Kommer jag få vara med nu?

Jag har ofta fått höra människor beklaga att jag blivit sjuk och fått mina funktionsnedsättningar. Så tråkigt! Jag är hemskt ledsen för din skull, Frida!
Var inte det, har jag sagt tusen gånger om. Jag är ju lycklig. Jag har besvärliga omständigheter i mitt liv, men jag har det bra. Jag har familj, är gift, bor i mitt drömhus, arbetar och  jag är lycklig. Det betyder ingenting egentligen, men det fick folk att backa lite i sitt medlidande. Mer som en del av samhället och en egen individ.
Men nu då? Nu när hela mitt lyckliga familjeliv rasat ihop över mig? Mina försäkringar på att jag inte är förlorad och marginaliserad av omvärlden. Av mig själv. 

Får jag existera som en del av gemenskapen nu? Jag är rädd att hela samhället är en högstadieskola där man bara får vara med så länge en anländer med den där coola kompisen som redan är en del av gruppen. Om kompisen inte vill va en kompis mer. Får jag vara med då? Ni vet verkligen vara med. Mänskliga rättigheter. Försörja mig. Vara förälder. Ha sex. Ta del.

Min egen funkofobi svider som ett öppet sår…

Edited with BlogPad Pro

4 responses to “Kommer jag få vara med nu?

  1. Du är med på festen för att du är du. Inte för att du har en cool kompis

  2. Nånting i det du skriver fick mig att känna igen mig lite.
    Men jag försöker tänka att när mina negativa tankar om att känna mig utanför trycker på för mycket så försöker jag minnas att jag länge försökt att anpassa mig till samhället (exempel, jag har svårt att fungera i grupper. Med arbetskollegor, klasskompisar osv, de flesta såna ”normala” organiserade grupper) och har känt mig ledsen i många år för att jag mentalt inte fixar det och kroppen säger då till fysiskt. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att det är så jag fungerar och att jag måste lyssna på min kropps signaler, men ledsenheten jag gått och burit på har inte varit helt min egen. Jag har upplevt att andra har varit bekymrade och ledsna för min skull medans jag kanske inget hellre velat hela tiden än att få slippa alla typer av grupper, utan få leva så som jag klarar av att leva för att få må bra.
    För ganska många människor kanske det verkar sorgligt att någon har så svårt att umgås med andra men för mig som mår bättre utan sällskap känns det som en nödvändighet att få möjligheten att själv alltid välja när jag orkar vara bland människor.

    Ville bara dela med mig. Hoppas dina tankar blir ljusare.

  3. Oj oj Frida, vilken klok och uttrycksfull människa du är ! Livet är så jäkla svårt emellanåt, man får all möjlig skit på sin lott som man ska försöka jobba sig igenom. Jag tänker, att oavsett dina yttre omständigheter, så är du ändå Du ! Och du sitter på en livserfarenhet och en historia som du delar med dig på ett fantastiskt sätt här på bloggen( förhoppningsvis fortfarande på lite föreläsningar) och till oss som möter dig i något sammanhang. Fattar inte vi andra vilken tillgång du är ”på festen” så är det vår förlust !!

  4. Jag känner igen mig i din vilsenhet, jag har har också gått igenom en skilsmässa, en smärtsam sådan. Jag tog mig upp igen men nu är min arbetslöshet ett hinder för att jag ska må bra. Jag har inget fysiskt handikapp men att vara arbetslös innebär en känsla av att inte få vara med. Att söka jobb om och om igen, åter och åter igen berätta hur bra man är för att sedan få det kastat i ansiktet att man inte är önskad. Det kan få den mest ”högsträckta” människan att sjunka i hop och tvivla på sin kapasitet.
    (Vad gör jag fler fel, varför får alla andra jobb men inte jag )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s