Skruvat fotofreak på operationsbordet.
(Del 2 om min ögonlocks-operation:)
Min assistent tog bilder på avstånd medan jag låg på operationsbordet, precis ibörjan och precis i slutet.
Jag har nämlıgen sedan många år en stående önskan till mina assistenter att de gärna får fotografera mig i min vardag utan att fråga, och det gjorde hon nu. Jag har beskurit bilderna, men inget mer. De blev så jäkla coola.
I ögonen ligger linser gjorda av metall som skydd, och det gjorde ju att bilderna blev något utöver det vanliga! Jag lyssnade på en bok av Mian Lodalen. Hennes röst gör mig alltid så lugn. Jag var varken nervös innan, eller medan jag låg där. Viss smärta trots bedövning enbart, som korta stick då och då. Det enda jag tyckte var riktigt obehagligt var egentligen doften av bränt skinn. Det var så påtagligt.
Jag har ett nästan obehagligt intresse av att dokumentetera min kropps underligheter och medicinska behandlingar.
Nånstans, nästan bortglömt i mitt hem, finns till exempel filmklipp från när det borras i mitt skallben under CI-operationen. Ultraljud av mitt hjärta. Det finns röntgenkopior från alla möjliga vinklar av min kropp. Varför? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Kanske är det ett sätt att försöka förstå min diagnos och förhålla mig till den; diagnosen som vetenskapen knappt vet något om.
Oh, vad jag önskar att saker kunde stanna upp nu ett tag. Om jag kunde veta att i, låt säga, 5 år till får jag behålla synfältet som det är nu. Var hade jag riktat min blick mot då? Ja, inte hade det varit operationsbilder i alla fall!