Nä, nu har jag tröttnat på Bollibompa och skriver lite här istället. Har inte lust att skriva något djupt, politiskt elle privat så får bli lite “så gör djur” istället. Tycker att det är kul att läsa hur andra familjer gör hemma och få tips så nu tänkte jag dela med mig av hur vi gör med vår treåring vid matbordet. 

Ottilia är duktig när det gäller mat. Hon äter liksom allt sånt där som vanliga ungar inte skulle peta på.  Hon smakar allt och gillar allt utom sallad och lök. Det är de enda två sakerna hon verkligen inte tycker om. Vi tvingar henne heller aldrig att äta det då vi vid det här laget vet att det bara är så. Däremot har hon mycket fixideér vid matbordet. Väljer ut nåt nytt vid varje måltid som hon inte vill äta. Det måste hon smaka och om vi vet att hon egentligen tycker om det ska hon äta upp det. Det är en sån grej som är väldigt lätt att bestämma som förälder men mindre lätt att driva igenom. Att säga “du måste” tar en ungefär lika långt som en blind kan se.

Nä, man får se till och vara lite listig. Man har en bakficka full av små knep. Ottilia har aldrig varit den typen av barn som reagerar på hot heller, det slår alltid fel. Äter du inte maten får du ingen tårta! Glöm det, då vill hon inte ha någon tårta.

Belöningar funkar bättre, men det kan man ju inte köra med hela tiden. Vi försöker att inte ta till söta belöningar allt för ofta. Favoriten på tallriken brukar vara grönsakerna, därför tänker vi på att inte lasta på för mycket grönsaker till en början utan istället lasta på mer när hon skrapat rent tallriken.

Trolleritrick Att underhålla henne med trolleitrick gör vi ibland när vi själva ätit upp och hon segar med sin mat. Då blir plötsligt middan rolig igen. För att få se ett trick får hon betala med att äta en köttbulle eller så.

Tjillepipi   Är en lek vi brukade leka med russin när vi var små. Man lade ut en massa russin. En person skulle hemligt välja ut ett russin som var tjillepipi. Sen skulle den andra börja plocka russin i munnen till hon råkade ta det utvalda russinet så medspelaren hojtar “tjillepipi”.  Det brukar vi köra med frukostflingorna som är nyttiga men inte så spännande. Hon gillar inte där de blit mjuka i yogurten. Hon har dem hellre bredvid.

Namnge maten. Ibland är det roligare att äta om maten har namn. Det är inte så att vi döper söndagssteken till bambi utan snarare så att varje ärta, vetepuff eller köttbulle heter nåt i stil med Olle, karlsson, Ulla eller Ingastina. Ibland döps de efter släktingar och ibland efter dagiskompisarna.

Räkna matbitarna är kul. Om vi kommer överens om att hon ska äta 5 tuggor räknar vi ner på fingrarna. Det är ju extra kul om man räknar fel så hon får vara duktig oc rätta en.

Nåt vi skarpt undviker är att tävla vid matbordet. Vem-kan-äta-upp-först-lekar är bara total katastrof.

En annan grej som kan läggas till. Jag har svårt att hantera bestick p.g.a. mitt handikapp. När jag inte vill eller kan få hjälp att skära maten använder jag ibland sax att dela min mat med. Det får dock inte ottilia göra. Hon får inte använda saxen vid maten. Är vi själva och får hon antingen skära sin mat själv eller så klipper jag den åt henne. Det är ju för hennes egen skull, så hon ska lära sig hur man faktiskt gör. Hon ska ju bli prinsessa så då kan man inte äta hur som helst, men kungen kommer nog uppskatta trolleritricken hon kan underhålla hovet med vid matbordet. Det stör mig förstås att jag inte kan vara ett perfekt föredöme vad det gäller att äta snyggt, men ottilia vet varför och tycker inte det är konstigt. Hon tycker heller inte att det är konstigt att jag får använda sax men inte hon.