För 10 år sedan, just precis idag, kopplades mitt första hörselimplantat in. Det var mäktigt! Det är svårt att minnas exakt hur det kändes. Det var ju inte bara som att sätta på en stereo. Det var ju snarare som att slå på något som retade någonting långt inne i kroppen: hörselnerven. Illamående, yrsel, huvudvärk och utmattning upplevde jag. De biverkningarna blev mitt dagliga sällskap under några månader. 

Jag minns också det fantastiska i att få tillbaka mitt modersmål. Jag pratar ofta om hur asgrymt teckenspråket är. Nu vill jag sätta fingret på hur asgrymt den talade svenskan är. Vi får inte lära oss hela språket i skolan. Vi får lära oss stavning, grammatik och betydelser, men vi lär oss inte betoningar, feed back eller språkmelodi. Det är sådant vi fångar upp omedvetet i vårt modersmål. Min egen språkmelodi blev jag medveten om när jag som 16-åring hälsade på min bror i frankrike. En vän till honom härmade hur vi skandinavier lät för henne. Efter det blev jag mer uppmärksam på svenskans och andra språks melodier. Norskan och franskan tycker jag nog är de vackraste. 

Genom att lära mig taktilt teckenspråk lärde jag mig hur mycket utrymme omedveten feed back har i vårt talade språk. Att nicka, mmm:a, göra miner och ljud när någon annan talar hör till, men är samtidigt inte inskrivet i det svenska språket. Det är mer en norm än en språklig regel. Den är väldigt outtalad, men vi känner oss illa till mods om vi talar och inte får feed back från den vi talar med. Utan feedback blir samtalet en växlande envägskommunikation.

När jag var 24 tog jag mig för att inför en resa lära mig lite grundläggande italienska med hjälp av CDskrivor och böcker från biblioteket. Det gick så där eftersom jag inte hörde rösterna så bra, men jag lörde mig beställa mat med taskigt uttal. Jag minns framförallt något i den italienska ordboken, nämligen att det ingick bestämda rörelser och miner till vissa ord och uttryck i italienskan. Det gör det också i det svenska teckenspråket, men jag har aldrig sett det i det i en svensk ordbok. Det innebär inte att de inte finns eller förväntas användas.

Betoningar, pauser, tempo kan variera utifrån person till person, utifrån dialekter, klasstillhörighet och trender. Ändå hör vi när en röst kommer från ett dataaprogram som sätter ihop inspelade ord, siffror och hälsningar. Många uppfattar det som lustigt eller obehagligt. Jag uppfattar det ofta även om jag inte ens hör vad personen säger. 

“Du är placerad i kö som nummer FEMTON. Din kötid är beräknad till TrettioTvå… minuter… Tackförattduväntarvitarsntraxemotdittsamtal…”

Går det att få en virtuell röst att tala perfekt? Ja, men vi kommer troligtvis inte gilla den. IBM som ägen patentatet tekniken bakom en del av många “dataröster” som används idag bedriver mycket forskning kring ämnet. I deras arbete har man istället för att försöka uppnå felfritt uttal siktat in sig på att fånga upp allt som  gör att vi uppfattar ett flytande tal som mänskligt. Omedvetna pauser, suckar, att staka sig, hostningar, andetag och andra mänskliga företeélser.

Jag relaterar starkt till den forskningen, och det för oss till slutet av den här texten. Här vill jag ta upp 3 typer av ljud som jag ogillar, och som jag inte saknat ifall jag valt att avståD från min CI-operation. Här kommer de:

1.  Jag tycker att djur och dockor som talar är creapy! Skitläskigt! De ska inte prata! Något är fel! Allt är fel! Stäng av filmen innan de hoppar ut ur TVn! 

2. Klassiska orkestrar och musik utan en tydlig melodi. Där har jag problem med musik som heavy metal också för jag hör bara skän och vrål. Klassisk musik överlag lever jag gärna utan.

3. Skrapande ljud som när skor dras genom grus, papper som rör sig mot varandra, skrapigt slammer från köket och framför allt: när mikrofonen som jag har kopplat till mitt CI dras över ett bord, pillas på med fingret,ligger påslagen i väskan eller sitter fel, vänd mot kläderna som rör sig. Skrapskrapskrap!

Jag hade tänkt fira den här dagen, men förkylning, krig. pandemi och utmattning gjorde att det inte kändes som läge. Det får bli längre fram. Hela min resa från dövhet till robothörsel finns dokumenterad i den här bloggen för den som vill läsa: https://livetmedtresinnen.wordpress.com/2012/03/06/inprogrammering-dag-1/