Bildtolkning: Kaffe med fåtöljer. På ett mörkbrunt bord står en vit kaffemugg och rosa/svart vattenflaska. Det finns en blomma och salt och peppar. En hand sträcker sig efter kaffemuggen.

Tidiga mornar på hotell. De är så fina. Frukostrestaurangen som om ett par timmar kommer vara proppat av folk är nu tom och lugn. Jag sitter och myser med kaffekoppen. Assistenten syntolka avenyn utanför och kontrasterna från när vi kom tillbaka från trevligheter inatt. Så var Avenyn tjockt packat av folk och fest. Någon hade blivit nedslängd på marken a v polisen och handfängslad. Massan som rörde sig mot Götaplatsen hade stoppats upp av nyfikna ögon som ville se hur någon hanterades av polisen. Stök och stim. Idag är hela paradgatan tom. De enda som syns är enstaka filurer och fordon som håller snyggar till. Ett fordon som soppar gatan, en annan som vattnar stadens blommor. Något blinkar ihärdigt längre bort.

Det har var två riktigt häftiga dagar här. WESTpride. Så annorlunda från STHLMpride. Allt var lite snyggare uppstyrt och tillgängligt i Stockholm. En starkare queer känsla. Göteborg var mer avslappnat, men rörigare. Man hade slagit ihop EUROpride med Kulturkalaset här. Ett dåligt beslut skulle jag påstå. Mittemot kulturkalaset stod Prides informationstält där man kunde få sitt festivvalband och information om festivalen.  Bredvid hade riksdagens alla partier marknadstält (inte valstugor uppställda.) Alltså även SD. Hur är det möjligt att ha ett sådant upplägg? Hur kan man välja att placera informationstältet precis där? I Stockholm var det dyrt att gå in på prideområdet , men tillgängligheten var bättre. Det var mer som ett festivalområde medan Göteborgs prideområdet var med som en trång och rörig marknadsplats.

Bildtolkning: Frida sitter med korsade ben i rullstolen. På sig svarta shorts och grått linne. Hon håller upp händerna och ser tokrolig ut. Bakgrund svart med rengbågsflaggan. Över står det Pride övrigt får inte att läsa.

I Stockholm hölls föreläsningarna i kulturhuset och det vara väldigt smidigt, men även där kostade det inträde. I Göteborg var föreläsningslokalerna mer utspridda i olika lokaler kring Götaplatsen som var svåra att hitta. Men de låg med promenadavstånd från pridepark. I stockholm ligger de långt ifrån varandra, men man har å andra sidan löst det bra med en speciell pridebuss som går en gång i timman. Den har både chaufför och en ”inkastare” som hjälper folk komma ombord oavsett funktionsförmåga. Den känns trygg och man blev lite tjenis med inkastaren som var mån om att man kom upp tryggt på rampen.

En ganska tydlig lustig skillnad när en tar sig fram i folksamlingar i de två pridestäderna är att folk i Göteborg i mycket högre utsträckning lägger märke till att man kommer i rullstol och behöver extra plats. De flyttar sig. I stockholm beter sig folk helt annorlunda. De ser ingen annan än sig själva förrän nån petar på dem och ber om att få passera. Huvudstadssyndrom kan vi ju kalla det.

Bildtolkning: Frida sitter i rullstol. Hon har jeans och en tröja som är svart och vit. Hon tar av sig hatten som en magiker. Bakgrund hall och det hänger en prideflagga.

Pride är väldigt kommersiellt. Det kritiseras av många, men jag tror det är just det som gjort att pride har nått almenheten och uppnåt mycket av den acceptansen man lyckats uppnå. Med det påstår jag inte att queersamhället fått alla rättigheter vi borde ha eller att homofobi inte existerar. Men samhället svarar mer på kommersialism och populärkultur än på något annat. Pride borde ställa större krav på vilka verksamheter som får gå i paraden. Att få gå i paraden som verksamhet ska innebära att man inom verksamheten arbetar med HBTQ-frågor, inkludering och acceptans. With great power comes great responabilities. Spindelmannen sa det. För den som inte riktigt kommit ut ur garderoben eller står utanför på skakiga ben så är pride en trygg plats att på kika in och våga göra sig plats lite osynligt. För mig som rullstolsanvändare så är pride ett event som är mycket mer öppet och tillgängligt än annars. Få gayklubbar och RFSL-lokaler är tillgängliga för rullstol tyvärr. Pride är viktigt för mig och det är viktigt för många andra. Lyckas man skapa det tack vare kommersialism och att den stora heteromassans godtycklighet så är det fine by me. I Göteborg har en motståndsrörelse växt fram. En grupp som är missnöjda med det spektakel som Pride utvecklats till. Pride startade som en gräsrotsrörelse. De har löst det på bästa tänkbara sätt. De har skapat en egen liten fest vid sidan om; Reclaim pride. Jag hade inte möjlighet att besöka den men var allt bra sugen. För visst var nog Pride en helt annan upplevelse för queersen när den växte fram i Sverige som gräsrotsrörelse på 70-talet. Fint att det kan finnas som en påminnelse och kontrast till den gigantiska folkfesten.

Och nu då, nu är det dags att åka hem och sortera sina fantastiska upplevelser. Att förbereda sig för sommarens sista Pride för mig. Mitt pride! Örebro Pride. Inte för att jag äger evenemanget på nåt vis utan för att evenemanget äger mig. För att jag varit med på ett hörn och skapat det. För att showen i år hålls på MITT andraspråk, teckenspråk. Det känns ända in i maggropen att få den bekräftelsen. Min rättighet att inte behöva välja. Välja mellan det talspråk och teckenspråk som jag behöver för att kommunicera, mellan könsidentiteter eller bestämda sexuella läggningar. Att det är jag och personer jag interagerar med som sätter gränserna och våra egna termer,  inte samhället.