Pride! En hel vecka på Stockholm Pride. Det var fantastiskt. Den var förjävligt jobbigt och besvärligt, men fantastiskt! En kommer ju aldrig ifrån otillgänglighet och taskiga attityder. Aldrig  Det som väger upp förutom väldigt många schyssta attityder och god tillgänglighet är förstås oändligt mycket större. Glädje, möten, inspiration, fest och kunskap. Lustigt alltså, förra året var mitt första år med Stockholm Pride. Jag kastade mig in i spektaklet som föreläsare och jobbade stenhårt. Veckan tog nästan kål på mig.

Den här gången ville jag ge mig själv friheten att bara vara där för min egen skull. Att inte jobba alls utan enbart vara där som deltagare. Som en queer i queermängden. Jag är så glad att jag gjorde det! Att jag la ner larvigt mycket förarbete på att boka tolkar, förbereda assistenter, planera och strukturera var också superbra. När jag startade min planering hade jag över 60 punkter jag var intresserad av att delta på. Jag begränsades av min egen ork och antalet tolktimmar jag beviljats. Jag lyckades delta i ca 15 planerade aktiviteter. 11 av dem var seminarier.

Starkast för mig i år var definitivt Pridehouse och alla viktiga seminarier de hölls i stor variation och speglade vilka frågor som är viktigast inom den queera samhällsdebatten just nu; transfrågor, familjejuridik, kroppslig sexualitet, asylfrågor och fackfrågor. Att sexköpslagen  år lägger 20 år bakom sig och Stonewall  50 år bakom sig gjorde också avtryck i form av föreläsningar och paneldebatter.  Vad har hänt sen dess?  Hur har det påverkas oss?  Var står vi idag?
Något som inte fick utrymme alls var funktionsrättsfrågor och förstås en besvikelse för mig.  Hur kan frågan om funktionshindrades rätt till sexuell identitet vara så bortglömd och osynlig i ett forum som detta? Kanske är Pride enda rummet där funktionshindrades könsidentitet och sexuella identitet får chansen att vara något annat än en omvårdnadsfråga. I dagsläget tror jag faktiskt det och jag kommer ut från Pride med en känsla av uppväckelse i vad jag behöver göra för att få upp frågan i strålkastarljuset till nästa år.

Jag deltog i RFSUs utfrågning av socialminister Lena Hallengren. Där fick jag med en fråga in fokus på LSS och rätten till en sexuell identitet oavsett funktionsvariation. 

Pridepark var himla kul. Mycket konserter, pubar, god mat och knasigheter. Bäst var definitivt kinkykvarteret. Dels för att det inte är lika jäkla mycket ljud där. Dels för att folk faktiskt uppför sig bäst där. Framåt natten blir fyllan i Pride park inte alls charmig. Grejen med kinkyscenen är att människor sysslar med sånt som kräver  stort fokus och ansvar så det är en över lag väldigt nykter kultur. I kinkykvarteret finns ölservering, men folk hanterar alkohol bättre och det är en väldigt gemytlig atmosfär. 

På lördagen var den stora gigantiska Prideparaden. Förra året smet jag och min assistent in efter halva vägen efter att vi stått och tittat en stund.  Det var fantastiskt! I år tänkte jag göra samma sak, men den här gången även ha med mig en tolk. Det gick totalt i stöpet! Den här gången lyckades jag inte ens komma fram att få en skymt av tåget. Så packat med folk var det och så ovilliga var de att släppa fram en rullstol. Jag vet inte varför det gick lättare förra året. Jag klarar inte av att rulla hela paraden. Just då i det ögonblicket när jag gav upp grät jag en skvätt och förbannade alla gående människor som kunde gå i paraden, gnälla på paraden eller skita i paraden medan jag satt där eländig. Sedan bestämde jag mig för att nu hade jag i alla fall försökt och det är viktigast. Att jag hade en lång festnatt framför mig och behövde sova ett par timmar.

Jag avslutade Pride med Dekadance precis som förra året. Lack, tyll, crossdressing och fest hela natten!