Tag Archives: kaffe

Så. Glad.

Äntligen! Fredags kom ett brev på posten från bostadsanpassningsenheten på kommunen. Eftersom jag hade en dejt inplanerad på kvällen lade jag undan brevet för att slippa eventuell ångest och missär vid fredagsmyset. Ett brev som jag väntat nio månader på kunde få vänta en dag till. Och folk tror att jag inte har tålamod, va?! Tsss….

Jag glömde förstås var jag lagt brevet, men igår kväll (lördag) hittade jag det. I mitt huvud talade jag först om för brevet att du är inte skitviktig. Mitt liv är bra oavsett vad som står i dig. Om kommunen inte fixar anpassningarna jag behöver fixar det sig ändå. Det blir bara en ny besvikelse över hur många samhällsinsatser som finns till för att inte erbjudas. Jag blir arg, sen kommer jag över det och överklagar. Eller skiter it. Du är inte viktig. Du är inte viktig. Sen öppnades kuvertet.

Jag fick nästan alla anpassningar jag ansökt om beviljade. Utjämning av trösklar, ramp till ytterdörren, anpassning av badrummet så jag kan djuscha samt använda handfatet ordentligt och belysning som gör att jag kan se ordentligt! Eftersom vårt hus blivit sålt kommer jag kunna synanpassa alla utrymmen som inte kommunen måste anpassa enligt lag (köksbänkar, entré, badrum) och baka in det i huslånet. Yes! Tajming. Min ansökan om att få dörren till altanen breddad så rullstolen kommer igenom nämndes inte och anpassning av köksskåpen kommer de ta beslut om efter att synanpassningen utförts.

Så. Glad.

Sen gick luften ur. Jag blev larvigt trött. Bestämde mig för att skita i allt och bädda ner mig framför TVn klockan nio en lördagkväll. Försökte välja en film att se på, men hjärnan var blank. Beslut var utom räckhåll. Jag bara bläddrade och bläddrade runt bland filmtitlarna utan att egentligen vilja nåt. Efter 45 minuters bläddrande tog jag till slut ett beslut. Jag släckte lampan och somnade.

Tips till dig som ska söka bostadsanpassning
– Ta reda på vad du har rätt till och håll dig till det.
-Fokusera på besväret som blir av oanpassad bostad och hur det hindrar dig. Det är vad du ska redovisa. Lägg gärna förslag på lösningar, men behåll fokus på varför du behöver anpassningen.
– Om du ansöker om ovanliga anpassningar, kika på tidigare fall som liknar ditt där andra beviljats anpassning. Speciellt där beslutets tagits i domstol.

  • Om du har dövblindhet, boka alltid tolk.
  • Arbetsterapeuter och/eller synpedagog ska mäta och bedöma ditt hem innan en biståndshandläggare kommer och i princip gör samma sak. Ta inte illa upp. Det görs mest bara för byråkratins skull.

Läs mer på Boverket.se eller din kommuns hemsida.

Ännu en blindfrukost

Tre nya assistenter har börjat hos mig efter att två stycken slutat. Förra veckan samlade jag den nya personalgruppen för första gången. Det kändes ju riktigt skönt. Det är rent av avgörande att alla samarbetar för att assistansen ska funka. När det inte är sommar eller jul så kör jag personalmöte en gång var tredje vecka. Efteråt har vi också ca 2,5 timmar för fortutbildning. Den här hösten kommer vi att ha 6 tillfällen för fortutbilningar. Mycket av den tiden ägnas till att lära ut dövblindkompetens, men också stresshantering, ergonomi, säkerhet med mera. Att mina assistenter får dövblindkompetens innebär att de lär sig förstå vad dövblindhet är hur det påverkar mig, min kommunikation, perception och mina livomställningar. För att kunna hjälpa mig måste de förstå vad jag ser och vilka delar av min omgivning jag missar och behöver få information om. Inte helt lätt eftersom jag ser ganska olika i olika synmiljöer. Assistenterna behöver också kunna avläsa mig och mitt sätt att utrycka mig. Jag låter assistenter delta i olika workshops där de själva får testa på att se som jag eller ha mina fysiska förutsättningar. Testa att sitta och prata med en grupp människor som själva står. Orientera sig i okänd miljö med minimalt synfält. Ta sig fram med rullstol. Uppleva föremål med hjälp av känseln. Kommunicera taktilt utan ögonkontakt. Ibland har jag bjudits in att göra det här för andra personalgrupper eller på utbildningar. Det är väldigt kul.

Den här gången inledde jag vår utbildningsmeriter med en övning som effektivt ge deltagarna en känsla av hur vardagen är för mig samtidigt som de fick tid att umgås, lära känna varandra och verkligen samarbeta. De fick testa på att äta frukost med ögonbindlar och de fick inte använda sina egna händer. De arbetade i par så en åt och den andra syntolkade och assisterade personen. Varken den som åt eller den som matade/syntolkade visste innan vilken mat som skulle finnas på bordet.

Efteråt pratade vi om allas upplevelser och jämförde det med mina vanor eller med händelser jag själv upplevt. Det underlättar något så oerhört för mig senare när jag ska arbetsleda mina assistenter. De förstår vad jag menar så mycket lättar och kan själva relatera till mina det jag försöker förmedla. Det är en härlig känsla att bygga upp det samarbetet. Det blev mycket tekniksnack också och ideér om olika moment i matsituationen kan lösas. Jag är väldigt nöjd med övningen!

En social lifesaver och ett fett krokben på samma gång

img_5974Igår träffade jag ett gäng nya människor över en fika. Vi var ungefär 15 pers och det var trevligt, men samtidigt ett jäkla aber att vara beroende av hörselslinga för att delta. Att begära att alla ska tänka på den, använda den och vara bekväma med den. Få är ju riktigt vana vid att få en mikrofon i handen att hålla framför munnen och sen också dela med sig av. Alla är inte kan inte vara Babsan liksom. En mikrofon gör människor ofta lite osäkra eller obekväma till mods. Somliga lägger den bara bredvid sig på bordet utan ett ord, andra håller en monolog om hur dåliga de är på allt tekniskt, andra blir nördigt fixerade vid det tekniska och vill inte prata om annat, somliga vill berätta om sin halvdöva morfar eller att de minsann vet hur man tecknar ”knulla” eller ”kaninjävel” på teckenspråk… Ja, det är sällan lätt. Nån gång har jag varit med om att person började berätta sin livshistoria och efter nån halvtimmes frågade ”spelar du in mig nu?” Slingan är socialt en lifesaver och ett fett krokben på samma gång. Folk vill ju väl och det är härligt att de anstränger sig. Jag väljer att inte ta illa vid mig, Bästa skiten i går var ändå att en kvinna som hjälpte till att langa micken runt bordet spontant satte den vid munnen och sa ”och jag vill hälsa till min mamma i burträsk” innan hon langade den vidare. Älskar såna människor. Sen gillar jag människor i nya sammanhang som man aldrig lyckades hälsa men som ändå slänger iväg ett mail efteråt och skriver ”Hej. Jag heter blabla. Såg dig men satt vid andra änden av bordet. Jag hoppas du kommer fler gånger så får vi hälsa på varandra då.” Snacka om att en då känner sig välkommen och peppad att återvända till sammanhanget. Ett sätt att utan krav säga -Du blev inte ignorerad. Snyggt!

Iskaffe som smakar så som i himlen.

Jag har aldrig gillat iskaffe hemma men här, ohhh, jag älskar iskaffet här. Det smakar starkt kaffe, mörk choklad och svalkar i värmen. En sensation! Sven skämmer bort mig med dem på löpande band här och får många pluspoäng.
Igår låg jag och lyssnade på en ljudbok (Jag är en tjuv med Jonas Karlsson. Seg början, spännande fortsättning och lite mesigt slut. Skit i att läsa den.) när en iskaffe sträcktes fram till mig.
– Tack, vad gott. Jag ÄLSKAR dig! Jag sätter mig upp och ser en av papporna i de svenska familjerna här vända sig bort och gå därifrån.

Eh, hoppsan!
vietnamese-iced-coffee-646

Bildkälla: Bonappetit.com

Läs mer om Vietnamesiskt iskaffe 

Bergen på Bali

Under vår första vecka på Bali erbjöd sig vår vän Elin att vara barnvakt så att jag och min man kunde göra något på egen hand. Medan hon och Ottilia hade en rolig tjejdag i Sanour åkte jag och Sven upp i bergen på norra Bali med en egen guid. Det var verkligen den bästa dagen på hela semestern.

IMG_3816Guiden var fantastisk. Han hette Ida och bjöd hela tiden på sig själv. Vårt första stopp var vid ett hinduiskt tempel där han berättade om sin religion och inhemska seder. När vi bokade guidturen över telefon

IMG_3820IMG_3810hade de påstått att hela turen skulle vara framkomlig bortsett från en 10 minuters promenad genom skogen till ett vattenfall, men den delen av turen kunde vi välja bort. På vägen upp till templet vi nu var på väg till låg en trappa, med lite stånk, stön och hjälpsamma människor tog jag mig upp för den. Det dröjde inte länge förrän en ny trapp kom i vår väg och behövde bestigas, och sen en till och en till. Det var inga långa trappor men jag menar, kom igen! Om det här är hur guidföretaget definierar tillgänglighet kommer det här bli världens längsta dag. Men det blev inte världens längsta dag. Det blev bättre.

IMG_3771IMG_3764På vägen till templet visade guiden oss olika sorters risfält utmed vägarna vi färdades på. Han IMG_3777berättade hur odlingsproceduren gick till. Ida växte själv upp på ett plantage i bergen. Han berättade att de flesta plantage på Bali är familjeägda med syfte att livnära familjen. Det som inte äts upp av familjen säljs på den lokala marknaden. Vi frågar ivrigt om kaffe, choklad och tropiska frukter som ingår i varje balinesisk trädgårdsodling. Han
lovar att vi ska få följa med till ett litet plantage som är öppet för allmänheten. Där finns också det så kallade ”Coffee Luwak” som vi så nyfiket frågat om eller ”bajskaffe” som IMG_3775det pratas om i Sverige.

Ni har säkert hört om det, det dyraste kaffet i världen. Somliga säger att små fåglar äter kaffebönorna och bajsar ut dem innan de rostas och blir gudomligt kaffe. Andra har berättat att det är apor som bajsar ut kaffebönorna. I Indonesien finns de i alla fall. Djuret som bajsar ut kaffet heter luwak och är ett litet mårddjur. På stora plantage behandlas de inte väl, utan stängs in i små burar. Vem vill vara en del av det? Inte jag, det kan jag lova. Men av Ida får vi veta att plantaget vi ska till inte har den sortens djurhållning. Luwak är ett vanligt husdjur på Bali och familjeplantaget har tre stycken. Som gäst kan man köpa en kopp men inte så mycket mer.

Vi kommer fram till plantaget och det känns som att kliva in i en tropisk skog. Det liknar inte alls de stora risfälten vi passerat. På marken sticker ananasfrukt upp ur krypande, gröna bladväxter. I träden hänger bananer, meloner och mangostan. Det doftar rostat IMG_3839IMG_3840kaffe och en liten bit in kommer vi fram till kvinnan som sitter på ett enkelt betonggolv och rostar kaffebönor i en stor, svart panna över öppen eld. På ett bord bredvid står kryddor och en korg med rostade kaffebönor som man kan IMG_3844titta närmare på. Guiden lyfte fram en korg med andra bönor. Jag lyfter upp en hand och tänker att det här ser ut som pistagenötter. ”Coffee Luwak” säger guiden. ”Hoppsan” säger jag. ”Is it roasted?”. ”No, this is how they looks when they comes out from the luwaks.” Sven som också lyfte upp en hand bajsbönor lägger försiktigt tillbaka dem och plockar upp kameran istället. Jag tittar närmare på de torra ihopklumpade bönorna, det finns ingenting med deras doft eller utseende som påminner om avföring.

De är torra och vita. Innan de mals med en stor mortel kommer dem att rengöras, torkas i solen och sedan rostas. Utanför finns en luwak som vistas i en inhägnad på cirka två kubikmeter. Han klättrar i ett litet kaffeträd och tittar intresserat på oss. Efter att vi spritat våra händer går vi vidare till ett bord lite längre in i trädgården tillsammans med en tjej vars familj det är som äger plantagen. IMG_3865Hon bjuder oss på kaffe. Det finns massvis med olika smaker och vi provar nästan alla. Ginseng, ingefära, vanilj och mocka smakade himla bra. Sedan smakade vi också teblandningar och blev förtjusta i mangostan, citrongräs och tumerik tamarine. Vi köper också en kopp luwakkaffe men kunde i ärlighetens namn inte känna vad som skulle vara speciellt med smaken. Jag lovar mig själv att om jag nånsin smakar bajs igen ska det vara Gud själv som skitit ut det. Besöket avslutades förstås med ett besök i deras lilla enkla butik med hutlösa priser som man ändå efter deras gästvänlighet gick med på att betala eftersom de bjudit på ungefär 20 koppar kaffe och te.

Vi fortsätter med bilen upp i bergen och Ida berättar om kastsystemet på Bali som hör till hinduismen och lever kvar men inte har samma laga kraft som förr. Det finns fyra olika kaster på Bali. Ida hör till den högsta kasten Bramana. Förr var det bara personer från denna kast som kunde bli präster och ledare av ritualer. Till den andra kasten Satria hörde bland annat kungligheter och politiker. Personer som tillhörde kasten Wesia hade möjlighet att sköta administrativa arbeten inom staten. Lägsta kasten Sudra tillhörde dom som hade enklare arbeten. Numera lever kasten bara kvar i form av efternamn. En man från den allra lägsta kasten är utsedd till guvernör och har därmed störst makt över ön.

IMG_3901Den slingrande vägen går uppåt i bergen. Uppåt och uppåt och uppåt. Utsikten är magisk men det är omöjligt att stanna för att ta sig en längre titt. Det finns inga stopplatser och trafiken bakom oss skulle helt stanna upp om vi stannade. Vårt slutgiltiga mål är Twin Lake som brer ut sig som ett tyst lugn mellan bergstopparna. Sjöarna är skyddat naturområde. Här är inga motorbåtar tillåtna och regnskogen runtomkring är också skyddad. För 40 år sedan fanns inte vägen vi åker på. Guiden berättar att det då tog fyra timmar för hans mamma att gå genom djungeln till närmaste marknad, men idag finns vägar och hus här uppe på berget och en stopplats med utsikt över sjöarna. Där står vi nu vid vår bil och spanar över landskapet och molnen som rullar över sjön. Bredvid oss står en grupp med tonårsgrabbar som sjunger och spelar gitarr bredvid sina moppar. De är imponerade av mina tatueringar.

Vi pratar om vägarna på Bali vs Sverige. Ida har svårt att tro att man pliktskyldigt följer trafikregler i Sverige och att någon seriöst skulle kunna bli dömd för att ha brutit någon av dom. På Bali ses trafikregler endast som en rekommendation. Sunt förnuft gör att dom inte behövs, förklarar han. Balineserna är ett vänligt folk som är villiga att lämna företräde till sina medtrafikanter, men man ser inte heller det som ett stort problem om man stannar mitt i vägen när det behövs och på så sätt låter bilen bakom vänta snällt lika länge. I Sverige skulle folk bli oxtokiga över att behöva stanna. Trafiken går alltså väldigt långsamt på Bali. När vi berättat vilka fartbegränsningar vi har på svenska vägarna lyste ögonen upp på Ida. Han är en chaufför som kör varje dag, har aldrig varit utanför Bali och har aldrig kört på en motorväg. Att bredda de smala vägarna i bebyggelser vore omöjligt. Husen är byggda alldeles intill vägarna för det är populärt att använda dom som kombinerat bostadshus och verksamhet för försäljning.  Det finns offentliga bussar men det tar hopplöst lång tid att åka dom då dom inte har några bestämda hållplatser utan styrs av alla medpassagerare som hoppar på och av, alltså stannar den hela tiden.

IMG_3910På hemvägen gör vi ett sista stopp vid något som liknar en busshållplats fylld av apor. Vi köper bananer och nötter som dom nyfiket kommer fram och tar emot som tama husdjur. Jag har aldrig IMG_3919varit förtjust i apor men dom här små krabaterna verkar så söta och tama att jag för en sekund glömde bort mig och instinktivt klappade en av dom på huvudet. Herrejävlar! Jag blev attackerad på en gång av dom små satarna och ramlade över Sven som skrapade sig på asfalten. ”You can´t do that. They are no dogs” varnade mig Ida och försökte att få mig att mata dom lite till men aporna hade inte förlåtit mig utan fräste bara. Jag rörde inga fler bananer… eller apor. Jag vet att de är ute efter mig allihopa nu. Vi är INTE kompisar mer.

Efter det kände vi oss klara med vår utflyktsdag. Resan tillbaka tar ett par timmar. Då avverkar vi fler samtalsämnen och jämför våra kulturer. Synen på homosexuella, funktionshindrade, kärlek, barn, religion, terrorism och levnadsvillkor. På ön respekterar man de flesta, men det finns en oskriven regel för både funktionshindrade och homosexuella att inte visa sig. Funktionshindrade personer tas om hand av familjen men verkar inte ute i samhället. Då tänker jag på en haltande flicka som snabbt gömde sig bakom en dörr när hon såg mig här om dagen. Ida dömer ingen, men är man homosexuell håller man det för sig själv här. Det inget som någon bestämt, det bara är så och det är synd tycker han. Han berättar sen stolt om att det minsann finns en bögbar där alla är välkomna. Där får man vara ”väldigt homosexuell” om man vill förklarar han. Hans enda problem är arbetarna som invandrar från de andra öarna i Indonesien. De är muslimer och sedan terroristattacken 2008 är de inte särskilt omtyckta av urinvånarna. Vi pratar också om jobb, ekonomi och skola. Trots att Bali är en så liten och ganska isolerad så är skolan bra. Alla får  lära sig engelska, även om få har möjlighet att nånsin resa därifrån på grund av ekonomin. När jag först mötte Ida antog jag direkt att han bott utomlands då han pratade så bra engelska och visste så mycket om västvärlden. Det är bara en sak som vi berättar som han inte riktigt kan förstå om vårt land och det är vädret. Den lägsta temperaturen han upplevt är +16 grader och vi berättar att det just då är omkring -20 grader i Sverige. Han bara skakar på huvudet.

När kaffemjölken tar slut innan solen gått upp

Morgonpigga jag vaknar som vanligt kl 6. Då är det gött att ha assistent som jobbar journatt. Åh, kaffe! Sen tar mjölken slut. Då är det gött att assistenten som jobbar bor granne med oss. På eget initiativ ger hon sig ut i snön för att hämta lite mjölk ur sitt eget kylskåp. (Jo, hon vill också ha mjölk i kaffet.) Vilken hjälte!

IMG_4240HUr ska jag lösa det här när man bor i ett hus på landet? Det finns ju grannar där också, men de gillar med största sannolikhet inte att man väcker dem i gryningen för lite komjölk. Jag vet att jag när jag var liten och lika morgonpigg brukade lomma över till grannarna kl 5 på morgonen för att leka med deras barn som också var mina sysslingar. ”Frida, gå hem!” Jag var välkommen alla tider på dygnet utom då. Tänk att välsignas med barn som sover på morgonen och så bor man granne med lilla Frida.

Det blir till att kvällsinventera kylskåpet var dag för att överleva i bushen eller storhandla. Kan man frysa mjölk  nån tro? Hur långt är det till närmsta bonde?

Seriöst kaffenödig

20130504-073208.jpgVarit vaken sen 04.20 och börjar bli seriöst kaffenödig. Då upptäcker jag att jag schemalagt att assistenten inte börjar förrän kl 8.

Doh!

När semesterplaneringen blir en extremsport

När man ska ut och resa är det mycket som måste fixas. När man ska ha barn med sig blir det ännu mer och när man är rörelsehindrad blir det ännu jättemycket mer. Nu har jag ju dessutom varit sjuk med min yrsel och inte kunnat gjort allt i så där god tid som jag brukar. Nu mår jag ju bättre i alla fall även om jag har lite lätt yrsel kvar. Bra nog att ge järnet! Det är oändligt mycket som måste fixas. Här är en liten lista så ni får en idé: 20130127-071822.jpg

  • Meddela flygplatsen vilken hjälp jag behöver för att komma upp i planet. De behöver veta miljoner små detaljer om mig och min rullstol.
  • Organisera alla mediciner som ska med
  • Organisera alla tillbehören till CIt. För att få passera säkerhetskontrollen med ett implantat i kroppen måste man kunna visa upp ett speciellt litet ID-kort som hör till det specifika implantatet.
  • Ordna med rullstolen och dess drivaggregat så de inte går sönder på resan. Innan vi åker plockar jag bort allt som är löst på stolen: dyna, joystick, armstöd, batteri m.m. och packar ner i en egen väska som jag tar med mig in i planet.
  • Jag skriver också en tydlig med kortfattad instruktion med bilder på svenska, engelska och spanska om hur man låser hjulen som är lite special. Sätter den i en plastficka på stolen. (Thank you, google translate!)
  • Organisera och servar alla andra hjälpmedel som ska med: hörselslinga, hörapparater, glasögon, solglasögon, iPad…
  • Hamstrar tillhörande batterier och laddare.

Mitt schema för måndag och tisdag är ganska galet. Jag bara måste fixa vissa saker innan jag åker.  I morgon, måndag, ska jag till sjukhuset. Jag har en tid hos ljudingenjören på audiologiska mottagningen som ska programmera om ljudprocessorn till mitt CI. Jag ska även kika in på jobbet och lämna en hög med papper som ska skrivas på av min arbetsgivare och skickas vidare till arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Sen ska jag till jouren och få hjälp att byta ut en stenhård slang till hörapparaten, syncentralen för att hämta ut ett par speciella solglasögon och till ortopedteknik där jag ska hämta ut vårstövlar/ridstövlar.  Pjuh.
På tisdag så reser vi klockan 15.05 från Örebro flygplats. Vi åker hemifrån 12.45. Jag har en tid på hjälpmedelscentralen 10.30. Jo, det är sant. Jag har väntat flera månader på hjälp att ordna anpassat tangentbord till iphone och ipad och så kan jag enbart få tid just den här dagen, men om jag inte tar tiden måste jag släpa med mig min dator på semestern så jag vill verkligen fixa detta innan jag åker.  Om allt bara är packat sen innan och Sven ordnar maten kommer det gå finfint. Bara jag får bestämma allt så…

20130127-072606.jpgJa jo, det blir hektiskt. För att det ska funka måste allt ske efter ett schema så jag inte missar mat och sömn. Just nu har jag tagit en paus i alla förberedelser. Min man hade herrmiddag för sina vänner igår så då åkte jag, Ottilia och assistenten ut på landet till min pappa med familj.  Gud, så skönt att bara lämna alla måsten och åka hem till Stubbetorp en stund. För en stund går liksom luften ur en och man hinner samla nya krafter innan det är dags att ge sig in i matchen igen. Ottilia kommer vi dumpa hos sin farmor på vägen in till stan idag. Sen blir det packning, tvättning och fixning hela dagen. Det känns så himla skönt att kunna packa  Ottilias väska när hon inte är hemma. Att hon får göra roligare saker.

Pjuh, okej. Nu ska jag återgå till mitt lugn här i soffan med min bästis kaffekoppen. När vi kommer fram till Teneriffa ska det bli skönt med lite semester. 😉

20130127-071843.jpg20130127-074400.jpg20130127-074407.jpg20130127-074413.jpg

En liten glänta

Sitter och morgonmyser i soffan efter en tuff natt. Hade himla ont i går. Blev nerbäddad redan 20.45 men kunde för allt i världen i somna. Inte förrän 00.30, sen väckes jag 05.30 av en pigg liten fisunge. Nu sitter hon nöjt framför TVn och jag kan bara inte somna om. Hon ska bestämt ha glass till frukost och det kan hon ju drömma om en stund. Om 40 minuter kommer kaffet, eller Petra som hon kallas i andra sammanhang. 😉

thecoffeebrewers.com

thecoffeebrewers.com

Tempot det senaste har varit lite högt. Resten av veckan ska jag försöka coola ner mig. Idag ska jag till Centrum för hjälpmedel med min rullstol. Det är jag både tacksam och sur över. Sur för att jag försökt att få hjälp av den med rullstolen i 3 månader utan lycka när jag ber min arbetsterapeut ringa dem kan de skaka fram en tid på ett par dagar. Jag tänker aldrig mer ringa deras servicetelefon igen, nästa gång mailar jag arbetsterapeuten på en gång istället. Efter det besöket kommer en mäklare för att utvärdera vår lägenhet. Spännande! Sen har jag tagit eftermiddan ledig för rekreation. Det behövs verkligen. Jag skulle simmat men har en envis halsinflammation och ingen ork.

Igår jobbade jag och var sen på ett FSDB-möte. Efteråt tog jag och ass. Elin en sväng ut till Almby där det finns en intressant tomt till Salu. En mäklare ska visa oss den nästa vecka men jag var tvungen att tjuvkika lite. Det visade sig vara svårare än man trott då marken ännu inte riktigt är avstyckad än och det inte finns nån väg till den. Vi fick smyga fram och spana in mellan buskarna. Inte helt lätt med rullstol men Elin är värsta kämpen och var like nyfiken hon. Av det jag såg verkade det jättemysigt, som en liten glänta liksom. Nu om man har en bild av vad det nya boendet kan tänkas bli känns det till och med härligt att flytta. Annars har det mest bara känts jobbigt då vi trivs över-öronen-bra i vår lägenhet just nu. Att än en gång behöva flytta pga min dumma sjukdom har känts allmänt pissigt men kan man se det där lilla anpassade huset framför sig i gläntan känns det fint. Att bygga nytt vore häftigt!

Okej, nu 15 minuter kvar tills Petra kommer. Jag kan nästan känna kaffedoften sprida sig i köket redan nu… Mmm…

När storasysterfjärilen ska klä på sig

Nu sitter lilla mamma här och torkar svetten efter en intensiv lekmorgon. I går morse fick Sven och Ottilia sova vidare medan jag gick till jobbet då hon varit vaken mitt i natten. Det var sjukt lyxigt att bara glida i kläderna, äta och sen njuta av morgonen över ett kopp kaffe. Jag hade en riktigt bra dag och kände mig så pigg att folk riskerar att bli irriterade på en. När man inte har skitont gäller det att njuta av det. Jag körde på med jobb, lunch, läkarbesök och apotek fram tills tre då jag utsliten kom hem och föll i dvala. Mådde inge vidare på kvällen och förbannade mig själv för att jag alltid blir övermodig och tror att jag ska orka så mycket mer när jag har en bra dag. När ska man bli gammal och klok egentligen?!

Imorse hade jag istället gott om tid att fokusera på Ottilia. Att leka hennes lekar genom morgonens bestyr och ha tålamodet att låta påklädningen ta en halvtimme. Kläderna var väldigt, väldigt varma förstår ni. Vi fick använda flera olika redskap för att alls kunna ta i dem: blåsskruv, frysspruta och vindstav.

När hon skulle borsta tänderna var hon istället en fjäril som flög runt i hela lägenheten. Malin var mammafjäril och själv är jag fortfarande osäker på om jag var pappafjäril eller lillasysterfjäril. Ett visst ilsket utbrott över att inte få doppa mammas halsband i toaletten, men det gick över. Det tog alltså ett bra tag att få iväg storasysterfjäril till dagis men det är ju helt okej när man har tiden och tålamodet. Kul dessutom! Sedan är man helt tömd på energi och redo för sin tupplur kl 9.00 redan.

Men tänk, det har jag också tid med innan nästa planerade bestyr.

 

 

20120516-090425.jpg

Radiotystnad

En radiotystnad har ridit bloggen här några dagar. Dags att bryta den. Klirr!

En officiell, bra ursäkt är att hela familjen varit sjuka. Jag och ottilia har varit förkylda med feber. Sven har haft kräkts.

Det brukar dock sällan stoppa mig från att blogga. Om jag ska vara helt ärlig har jag nog inte bloggat för att det känts bedrövligt med Cippen. Det har ju gått så fantastiskt bra med den nu. Jag har inte haft lika mycket huvudvärk, tinnitus och kunnat använda ljudprocessorn långa stunder. När jag skulle tillbaka till ljudingenjören på audiologiska kliniken för programmering igen var jag super peppad. Det all rätt, hörseltesterna visade vad man hoppas på: fortsatt förbättring. Vi gjorde en ny mappning och nya inställningar på ljudprocessorn. (Det gamla vanliga) Sen blev det jobbigt. Huvudvärk, tinnitus och ohygglig trötthet. (Jo, jag vet, det gamla vanliga.) Tog en paus från cippen i onsdags.

Knasigt, jag vet inte varför jag antog att allt skulle gå så lätt nu. Jag borde veta bättre vid det här laget. Nu har jag i alla fall kommit över mina omänskliga förväntningar på mig själv och kämpar på med cippen. Jag tror ändå att jag kan börja jobba igen den 12 april som planerat. Jag tror dock att jag efter varje programmering kommer behöva en dag hemmets lugna vrå så god planering behövs. Nästa programmering ligger dock typ dan innan jag ska börja jobba. Hm, får boka om det. Jag tänker inte börja min första arbetsdag med att ligga i vilorummet. No way!

Jag har lite här och där fått höra att bloggen har lite nya anhängare i form av kollegor och teckentolkar. (som om de vore av en egen livsform. Haha.) Grymt! Ni är hjärtligt välkomna. Kommentera gärna och dela vidare. Sånt gillar vi!

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe. Mmmm…

Pippi på fåglar

Ja, jag har varit på gränsen till besatt av att höra fåglarna piiipa sedan jag satte igång ljud processorn för två och en halv vecka sen. Igår hände det till slut.

Det strålande vädret gjorde att jag och sven satt på vår altan med varsin kopp och mös. Jag trodde att jag höre fåglar för men det visade sig vara granntanterna som kacklade utanför soprummet. Det finns mycket att bli upprörd där, må ni tro. (Mest upprörd av alla brukar sven vara.) Hur som, när tantaluringarna försvunnit justerade jag inställningarna men kunde ändå inte höra någon av fåglarna sven hörde. De var för långt borta. MEN, så kom det plötsligt en fågel och peep som bara den. Jag hörde! Sen fick sven dricka resten av sitt kaffe till ljudet av att hans fru härmade fågeln i minsta detalj. Det är ett under att han inte körde in mig i soprummet. Han måste verkligen älska mig!

Bedrest är bra för kreativiteten

Eftersom jag haft så ont sen helgen har jag tagit det väldigt lugnt nu. Det är inte lätt må jag säga för jämt när min kropp strejkar får jag är väldigt starkt behöv av att känna mig att jag får saker gjorde. Nu när jag har CI så tickar köksklockan dessutom väldigt högt och hånfullt mot mig. Klockan 9 i morse kändes det som om dan aldrig skulle ta slut. Då bad bad jag ass. Malin att klättra upp och plocka ut batteriet. Sen satt jag och stirrade på en klocka som stod stilla istället.

Sov gott och länge natt, sedan två timmar på dan. Det brukar betyda återhämtning. Imorgon ska det enligt prognosen bli 16 grader ute så jag peppar för kaffe på innegården.

Bedrest har varit bra för kreativiteten när det gäller ljudträningen. Här är några nya varianter:
-Låta någon sjunga på välkända sånger och försöka gissa vad hon sjunger. Döenkelt om man får se läpparna, skitsvårt om man inte får det. Läckert när man hör något totalt oplacerbart och sen får läsa läpparna som är ”fåååångad av en stormvind”. Nästa sekund hör man exakt vad det är för melodi och ord i låter. Hjärnan är en så intressant manick!
– Låta någon sakta läsa vänner och bekantas statusuppdateringar på facebook. SVÅRT! Jag får läsa läppar och meningar upprepade tills jag hör.
– Låta någon sakta läsa en bra barnbok man känner igen och kombinera med läppavläsning. Mamma Mu är ett tips. Bra böcker med mycket upprepningar. ”Men kossor kan inte klättra i träd, säger kråkan vresigt.” Att ha högläsning för sig själv är också ett bra tips.

20120321-061644.jpg

Vårkärlek, men inga fågelpiiiip

Dagens varma väder skrek hetsigt åt mig att komma ut och leka. Utepremiär för cippen. Jag, Sven och kaffetermosen slog oss ner på i innergårdens behagliga skugga. Jag väntade förväntansfullt någon minut innan jag besviket gnällde. ”Jaha, vart är fåglarna då?” De var tydligen där men en bit bort. Jag fick glömma mina skyhöga förväntningar. Nästa person som säger till mig att ha tålamod får ett blött finger i örat. Jag vet, jag vet!

Vi hade himla mysigt. Härligt när man kommer ut i vårluften och blir underbart larvig. Vi skulle ta en liten bild av oss själva men det ballade förstås ur till det här:

20120312-115454.jpg

20120312-115506.jpg

20120312-115523.jpg

20120312-115537.jpg

20120312-115547.jpg

20120312-115619.jpg

Glass i stora lass

I går blev det en dag på stan. Tanken var att fixa en kostym till Sven, besöka fiskepiren och äta glass. Först blev vi dock tvugna att stanna till vid Starbucks då kaffet hemma tagit slut. Ottilia sov som en gris i sulkyn.

Nästa anhalt blev skrädderiet. Sven beställde en tredelad kostym och fem skjortor. Jag blev shoppingsugen och beställde nästa en klänning. Ottilia vaknade mot slutet och tyckte att det var spännande. Det var ett trevligt, lite finare ställe. De var inte lika gåpåiga som de annars kan vara på skrädderier. Två unga indier som  var väldigt trevliga.

Efter skrädderiet var det dags för ett besök på glasscafét vi lovat Ottilia. Det  gäller ju att göra sådant som passar alla. Ottilia beställde en prinsessa men åt upp ansiktet innan jag hann ta kort…

20120124-051258.jpg

20120124-051310.jpg

20120124-051321.jpg

20120124-051354.jpg

20120124-051339.jpg

När vi kom ut därifrån upptäckte vi att klockan var över sex och det var på gång att börja skymma. Ingen idé att gå till Piren direkt. Vi tog en sväng  på nattmarknaden. Avslutade med Nudlar och Kyckling/räkor för 30 bath/port (ca 7 kr) och en kanna öl för 120 bath (ca 30 kr).

 

Life on the edge utan kaffebryggare

Att leva utan kaffebryggare är jordens utmaning. Har ni provat det någon gång? Nä, det är klart ni inte har för det vore ju bara galenskap. Vi har som sagt lånat ut emma och erics kaffebryggare till sig själva. Vår kaffebryggare pensionerade sig själv när sven fyllde år i somras. Då emma och eric vanligen inte använder sin bryggare utan har den i sitt föråd fick vi låna den. (De kör istället med sin urtjusiga espressomaskin och en sån glaskanna med filter-på-pinne-mojäng som man trycker ner.) Vi har planer på att köpa egen kaffebryggare men emrics (emma och erics) kaffebryggare är super bra så vi har inte jättebråttom. Nu lånade de tillbaka den för Alvas ettårskalas i söndags och vi glömde att ta med den hem igen. Det skulle inte heller vara fasligt svårt att åka och hämta den heller men enda gången man kommer ihåg att köket är bryggarlöst är ju 06.30 på morgonen. Då kan man sitta där och banka huvudet i väggen bäst man vill. I måndags räddade ass. Malin mig genom att ta med en termos till jobbet.  Igår jobbade jag då drack jag kaffe där. (Ropade högt ”jaaaa!” när kollegan frågade om det var dags för förmiddagsfikat.) Idag är jag ledig igen och spänningen är olidlig. Hur ska jag lösa det här? Malin ska ta ottilia till dagis så med lite tur ser hon mitt sms och räddar den här morgonen också, annars blir det besvärligt. Living on the edge!

Har förstås planer på att fika med storebror idag. Man skulle nästan kunna tro att jag gjort de planerna för att få kaffe men så är det inte. Men nu 06.47 på morgonen känns det som en bra fallskärm.

Ett fabulöst liv med assistans

Har suttit uppe en timme nu, sedan fem. Jag har haft svårt att sova den sista tiden. Svårt att somna och vaknar ändå tidigt.  Det är mycket som fladdra i huvudet. Igår började ett och annat släppa och jag har gripits av positiva förväntningar.  Framför mig har jag beslut angående assistans, möte med färdtjänst (försöker få ordning på deras bristande service kring barnens säkerhet i bilen), CI-utredning, hitta en ny assistent, få ordning på hemtjänsten och det faktum att jag försöker bli anställd på mitt jobb. 

Det känns som om saker kanske börjar ordna upp sig. Jag kan inte låta bli att fantisera lite om hur livet skulle kunna se ut med den assistanshjälpen jag ansökt om. Saker som skulle kunna bli så mycket lättare. Jag har så många ideér om hur jag vill organisera sakerna på hyllorna här hemma för att lättare kunna hålla ordning, men jag kan inte flytta runt allt själv och sven hinner inte med. Jag vill frosta ur frysen, lägga upp alla mina byxor så att de faktiskt passar. sortera in en hög med papper i pärmar, städa ur skafferiet o.s.v. o.s.v.

Jag vill börja sminka mig, göra mig snygg i håret, måla naglarna ofta, duscha oftare, raka benen, köpa kläder med knappar i. Jag vill prova massa nya recept, koka egen marmelad, göra små pilliga småkakor och baka bullar.  Jag ser framför mig hur jag vid sociala sammanhang inte behöver deppa ihop om jag inte hör något för familjen kan teckna och assistenten hjälper mig att tolka när det behövs.

Det  är bara en bråkdel av allt jag föreställer mig. Det låter som om jag tror att allt helt plötsligt ska bli skitlätt bara jag får en assistent och att jag tror mig få obegränsat med tid. Så förstår jag ju att det inte är. Man får lätt höga förväntningar och blir sen besviken, som om man förväntat sig att allt helt plötsligt skulle bli lätt och genomförbart, men så blir det förstås inte. Lite lättare blir det nog ändå.

Jag sitter också och undrar hur det kommer kännas att ha en person med sig så mycket. Man lär ju bli trötta på varandra. Ibland kanske man inte ens vill märka av personen även om man behöver hennes assistans. När man vill vara själv med familjen t.e.x. Jag vill gärna överraska sven med kaffe på sängen när jag väcker honom och behöver hjälp att bära in kaffet. Kan jag be henne gå ut sen och lämna oss ifred. Ska hon sitta i vardagsrummet och glo? Hon kan få låna en god bok om hon vill. Haha, hur ska HON överleva utan MIN konstanta närvaro. Ibland är man riktigt galen!

Vilket fabulöst liv det skulle kunna bli ändå. Är det föresten ett riktigt ord? Jo då, enligt SAOL är det faktiskt det. Jag var tvungen att kolla så jag inte hittat på det själv.