Jag har varit sjukskriven sen april, det har varit en helt galen vår och start på sommaren. Det har hänt spännande saker. Så pass spännande att jag inte kan berätta om det för allmänheten faktiskt. Men det har också varit en tid av mycket sjukdom, trauman och ständig kamp. Jag tänkte här på att jag var tvungen att sjukskriva mig från min assistans. Det går inte. Inte egentligen, men från administrationen däremot, och det gjorde jag. Jag fick stödet jag behövde från min assistansanordnar. 

Inte ovanligt med personalbrist

Många assistansanordnare har meddelat ovanligt hög personalbrist. Inte så konstigt när vi har varit inne i pandemin så länge. Arbetet som personlig assistent innebär mycket ensamarbete. Jag träffar ju hela min personalgrupp i deras arbete men de träffar i princip bara mig. Även om vi har kämpat med att hålla workshops och personalmöten och så vidare, så har det varit svårt att få det att funka samtidigt som jag har varit sjuk. Det har saknats kraft. Jag hade svårt att hitta och behålla personal med den kompetens jag behöver redan innan pandemin började. 

Ohanterbart att rekrytera själv

Att behöva rekrytera mitt i sin egen suicidalitet och dagliga panikångest blev så ohanterbart till slut. Någon annan fick ta över och göra det som behövde göras. Ett bemanningsföretag kopplades också in. Att vara i en så pass utsatt situation, i en depression, så hade jag behövt mer trygghet, istället för ett ökat tempo av intron och nya människor, men vad gör man? Det finns inga enkla lösningar. 

Inte bara negativt

Vissa bra saker har det fört med sig att jag släppte administrationen, jag brukar styra min assistans med två samordnare. En personalsamordnare och en ekonomisamordnare. Jag har tidigare försökt få höjt arvode för dem men enbart fått nej. Nu har det fördubblats. Så det är en positiv sak som förhoppningsvis underlättar att behålla samordnare längre fram. Men det är fortfarande mycket som behöver förändras och förändringar tar tid. Även om jag slapp rekryteringsbiten var jag fortfarande tvungen att klara av vardagen med att arbetsleda mitt i min kris och när jag inte klarade mer gick det inte att säga stopp. 

Det tog stopp

Jag blev återigen inlagd på en psykiatrisk vårdavdelning. I huvudsak för att komma ifrån kaoset. Under tiden så anlitades flera nya assistenter som började skolas in utan att jag behövde delta. Det är nu de börjar jobba snart, flera av dem har jag inte träffat alls det känns otäckt. Jag upprepar för mig själv precis som för min farmor som väntar på att flytta till ett äldreboende. 
Det är nästan alltid värst precis innan en stor förändring. Innan man hur det kommer bli. När man väl är där brukar saker bli mer begripliga och hanterbara på nåt vis. 

Rum som inte är anpassade

Men det blev förresten bara en vecka på sjukhuset för sen skulle avdelningarna slås ihop och då kunde jag inte få ligga kvar i det rummet som hade handikappanpassat badrum. Detta rum hade plats för två vårdplatser och jag utgjorde ju bara en vårdplats och men behövde två sängplatser eftersom jag har assistent med sovande jour.

Så då ville de flytta mig till ett litet rum med icke anpassat badrum, något jag inte ville. Samtidigt så hade saker styrt upp sig lite hemma. Så jag hade ett nytt schema med assistenter och det kändes som ett bra tillfälle att få komma hem. 

Ingen långvarig frid

Hemmafriden blev inte långvarig för några dagar senare vaknade jag upp i en ambulans. Jag var förvirrad och fick berättat för mig att jag fått ett allvarligt krampanfall. Jag har bara fått det berättat för mig att det hänt inför min dotter och hennes kompis. Det gjorde mig upprörd. Alla var jätteproffsiga och det gick så himla snabbt att min farsa kom och hämtade barnen och tog med dem ut till sig där det fanns pool. 

Jag låg på akuten och min mamma kom dit. Jag hade ont i huvudet, blödde i munnen och var trött. Jag märkte av att jag hade minnesluckor. Kände mig förvirrad när jag tänkte på att jag skulle hem så såg jag bilder av stället där jag bodde för tio år sedan. Kunde inte riktigt sätta fingret på vad som inte stämde med den bilden först så allt kändes väldigt absurt. Jag låg på akuten och det gjordes en massa tester. 

Piercingar och röntgen samt funderingar

Nu kan jag säga att det går utmärkt att magnetröntga hjärnan med piercingsmycken i. De måste bara sitta fast ordentligt för det är om de lossnar det blir kostsamt och besvärligt. De kan störa bilden dock och är en kostsam undersökning. 

Jag fick ligga kvar ett dygn för observation och de kom fram till att det kan ha varit medicinen vars dos höjdes när jag låg inne på psykiatriska vårdavdelningen. Medicinen har epilepsi som ovanlig biverkning. Läkaren där skrev ut medicin mot epilepsi, som också är stämningshöjande. Jag ska sänka den som tidigare höjts. 

I slutändan mår jag ganska bra, bortsett från minnesluckor, djupa sår på tungan, trötthet och ångest. Funderar på om något nånsin kommer förändras eller om allt alltid måste kretsa kring sjukdom, assistansbrist, kris och skitpolitik.