Måndag och tisdag rök förbi i en väldig fart. Vansinnigt intensivt. Utöver den vanliga vardagens göromål avverkade jag bl.a. en omständig utprovning på hjälpmedelscentralen,  undersökning hos neurologen,  jobb, arbetsintervjuer av potentiella assistenter och uppföljningsmöte dövblindteamet (tack och lov att de gör hembesök). Jag började med en lång beskrivning av dessa två dagar men kände: vem fan vill höra om det här? Inte jag! Så, varför ska jag då sitta och skriva om det.

Idag berättade jag för kollegerna på jobbet att jag tappat sista hörseln på ena örat och det kändes skit. Det är nog därför jag alls skriver blogg.  Slippa att berätta. Så skönt det är att slippa berätta för familjen varje gång jag blir sämre, men vad fruktansvärt själviskt av mig. Åh andra sidan är det ju bättre att meddela sig så här än att inte orka berätta alls.  Då räcker det ju kanske med en varm kram när man sen träffas. På så sätt slipper stor del av våra sammankomster handla om de senaste försämringarna. En blogg kanske är en välsignelse.  Vem vet!?

Efter en tokstressig dag kom jag och ass. Malin hem från intervjuerna och jag längtade nästan ihjäl mig efter mitt lilla energipaket på tre bast. När mamma kom med henne sov hon djupt trots att klockan inte ens var halv sex. Efter en helbusig dag hade hon somnat i bilen. Jag käkade en pirog och sjönk sen ner i soffan. “Malin, vad gör folk som inte har bar med all sin tid?” Hon hade ingen aning, men jag tror att de har fritidsintressen. Så mycket intressant finns det ju inte på TV om kvällarna.

Vi ägnade mina naglar lite uppmärksamhet. Nu är de rosaskimrande. Jag funderade på att rensa ur en lådan men någon måtta får det vara på alla duktigheter! Malin har jag skickat hem och nu ska jag ensbart  slappa och äta choklad. Mmmmin älskade mamma.

På tal om det så har jag varit galet chokladsugen hela dan. När sven va och tränade på dan skrev jag på facebook `sven, om du ser det här: köp hem choklad. Det är för allas bästa!´  Sen skickade jag nåt liknande i ett sms och väntade hoppfullt. Till mitt nederlag dök han upp med en icakasse med tonfisk. GI-knäppo! Vem äter sånt? Tur att jag älskar honom no matter what! Nej, han hade inte sett mitt sms men han kanske är gravid. Vem vet? Min mamma är dock facebooktrogen och hade en chokladkaka med sig när hon lämnade sitt sovande barnbarn förut. Jippi!