Var är jag nu och vad händer nu? Vart befinner jag mig i mitt mående och i mitt liv? Jag är nog som i en sluten bubbla. Jag är rädd att röra mig åt något håll, för det verkar inte finnas något håll som leder till en positivt lösning. Jag har fortfarande inte fått vård eller kontakt utöver läkaren som skriver ut piller och sjukskrivningar. Inget liv utöver existens och förvaring. Som rester i kylen som ingen orkar äta upp. Det gör så himla ont och är så kränkande varje gång man bygger upp hopp eller än en gång måste säga att jag behöver hjälp. Jag kan inte överleva på något annat sätt och sen inte få hjälpen. Jag vet inte, jag har levt så länge med att undvika att lita på mina egna känslor och bara tvinga mig att vara okej med allt. 

Jag har svårt att känna hopp, mening eller önskan

ag har svårt att känna hopp, mening eller önskan. Jag vet att det i sig är ett symptom precis som dödslängtan, ångest och nedstämdhet. Så jag får försöka att stå ut med känslorna som egentligen bara är symptom. Min depression beror inte på att jag har ett dåligt liv eller inte vet vilka vardagsrutiner som påverkar psykisk hälsa. Jag har vardagsrutiner, äter regelbundet, tar mina mediciner och tar mig ut i friska luften. Jag är dagmatte åt en hund och det har hjälpt mig väldigt mycket. Jag gör verkligen allt jag kan, men får fortfarande ingen hjälp. 

Andra än jag tar beslut och styr saker

Just nu så har jag släppt mitt egna närvaro-och ledning i utav min personliga assistans. Det känns helt vansinnigt men samtidigt livsnödvändigt. Så just nu är det andra personer som håller arbetsintervjuer och väljer ut nya assistenter. Andra än jag tar beslut och styr saker. Utifrån omständigheterna som råder gör de ett väldigt bra jobb. Saker som är viktiga glöms bort och får konsekvenser. Det är bara att acceptera. Det känns ganska skönt men det är en konstig känsla att inte vara delaktig, att inte vara delaktig i ordningen av sin assistans men också känslan av att jag inte riktigt är delaktig i mitt eget liv. Utan mest bara svävar runt som i en tillfällig bubbla, som jag inte vet hur jag ska ta mig vidare ifrån sen. Därför är det ganska tacksamt att få stanna i den bubblan just nu och inte behöva ta ansvar för så mycket. 

Jag inte värja mig från det på samma sätt

I mitt arbete så måste jag hela tiden vara insatt i processer och debatter. Där jag och andra som jag behandlas som oönskade kostnader, byråkratiska problem, lådor som ska flyttas på och då måste jag distansera mig på olika sätt. Nu när jag ser de här sakerna kan jag inte värja mig från det på samma sätt. Jag blir så fruktansvärt ledsen över det, blir så ledsen över hur hela samhället är utformat och det här inte är undantag där det blir människor som hamnar mellan stolar. 

I samband med att jag låg inlagd så gick det iväg en orosanmälan till socialtjänsten om mig som förälder. Jag har fått ett väldigt bra bemötande. Handläggaren ifrågasätter inte min kompetens i föräldraskap och har fokuserat på vilket stöd vi kan behöva för att min dotter på bästa sätt ska få ha det bra hos båda sina föräldrar. Ett sätt är att trycka på vården för att jag ska få vård. För det är ju så uppenbart att det just nu är mitt största hinder för att kunna vara förälder och överlevare.