jag har haft ont och varit skakig så jag har behövt väldigt mycket hjälp. Jag har fått medge för sven att det är mycket hjälp jag får av mina assistenter som han inte ser och det är nog så jag vill ha det. Jag vill inte ha hans hjälp att duscha. Jag vill inte ha hans hjälp att borsta tänderna. Jag vill inte att han ska serva mig konstant. Tänk, vilken förödelse för kärlekslivet! Så, inga fler schemalagda familjehelger utan assistans.

Märkte ni att det var våffeldagen igår? Åh, jag älskar våfflor. Det blir typ aldrig våfflor hemma hos oss om det inte är just våffeldan. Sven är en pannkakskille och vårt våffeljärn har ingen chans… fram tills nu. För denna våffeldag insåg jag att jag kan äta våfflor när helst jag vill med assistentens hjälp. Nu blir det kanske våfflor två gånger om året istället. 😉

Jag är mäkta lättad över att jag verkar mindre skakig idag än igår. Vilket arbetspass det var att få i sig lite man trots att sven skurit allt i småbitar och jag åt med gaffel och sked. Helt galet. Jag är bara för stolt för att bli matad. Är det där gränsen går tlll att man är på väg att bli ett vårdpaket? Fy fan!

Men, idag är en ny dag. Jag har ont men känner mig mycket bättre och framförallt inte alls lika skakig. Jag hoppas att jag ska kunna hämta ottilia från dagis idag. Hur många vårdpaket får chansen att göra det. Efter en lång vinter är det största lyxen… ever!

Dagens läxa

Idag fick ottilia göra salladen till maten. Jag lovade henne att hon skulle få göra allt och bestämma allt. Hon gjorde nästan allt själv och det blev en sallad av gurka, tomat, lök och morötter. Kryddas skulle det också. Salt och Peppar. Väldigt mycket peppar. Mamma försökte ingripa, men hon påpekade att hon ju skulle få bestämma och hon vet ju hur det ska vara. Har man lovat så har man ju lovat. Pepparn flödade som bara den ur vår fantastiska, roliga, elektriska pepparkvarn. Ottilia var mycket nöjd med resultatet..tills hon smakade på det förstås. Mycket besviken. Vi slängde grönsakerna i ett durkslag och sköljde så gick de bättre att äta.

Nu vet hon varför mamma och pappa alltid slänger sig tvärs över bordet när hon börjar krydda sin mat. Nu vet hon hur det inte ska smaka.

20120223-212832.jpg