“Så typiskt dig att ha sån maximal otur”

“Så typiskt dig att ha sån maximal otur” säger hon och skakar på huvudet täckt av munskydd och visir. “Smittas av sjukdomen samma dag du vaccineras mot den. Så maximalt otur”.
“Av sitt ex, dessutom” fyller jag i “det gör ju det hela rätt tragiskt”.

Jag visste inte om det, men när jag tog vaccinationssprutan förra fredagen hade jag bara ett dygn innan råkat  bli smittad med Covid. När jag vaknade jättesjuk morgonen efter sprutan antog jag förstås att det var biverkningar av vaccinet så jag hann smitta flera assistenter. Först på måndagen fick vi beskedet att min dotters pappa testats positivt.

Min dotter mådde fint och lade köket i beslag för baka tårta, brownies och hemmagjort pasta. Hennes pappa mådde också bra trots avsaknad av smak och doft. Jag blev däremot jättesjuk och det satte sig först på lungorna. Det kändes som att en kossa satt sig på bröstkorgen. Jag kunde ta små, små andetag. Om jag försökte ta luft djupare gjorde det ont och jag hostade tills jag nästan kräktes. Så länge jag andades lugnt -ingen hosta alls. Jag hade också tappat rösten. Sen fick jag bihåleinflammation och till slut kom den där berömda försvinnandet av smak och doft.

Assistenterna som inte smittats gjorde ett helt fantastiskt jobb

Frida
Syntolkning:Frida i sin rullstol med händerna på armtagen i linne med zentangel-motiv som designats av Frida och Petra. Frida tittar bestämt in i kameran och benen är lätt i kors åt sidan. Svartvit bild.
Men mitt i det där gjorde assistenterna som jobbade och inte smittats ett helt fantastiskt jobb i att skydda sig själva och varandra. De klarade sig helt från att smittas. Jag hade precis innan börjat skola in två nya vikarier. Den ena ville plötsligt inte jobba när det fanns covid i huset. Den andra tog sig an arbetet utan att kunna ett ord teckenspråk med en väldigt sjuk arbetsledare som inte kunde arbetsleda med rösten.  Utmaning för båda.

En stor miss jag gjort när jag beställt handskar var att jag valt svarta för det känns mindre vårdkliniskt. Smart Frida, verkligen! Assistenternas arbetskläder är ju också svarta för att jag ska se deras hudfärgade händer när de tecknar. 

“Torka aldrig tårar utan handskar”

Mitt hem var “torka aldrig tårar utan handskar” några dar. När de värsta dagarna gått över kom ångesten och… jag vet inte… den otäcka känslan av att vara en smitthärd för assistenterna. Hela grejen att levt så försiktigt och duktigt i nästan ett år medan så många andra fortsatt med sina gymbesök, one-night-stands, resor och restaurangliv. Att jag vetat riskgruppernas utsatthet och varit så övermedveten om varje risk man tagit eller avstått från. Att tolktjänstutredningen och LSS-utredningen aldrig tycks få några riktigt riktiga slut. Jag är less på att låtsas att det är okej.

Efter 8 dagars sjukdom har jag varit i dödsskuggans dal och kommit ut igen och landade i en bitterhet. Frustration över att mitt duktighetskomplex och försiktighet inte gjort mig immun. Har det nånsin hjälpt mig?  Att jag alltid måste vara så där duktig och sen blir bitter när jag märker att andra inte är det. Vad vill jag ha? En medalj? Ja fan, hit med en jädra medalj. Det borde finnas fler fördelar med duktighet. 

Det finns ingen rättvisa att tala om

Det finns ingen rättvisa att tala om. När jag kom förbi den dippen och konstaterade att jag nu är en världsmedborgare sprängfylld av antikroppar så det räcker till en halv stad. Hoppet om samhället kanske jag får jobba lite på.