Mars månad började med många mentala kallduschar.

 Min personalsamordnare och assistent meddelade i början av ett möte att hon erbjudits en chefstjänst på ett annat företag. Vi som precis lyckats tillsätta en ersättare för tjänsten som ekonomisamordnare.  Jag reagerade med en panikångestattack som inte gick att hejda, utan fick avsluta mötet och genomlida den. Skit, jag trodde jag var klar med den här typen av anfall. Den där panikångesten som slår till lika hårt som en bräda i fejset. Den där som är omöjlig att dämpa eller hantera.

Senare kunde jag ta mig i kragen ändå. Det fanns inget annat att göra än att ännu en gång påbörja den gamla vanliga processen av rekrytering.

Jag känner mig bedrövad just för att det här hände trots att jag fått ordning på min assistans och mig själv. Ingen av dem slutar på grund av att saker fungerar dåligt på arbetsplatsen eller för att jag inte klarar av livet. Ändå befinner jag mig i samma situation. DET är förbannat orättvist, men det är ju det mesta här i världen. 

Jag reagerade väldigt fysiskt på stressen och tog beslutet att fokusera på att hålla ordning på mitt assistansprojekt under förändringen. Jag, STIL, och mina samordnare har jobbar jättebra kring det här. Resultatet har blivit en akutinsatt samordnare som kommer att stötta mig och assistenterna under två månader. Jag har också hittat en potentiell kandidat för den varaktiga tjänsten, som kommer att börja hos mig inom ett par veckor. När hen gjort det ska hen först och främst komma in i arbetet som personlig assistent, och sedan gå bredvid vår tillfälligt insatta samordnare.

Trots att jag dragit ner på mitt avlönade arbete, så har det varit en intensiv månad, speciellt då vi varit mitt i schemaläggning och semesterplanering när alla brickor kastats om. Vi har också gång på gång drabbats av ett återkommande fenomen; att en arbetssökande tackar ja till jobbet, skriver på avtal och verkar jätteglad, men sen plötsligt säger upp sig på grund av “förändringar i privatlivet”, eller för att de erbjudits ett annat jobb som de vill ta. Ofta innan de ens hunnitt börja. Det ska följas upp av arbetsgivaren, alltså min assistanssamordnare. Det är skönt att de gör det, så jag får veta vad det kan bero på.

Kanske är det här något som händer många assistansanvändare just nu, eller så står det kanske nånstans på flashback att jag egentligen är en dragonborn som är äter assistenter med fil till frukost. Man kan inte så noga veta.

.
Porträttbild på Fridas ansikte. Hon sneglar snett uppåt. Hon har stora glasögon med tjocka bågar och rakat huvud. Hon är sminkad med grön ögonskugga och rödbrunt läppstift. Hon bär en blank, turkos topp.