Ta hand om min skit

Bildtolkning: Närbild på Fridas ansikte där man ser hennes ögon bakom stora svarta solglasögon. Ögonen uttrycker ett leende. Hon håller handen över öronen. Svart/vit bild.

Jag tror att jag är lycklig nu. Jinxar jag det genom att skriva det här? Jag har dragit på mig sådan tabukänsla att skriva om mitt liv på riktigt och det som ingår. Ändå är det ju egentligen ämnen som rör det där personliga, privata och innerliga jag egentligen känner att jag vill skriva om. Om jag ljuger för mig själv, ljuger jag också i allt jag skriver och det var outhärdligt smärtsamt att för fyra år sen inse att jag visste, men inte alls visste vilken dysfunktionell relation jag befann mig i. Att jag blivit expert på att hålla verkligheten gömd genom att agera som att jag var superöppen med mig själv men under ytan försökte hålla en familj över vattenytan i en storm av missbruk. Jag löste det genom att lägga locket på och gå in i överlevnadsmode. Nu går jag i terapi och måste peta i det onda igen. Tanken är ju att få hjälp att försiktigt nysta upp det och i slutändan komma till det där samtalet som ingår i steg 9 av 12. Erkännandet och gottgörelse. Eller “sopa rent framför min dörr” som han kallade det. Jag vill ta hand om mitt skräp likväl som han vill ta hand om sin. Vad som än kommer ur det samtalet så är jag glad över att ha min terapeut med så någon annan än jag har hört det. Då jag blir tvungen att bearbeta det utan att jag kan sopa det under mattan.