Det var bara tre-fyra månader sen, som jag fick börja om, med nya assistenter. Det var precis efter att en assistent, som jag blivit nära vän med, dog i en trafikolycka. Det var jättesvårt för mig att så snart inpå behöva ta in nya, främmande människor i hemmet, och att börja om på nytt med att bygga upp nytt förtroende och nya relationer. Och nu är jag här, tre-fyra månader senare. Och det har gått bra. Precis som andra gånger, till exempel när flera assistenter slutat samtidigt. De senaste två åren har det hänt med så korta intervaller bara. Den ständiga krisen, kaoset, kampen. Så fort allt lugnar ner sig känner många att de vill vidare till andra saker. Tro mig, hade jag kunnat säga upp mig från min livslott och göra annat, då hade jag gjort det.

Nu verkar det hända igen. De flesta av mina assistenter ska snart flytta, börja plugga, eller gå över till ett annat jobb. Så det blir till att börja rekrytera på nytt. Det känns väldigt tungt och väldigt tufft. Känslan blir lite som att man skulle ha blivit dumpad av någon som man tyckt väldigt mycket om och som man förlitat sig på, för att sedan tvingas gå över till en ny partner på en gång. 

Samtidigt som det här sker befinner jag mig även mitt i en livsomställning, som kännetecknas av att jag försöker vänja mig vid att ställa om till en allt sämre syn och avdomningar i händerna. Om mornarna har jag fruktansvärt ont! Det släpper dock oftast efter ett tag och lämnar mig ifred resten av dagen. Just när det sker är det helt olidligt! Jag får allt sämre känsel i fingrarna. Ofta tror jag att jag har plåster på fingrarna, eftersom det är så det känns. Det leder förstås till att det även blir allt svårare för mig att skriva på tangentbordet, då jag inte känner tangenterna. 

Det blir mycket på en gång. 

Assistanskrisen och de försämrade symptomen påverkar såklart inte bara mig själv och mitt eget mående, de påverkar även relationerna i mitt liv, något som försvårar saker och ting. Samtidigt så har jag med mig, att hur jobbigt det än känns just precis nu, så kommer det att fixa sig. Det kommer att komma nya människor. Det jag hoppas på, är bara att tillvaron skulle få hålla sig stabil under längre perioder.