Nu har jag sovit bort hela eftermiddan och mår något bättre.  Nu ska jag räta upp ryggen i halvsittande ställning och berätta om den fantastiska utflykten som jag och ottilia hade igår med ass. Hanna. Vi åkte till Finspång för att träffa min bloggarbuddy och gymnasiebekant  Carro och hennes dotter Felicia.

Carro opererade in ett CI somras och började blogga om det. Jag fick nys om det via en bekanta (tack, fia) och började följa bloggen. Att hon själv hade en dotter bara något år yngre än min gjorde det ju ännu mer spännande att följa hennes resa.  Vi började skriva lite till varandra också.

Det blev en riktigt lyckad lekdejt. Vissa ungar leker bara så himla bra ihop och det gjorde Felicia och Ottilia. De var bara gulliga mot varandra.   Mammorna kunde utan problem nörda ner sig i Cochlears alla tillbehör och tekniska detaljer.

De bodde i en nyrenoverad lägenhet som var väldigt fräsch. Vi käkade tacopaj till lunch som bara var så himla mums. Carro jobbar förövrigt med dövblind på mogård så det var man ju nyfiken på.  Det var väldigt givande både på en personlig nivå men också ur ren CI-informations synpunkt.  Det gav väldigt mycket. Speciallt att få prova fjärrkontrollen och försäkra mig om att jag kunde se dispalyen.  USÖ har ju bara ett skal ma får titta på.

Jag hade så trevligt där att det var först efteråt jag märkte att det rört upp känslor som alltid. Under bilresan hem fick jag regält ont i fötterna och benen. Sedan har det hållt i sig. Besvärligt och svårt -ja, men det var ändå värt besöket. Vi hade så trevligt och smärtan går nog över till imorgon. Hoppas jag.