Det lilla flickebarnet har Lucialinnet kvar på sig när hon kommer hem ifrån dagis. Direkt åker luciakronan upp ur ryggsäcken och ner över de guldgula lockarna igen. Det dröjer inte länge förän mamma ser det och inser att det här nog är sista chansen att skapa ett förstklassigt julkort. Ett där kläderna är rena (och nästan strukna) och julstämningen riktig.

Men mamma och Lucia är inte riktigt överens om hur jordens vackraste julkort ska se ut och spektaklet är igång. Till slut kommer de överens om att Lucia själv ska få  komponera bilden först så kan mamma få bestämma sen. När lucia fotograferats med glitter runt halsen och fingret i näsan är det mammas tur men pappa är för långsam med kameran. Lucia har viktigare saker för sig. Mamma ligger på golvet och ropar “Snääääälla, en liten bild till, snälllla!”  Det hjälper inte ett dugg. Pappa suckar och sneglar på klockan. Han ska snart till jobbet och skulle egentligen in i förådet först i jakt på försvunnet adventspynt, vilket förövrigt OCKSÅ var på mammas önskemål.

“EN PEPPARKAKA!” skriker mamma skrattgråtande från hallgolvet. “Kom så får du en pepparkaka.” Det funkar bättre…  Lucia står stilla och tuggar sin pepparkaka medan mamma tar över kameran… men mamma är också för långsam och kakan är snart slut. Då lovas Lucia en pepparkaka till, bara hon ler lite först.  SÅ, mina damer och herrar, får man till  slut till ett vackert julkort utan fingrar i nästan. Det ska vi komma ihåg till nästa år!