Ja, så är det. Över öronen kär. Det skrämde mig som fasen först. Då, för drygt sex månader sedan.  Okej, det skrämmer mig fortfarande men inte lika mycket. Det är inte det att jag är rädd för att bli sårad och lämnad. Jag är rädd för att inte ha kontroll över allt det där som ingår i att vara jag och att det ska gå ut över en annan person. Att löften eller känslor ska göra att vi håller fast vid varandra fast vi skulle må bättre om vi släppte taget. *Det luktar bränt här, är det mina gamla erfarenheter av kärlek som stinker?*

Jag tycker att begreppet relationsanarki passar mig aningen bättre än “tills döden skiljer oss åt”,  men samtidigt är det rätt enkelt att tänka en sån sak som singel. En helt annan sak att sjösätta teorin när en är förälskad. Jag tror egentligen inte att relationer blir enklare för att man har friare ramar eller flersamhet. Men jag vill känna mig trygg med att personen jag är med är det för att hon vill det just precis nu och inte av andra orsaker. Jag skrev en krönika om det en gång i Ottar. Läs den här: Är jag bara en skitstövel?

Jag och min kärlek, vi möttes i ett intresse för relationsanarki trots att ingen av oss riktigt praktiserat det i verkligheten.  Vi pratar mycket. Redan från början var vi överens om att vi ville prova att vara tillsammans utan att utesluta andra relationer. Jag vill att hon när hon är tillsammans med mig ska känna sig lika fri att utforska kärlek, passion och relationer som när hon är singel. Varför skulle jag inte vilja det? Jag önskar henne allt fantastiskt hon möjlighet kan få uppleva. Jag vill unna mig själv detsamma. Det kan hända att det är en tidsinställd bomb som förr eller senare exploderar. Det kan också visa sig vara helt otroligt fin grej att få uppleva. Sådan är ju kärleken. Är den inte?

 

Om relationer och samliv kommer jag inte skriva mer om i den här bloggen, utan i SexSomFunkar-bloggen .  Mest för för att människor som inte vill veta av sånt här ska slippa men ändå kunna läsa min mycket viktigt blogg.