Monthly Archives: mars 2017

När man fått en kniv i…

Här ligger jag nu, tre dagar efter operationen. En centimeter öppet sår i anal står det i mitt läkarintyg. Två veckors sjukskrivning.  Hemorrojdektomi. Det blöder och det gör för fasen ont. Det är inte en rolig vecka för min anal. Jag skulle gärna göra slut med min anal och träffa en annan. Men vi är fast vid varandra och min anal  säger ”Skyll dig själv som absolut skulle föda NATURLIGT.  Vi kunde fått kejsarsnitt, men du bara nääää…” Så, mitt fel alltså. Det inte bara min anal som mobbar mig kan jag lova. Min vänskapskrets hjälper också till med upplyftande ordvitsar, recept på vitkålsomslag och emojis. Jag får höra av min bror att min kiropraktor skrattade så han grät åt Gunnels lysande stav upp i det heligaste. (Fråga mig inte när jag utsåg mitt rövhål till ”det heligaste.”) Men alltså, jag må säga att det värmer verkligen i denna svåra tid att någon finner glädje i min bedrövliga röv och att det inte är på ett pornografiskt vis. Jag är överbeskyddande och pretto över min röv och det är helt ok för mig att skämta om.

Jag kan åtminstone säga att operationen gick galant.  Den gjordes på en privat klinik och det var ju lite tokigt för jag är helt emot privata aktörer som går med egen vinst inom vård och välfärd. Men damn, det var najs där. Så himla jobbigt att vara vänster när de serverar nybakat bröd med fina pålägg på uppvaket. När de har tjusiga franska tvålar på ett tjusigt antikt skål med marmorskiva på tjotta och fasen, vad fin utsikt man hade över svartån. Damn! Riktigt bra personal.

Gunnel hade förklarat proceduren för mig. Hemorrojdektomi.  Hon skulle skära skära bort den lilla hemorroiden från ringmuskeln och sedan ”bränna kanterna.” Jag såg spontant framför mig hur man gör när man smälter änden på ett polyesterrep eller rastafläta med en tändare. Nä, men kanske lite som en lödpenna som man använde på högstadiets fysiktimmar. Eller en… Nä, vi stannar där. Ni vill inte veta, Tro mig! Bränna kanterna gör man för det går helt enkelt inte att sy där. Det är inte helt smidigt för det spricker upp lätt och blöder.  Aj. Men ingreppet i sig tog tydligen bara nån minut. 

Jag fick hoppa upp i en gynstol med en publik på fem personer som arbetade för min röv. ”För er är det här så klart normal vardag, men för mig är det här skitknäppt” sa jag och lade benen i klykorna medan sjuksköterskan Karl med bruna ögon spände fast min arm på en platta där jag skulle få lugnande och sövningsmedlet genom en infart. Narkosläkaren stod och pratade lugnt med mig. Rätt vad det var sov jag och rätt vad det var vaknade jag. Det var över på ett kick. Jag var nedsövd en halvtimme. Blev ompysslad och hemskickad efter några timmar. Smidigt som sjutton. Nu är det inte lika smidigt. Det här är en hemsk operation at† återhämta sig. Vid närmare efterforskningar får jag veta att det inte är helt ovanligt att folk svimmar vid toalettbesök några dagar efter Hemorrojdektomi av smärtan och blödningen.  

Det händer roliga grejer när jag har ont och desperat söker lite verklighetsflykt. Jag börjar planera kontrollerad smärta som tatueringar och piercingar. Jag får också helt nya idéer om hur jag ska besegra min fobi för höjder. Snacka om desperata försök att infå känsla av kontroll. Just nu känns det som om jag skulle kunna våga det mesta faktiskt. Eller så är jag bara otroligt uttråkad. Vem vem?

Annonser

Sen gör jag tvärt om

Ottilia har fått nya tights av sin mormor. Hon lägger ut dem snyggt på soffan och funderar.

-Mamma, vilka ska jag ta idag?

-De vita och svarta. Lätt! Så coola! Love em. 

– Då tar jag de andra med blommor på för du har så dålig smak

-Men hallå! Varför frågade du då? 

– Det gör jag  alltid och så gör jag tvärt emot vad du tycker så blir det bra.

–  Meh! Fast… Jag har faktiskt lagt märke till det… Så, jag är alltså inte coolast i stan?

– Eh? Nej!

– Är jag visst. 

Ett gott underliv

Idag har jag varit på gynundersökning. Det var ännu en sån grej jag kunde stryka från min saker-att-sluta-undvika-lista. Rent idiotiskt att inte tagit cellprov på över fem år trots upprepade kallelser från MVC. Det är lite farligt att ha multibla handikapp och kronisk sjukdom, då en alltid har så bra ursäkter för att avboka. (Lägg märke till mina horribla ordval där och att jag är en bedrövlig funkis som använder dem för att förstärka mina egna ursäkter och humor.) Det borde stå med som en av de medicinska riskerna av sjukdomen PHARC: Har tillräckligt med kroppsligt skit så patienten riskerar att skita i andra medicinska undersökningar som kunnat rädda liv.

Förutom att jag borde gjort cellprov för minst två år sen så är det väl en klassisk del av upplevelsen av att skilja sig och gå in i ett singelliv som sexuellt aktiv. Bäst att kolla så allt funkar. Vissa delar kan ju ha dammat ihjäl totalt! Förra brukaren var ju inte supernöjd så bäst att göra både besiktning och standardtester. Och så det där standardsamtalet om preventivmedel.

Barnmorskan var väldigt najs.  (Just nu uppskattar jag all vårdpersonal som inte försöker stoppa in nåt i stjärten på mig. Det är mitt enda önskemål these days.) Hon hade en skylt där det stod ”Gummi är Inne!” Den kändes så 70-tal. Lätt att prata med. Hon bemötte mig utan att göra en grej av min sjukdom. Uppskattat. En väldigt bra grej var att det i hennes rum fanns en skiljevägg för gynstolen så man slapp se den medan man satt vid hennes skrivbord för att prata. Man få en ofrivillig dragning att stirra på den annars.

Jag satt på kanten av gynstolen och väntade på att hon skulle hämta alla testkörning och skit när jag upptäckte gynlampan. Den hade en massa roliga knappar som skapade olika sorters ljus att lysa upp muffen med. Så roligt. Det går inte att lämna mig med medicinsk teknik. Jag måste pilla och testa. Det blev ett Studio 54-disko. Jag tror att de klädde sig troslösa i långt linne då också. Assistenten stod vid huvudet och svor över barnmorskor som försöker göra gynundersökningar bekväma med lugnande prat, strandaffisher och spa-feeling. Nä alltså, ingen VILL ha en trevlig gynundersökning. Man vill ligga där och avsky varje sekund, precis som anala undsökningar. Min barnmorska var rak, saklig och snabb. Det är perfekt.

Jaha, allt gick bra. Inga fel på den musen. Jag fick gratisprover av kondomer och rad förmaningar. Vad snällt, tack tack.  

Min röv ska sjukskrivas

Det är inte så snuskigt som det låter. Men det har helt klart blivit något att skratta lite bittert åt för min röv ska opereras och varken jag eller min röv ser fram emot det. Jag ska ta bort en hemmoroid under narkos och sedan vara sjukskriven i 10 dagar. Som rullstolsanvändare kan man säga att det är typiskt opraktiskt att undvika sittande i tio dagar,  men det är o andra sidan jäkligt opraktiskt att ha en hemmoroid som rullstolsanvändare över huvud taget. Den här lille jäkel har jag levt med i nära nio år.(Nio år!!)

Det hela började med att jag i höstas läste artiklar om BBt i Norrland som skulle läggas ner, kvinnomedicin som inte prioriteras och hur kvinnor får medicinska konsekvenser av graviditet och förlossning men sällan söker eller får hjälp. Det fick mig att tänka saker mitt ex upprepande sagt om konsekvenser han besvärats av på grunden att min kropp förändrats av att föda barn. Jag tänkte på konsekvenserna jag upplevt och det skruvade i att han klagat men inte jag. Det skruvade i att jag känt skuld gentemot honom för att min kropp förändrats. Jag började tänka på andra medicinska konsekvenser av min graviditet och förlossning. Beckenskada, ärr efter att blivit uppklippt utan bedövning och den där jädra lilla hemmorojden som vid lite jämna mellanrum inflammeras och gör det förjäkligt ont att sitta. Det skruvade i att jag aldrig sökt vård för den. Varför?  Helskruvat! 

Så jag sökte hjälp. Jag ringde vårdcentralen och bad om att få bort fanskapet. De sa att sånt där får man leva mer. Det tar vi inte bort bara så där. Jag sa att jag sitter i rullstol. De sa att vi förstår, du får en tid nästa vecka. Tack, tack. Väl där fick jag en mojäng instoppad i min röv så doktorn kunde se. Aj. Som alltid när jag är lite bitter över min situation börjar jag skämta så jag höll ett tal till min assistent och beklagade att hennes arbetsdag blev så här. 

– Det är okej, jag har jobbat på ålderdomshem och sett värre grejer.

–  What!!! Så får du inte säga. Herregud, vill jag höra dig klaga. Frida som är så ung, cool och vacker. Jag är chockad över att behöva se dig i den här makabra situationen. Chockad! Ge mig DRAMA så överlever jag nog det här.

Jag överlevde. Nästa gång ska jag ta med en assistent som står och gråter bakom ett draperi. Medömkan vill jag ha när min röv lider, tack. Jag fick förresten genomgå en till makaber undersökning hos kirurgen. Assistenten reagerade med samma chock som jag när kirurgdamen Gunnel tog fram den 30 cm långa plaststaven med lysande lampa i. 

-Nej! Sluta skämta, Gunnel!

-Det är okej, jag behöver inte stoppa in hela, men jag måste undersöka ordentligt så det inte finns fler.

Bitter feminist med plaststav i röven får upprättelse för oprioriterade kvinnomedicinska ingrepp. Halleluja! Det tänkte jag när jag låg där. Men det fick det vara värt. Nästa vecka börjar den riktiga smärtan för då ska det skäras och brännas i den här stackars jävla röven. Tack och lov får jag sova under tiden. Sen blir den sjukskriven 10 dagar, röven. Då ska jag bara ligga på mage, ha ont och titta på serier. Sen är den lille jäkeln gone forever! 

Resan till Ystad

Resan kring hela grejen att ta sig till museet i Ystad är en story i sig som berättas bäst genom ett gammalt hederligt bildreportage.
Jag och assistenterna tog tåget ner. Det var åratal sedan sist jag åkte tåg sist. Utan eget fordon är man bunden till helt kommunens kokoregler och begränsningar så jag brukar resa med egen bil, men vid så här långa resor är ju tåg bättre på alla sätt. Jag må säga att jag blev impad över både bemötandet och tillgängligheten. Smidiga hissar på  tågen och hjälpsam personal, synmarkeringar på perrongerna och framkomligt. Ett extra plus i kanten till  regina-tåget som formgetts av ett riktigt geni. Hissen var enkel, smidig och smart. En runt plattform i samma nivå som golvet, som hissades upp till nästa nivå och roterade så jag kunde köra rakt in i vagnen. Där fanns en bred väg fram till en tillgänglig sittplats nära både toalett och det viktigaste: Kiosken.


Vi hade bokat ledsagning på stationen. Det gjorde att resan blev väldigt smidig. Överallt utom i Lund  där något gick helgalet vid båda tillfällena. Förvirrad färdtjänstchaufför ena gången som aldrig varit på just den stationen och fått väldigt bristfällig information om var han skulle ta oss. Andra gången en gubbe som inte ens hittade oss.  Min assistent bokade det i förhand via telefon. Efter resan ringde samma person som tagit beställningen upp oss och frågade hur allt gått. När hon hörde att vi haft problem lovade hon att följa upp det. Asbra!

Njöt av helgens arbete…

IMG_3423När det gällde boendet hade vi en jädra tur och fick bo på ett mysigt B&B med närhet till allt: museet, havet, restauranger och tåget. Det låg nämligen utmed perrongen i Ystads gamla stationshus. Väldigt charmigt.Väldigt mysigt. Speciellt personalen som serverade frukosten i färgstarkt blommiga förkläden från 60-talet. Love! Jag har en egen hemma faktiskt. Tillgängligheten där kan man helt klart diskutera och kanske till och med varna för. Rätt farligt att i ett rullstolsanpassat badrum placera en fast duschvägg av glas 120 cm från en tröskel som man måste hoppa över med länkhjulen för att kunna passera med elrullstol. Det var inte enkelt, men det gick. Jag är ändå ganska sjukt duktig på att röra mig med rullstolen på pyttesmå ytor bara jag får ta mig tid och känna mig fram.

IMG_3428Det blev en  helg ingen vill klaga på. Premiär som konstnär, intressant föreläsning, Sveriges tre dövblindbloggare samlades, kärt återseende av gamla vänner, nya möten, ett par trevliga restaurangbesök och doften av hav vid hamnen. Jag hann inte se så mycket av Ystad, men det jag hann se blev jag fäst vid. Det blir jag ju jämt på ett nytt ställe.

 

 

 

Konstverket på väggen i Ystad

Jag fick möjlighet att ställa ut ett textkonstverk på Ystad konsthall i Projekt Kännbarts utställning. Vilken överväldigande känsla att se sin text i bamseformat på museets vägg för allmänheten att betala för att se. Dela plats med etablerade konstnärer.

img_2748

img_2794Mitt konstverk är en text som är omkring två och en halv meter hög och en och en halv meter bred-ish. Det är vita bokstäver på en vägg som målats mörkgrå. Vissa nyckelord i texten har ett tjockare typsnitt. Textens layout är inte rak, utan texten slingrar sig i ett abstrakt, mjukt mönster.Temat för utställningen är att uppfatta konst och sin omvärld med andra sinnen än syn och hörsel. Den som vill kan ta på sig ögonbindel och hörselskydd och uppleva utställningen så. Min text är även översatt till teckenspråk och punktskrift. Att se  tillgängligheten kring mitt verk styras upp som en självklarhet har varit himla kul. Själbalsam!

Att skapa det här konstverket var ett nytt sätt att arbeta med text. Jag valde en av mina befintliga texter och tog ett steg längre in i den. Det har jag aldrig gjort förut och jag älskade processen.  Det är en text som från början var ett långt blogginlägg. Texten började växa fram i en konstateljé i Norrköpings kulturkvarter jag fick låna av Eva som jag egentligen aldrig hade träffat, men hon verkade tycka at† jag kunde ha nytta av miljöombyte. Läs blogginlägget Mysa med kitsch. Jag minns inte ens om jag hade berättat att jag låg mitt i en smärtsam skilsmässa men hon erbjöd mig det i allla fall och erbjudandet var så totalt galet att jag var tvungen att ta det. Jag behövde nånstans att bo med mina assistenter och insåg att jag i närheten av Norrköping har vänner som bor. img_2768Vänner jag önskar jag träffat oftare så jag hörde av mig till dem, förklarade läget och frågade om jag fick hälsa på. Det visade sig ironiskt nog att de skulle besöka familjen i Närke (där jag bor) när kom till deras trakter, men jag fick låna deras hur. Texten handlar om hur jag i deras frånvaro lär känna deras hus med känseln. Hur jag omedvetet återkopplar till de här människorna som varit en viktig del av mitt livet som just höll på att falla samman. Familjen och äktenskapet. Läs blogginlägget När man fingrar på andras hus. Tack så jäkla mycket, både Eva och hela familjen Lennermark!

Texten i sig fick både läsas omformas av två vägledande konstnärer och mig själv. Den bantades ner rejält. Jag testade att göra om den andra former och såg hur den helt förändrades och fick nya liv och uttryck. Den har fått prova på att bli sonett, skrivas som en enda rekordlång mening, fått längre meningar, kortare meningar… När jag var nöjd med texten i sig fick den prova på olika typsnitt och layouter. Nånstans där upplevde jag att jag vill plocka ut vissa nyckelord och gosa lite extra med. Det lustiga var att jag valde helt olika ord beroende på hur jag layoutade texten. Spännande. Jag hade i slutändan tre olika layouter jag stod och vägde emellan. Jag rådfrågade tre olika personer: min arbetsledare och mentor Po, min dotter Ottilia och min assistent. Alla svarade olika.Smaken är som…
img_2791

17141214_10208680344709648_573607686_nFramför konstverket fanns en skylt med information om mig och konstverket. Det fanns som ljus text på mörk bakgrund, mörk text på ljus bakgrund och punktskrift. Av museet kunde man låna ett hjälpmedel som liknade en penna. Den kunde känna av en signal och spela upp texten som ljudfil. Den som hellre ville ha informationen på teckenspråk kunde med hjälp av en QR-kod få upp en video i sin smartphone eller platta på teckenspråk.

En återkommande fråga på vernissagen var ”Hur får du med dig texten till nästa utställning?” Det får jag inte. Den sitter uppe en månad och är sedan borta för alltid. Den får inte att köpa. Den kan inte sparas. Förgänglighet är vackert.

Inte kan du väl anställa en man??

Mångfald på arbetsplatsen är viktigt tycker jag. Som arbetsledare för min egen assistans väljer jag själv mina anställda. Det tenderar att enbart bestå av kvinnor, och mest av allt vita kvinnor.   Vilket är en aning skamligt men inte är ett dugg konstigt. En person med anställningsansvar tenderar att omedvetet anställa personer som påminner om en själv och jag är vit kvinna. Jag är öppen, PK och väljer att aktivt gilllar att vara med människor som är annorlunda från mig. Ändå tenderar jag att anställa mina spegelbilder oftare än mina motsatser. Därför behöver vi i samhället fler som bryter normen på chefspositioner.  Därför behöver vi bli duktigare på att dela upp VAB samt föräldradagarna lika mellan oss.  Därför behöver vi kvotering som verktyg för att uppnå högre jämställdhet i styrelser och ledande positioner i samhället. Vi behöver jämställdhet! Det är min väldigt bestämda syn på saken. 

Jag som anställer assistenter hos mig kommer alltid bestå av 100% vit kvinna. Jag undviker gärna alla former av styrelsearbete utan bestämmer hellre själv. Kvotering i beslutsorganen är alltså uteslutet. Jag går helt och håller på intryck och magkänsla, men min magkänsla säger mig oftast att jag vill anställa en kvinna. Konstigt? Inte alls. 97% av alla våldtäkter i Sverige begås av män. Från tidig ålder har jag skolats i att   aldrig befinna mig utan övervakning av andra människor eller inlåst. Annars är risken att jag blir kränkt, slagen eller våldtagen. Jag måste vara medveten om hur jag klär mig, hur jag rör mig och vilka signaler jag sänder ut. Varför i helvete skulle jag ens överväga att anställa en man? 

Ja, jag vill förstås anställa den som är mest lämpad för jobbet och det kan faktiskt hända att det råkar vara en man. Precis som det råkat visa sig ganska många gånger att den som är mest lämpad för jobbet inte alls är lik mig på andra sätt. Våra olikheter ät trots allt våra största styrkor. Jag tror förövrigt inte att vi övervinner jämställdhet enbart genom att inse att kvinnor i grund och botten är utrustade med samma möjlighet att vara smarta, starka och mäktiga som män bara vi får rätt verktyg och kunskap. Vi måste sjäälva vilja ta vårt ansvar och ta till oss det. Jag tror att vi lika mycket måste inse att män är utrustade med samma möjligheter att vara omhändertagande, ansvarsfulla och vänliga som kvinnor bara de får rätt verktyg och kunskap. Att de själva måste ta ansvaret att ta till sig det. Även om samhället gjort sitt bästa för att gjuta in oss i olika genusformar sedan vi gled ut ur en livmoder och någon kollade vad vi hade mellan benen, så är vi fullt kapabla att ta ansvar för samtliga av våra beteenden. Vi vet bara inte om det och vi vet inte om vi gör rätt eller fel. Alla tror ju nämligen att de gör rätt och att resten av världen antingen är korkade eller lurade. Alla tror sig vara The good guy.  Tur att vi alla vet att Frida Inghamn är den som har rätt.  Right, eller? Tyvärr är det ju svårt att veta vem man kan lita på och inte. 

Om människan jag anställer verkligen är en good guy något jag måste försäkra mig om oavsett kön. Att släppa in en annan människa i sitt hem och låta den vara där när man sover är en enorm risk om personen nu inte tagit jobbet för att jobba så att säga. Att lite på fel person där är ödesdigert. Det går inte att komma ifrån när en har dygnet-runt-assistans. Eller en halv miljon i garderoben. (I wish!) Jag kan inte ha en assistent som jag inte känner att jag helt och fullt vågar lita på. Det vore omöjligt.

Till slutklämmen.  Jag har för första gången anställt en manlig assistent som inte ingår i min familj. Jag tänkte igenom det noggrant innan jag anställde honom och bestämde sedan att behandla honom exakt som den individ han är precis som mina andra anställda. Det har fungerat väldigt bra. Tänk om jag gått miste om den kompetensen bara för att jag fått lära mig att vara rädd!  Förstå hur mycket kompetens vi slarvar bort i samhället bara genom att inte ställa krav på varandra och oss själva. Hur mycket kompetens som går världen till spillo för att omgivningen och män själva tillåts tro att de inte kan ta ansvar för sina handlingar gentemot andra.  Personlig assistans är väldigt speciellt jobb så jag ser det inte som att jag är skyldig att anställa män, men jag tror att om jag vågar det och hittar riktigt bra folk kommmer jag att vinna på det. Det kommer också hjälpa mig med min inbyggda rädsla män som predatorer.

In i en mörk liten låda en stund

Vänta här nu. Jag känner igen det här. Känner igen känslan. Att vilja stänga in sig själv i en liten, mörk låda och stänga en stund. När nåt varit så där riktigt jäkla bra. Riktigt jäkla roligt. Riktigt jäkla arbetsamt. Scenariet av att jag egentligen är supernöjd och superglad, men inte pallar med att skriva om det eller berätta ingående. Att min mamma så himla gärna vill att jag ska ringa och berätta. Jag vet det så himla väl, men istället stänger jag in mig. Känslan av att vilja krypa in under köksbordet eller under sittkuddarna i soffan. Som ett barn.
Vill inte. Orkar inte. Låt mig vara.

Jag känner igen det larvigt väl. Det betyder inte att något dåligt hänt.Det betyder inte att jag misslyckats. Det betyder inte att jag mår dåligt. Det betyder nog bara att jag tömt ur mig själv. Det betyder inte ens att jag är nedstämt. Jag är som en seg iPhone som måste få stängas av, svalna och startas om. Om jag får göra det utan stress, då kommer jag fungera så himla mycket bättre sen.

Klicka för att se bilden i större format

 

Den berömda väggen

Jag känner att jag är så där farligt nära väggen. Att rulla in i den. Sista tiden har varit så intensiv och jag märker hur mitt arbetsminne och hjärnaktivitet påverkas. Huvudvärk.  Jag glömmer viktiga saker, kan ibland få svårt att tolka intryck och information. Helgen var fantastisk.  Jag behövde vila när jag kom hem men fortsatte jobba. Jag ska ha utbildning för assistenterna idag oc kunde inte förmå mig att välja bort det. Ville förbereda. Packa upp, svara på assistentens frågor om vad som skulle göras och hur. Det prioriterade jag bort. Assistenten sa ”jag kan fråga så kan du svara om du orkar.” Nej, låt helt bli att fråga, snälla.

Det kommer bli en bra utbildning idag. Inte perfekt, men jäkligt värdefull. Sen lovar jag mig själv att jag ska vila. Koppla bort allt sånt här i ett dygn. Kanske skriva lite i bloggen men i så fall genom diktering.  Jag kan känna den där förbannade väggen med fingrarna. Vet hur folk drar rakt in i den. Jag har själv varit där, men jag tror mig ha koll nu. Jag tror mig kunna balansera. Som om den är osynlig, men möjlig att känna med fingertopparna och på så vis förhålla sig till. Tror jag att jag är bättre än andra? Är jag övermodig?