Det är varmt som satan. Vi har parkerat utanför Marieberg galleria och diskuterar folks fräckhet när det gäller att uppta parkeringsplatser för funktionshindrade. Medan assistenten  börjar lasta ut rullstolen öppnar jag bildörren och tittar mig omkring. Vi har fått en plats precis framför ingången . Människor rör sig snabbt och mål inriktat, men en figur är still. En tiggare, hon sitter rakt framför mig bredvid ingången. Jag tycker synd om henne. Fy, vad varmt det är. Jag vill hjälpa henne men inte ge henne pengar. Jag är inte säker på att pengarna skulle hjälpa henne. Jag är inte säker på att hon får behålla dem själv. Om hon får behålla dem själv så är jag inte så säker på att hon kommer använda dem till att hjälpa sig själv. Jag vill ge henne mat. Tillåter hon att jag köper henne en cheeseburgare från mcDonalds? Jag brukar tänka så när jag passerar en tiggare. Att jag vill ge dem mat. Men oftast kommer reflektionerna när jag redan passerat personen och hastigt är på väg vidare. Jag brukar också tänka att vi har ett socialt skyddsnät i Sverige och där de kan få hjälp som alla andra, men jag är inte så säker på att det stämmer. Det är nog något jag vill tro. För att kunna gå vidare och inte behöva vända tillbaka. Man har oftast bortom till något.

Nu rullar jag raka vägen fram till henne. Hon ser förvånande fräsch ut men trött och ledsen. På en lapp framför henne står det en vädjan om pengar till tak över huvudet. Hon är ganska ung och ganska söt. Hon kan inte svenska och ingen engelska heller. När jag med kroppsspråket frågar om hon är hungrig svarar hon “Yes, yes!” och hon vet tydligen vad mc Donalds är. Jag går dit, köper en cheeseburgare och vatten till henne. Hon tar tacksamt emot min simpla lilla gåva och berättar att hon heter Mirijam.

När jag senare är på väg därifrån och åter igen sitter i bilen och väntar på att rullstolen ska lastas in, ser jag henne igen. Hon vinkar glatt när hon ser mig. Jag vinkar tillbaka.