Den här texten plitade jag ner när jag låg inlagd på sjukhuset. Det har gått två månader. Idag ska jag dit och träffa en sjuksköterska, fortfarande lika hudlös och uppgiven. 

Vad gör jag här? På vilket sätt skulle det
hjälpa
Att vara här.
Det är ett kalt rum
Inga sladdar.
Persiennerna är neddragna
Det går inte att dra upp dem för snöret är borttaget.
Ingenting på väggarna. Bara vitt.
Vitt, vitt, vitt.
Bortsett från belysning och panel med larmknapp
en helfigursspegel precis innanför dörren
Avsaknaden av så många andra saker
Gör den absurd
Vad gör du ens här?
Det tänker jag och vet inte riktigt
Om det är spegeln eller mig själv jag frågar.

Vad ska jag ta mig till? Jag kommer inte få
vården
jag behöver.
Jag får akutvård, blir förvarad.
Kanske nån form av samtalskontakt
om jag kan ta emot det.
Men bara tills jag blir lite bättre
Då kommer den hjälpen dras undan
Och jag vet det
Jag kommer behöva intyga
Att jag mår tillräckligt katastrofabelt
För att få hjälpen
Det kommer hindra mig från att bli frisk.