Ursäkta, du borde be mitt ledsna barn om ursäkt

På väg hem från familjeveckan. Jag, Ottilia och assistenten stannar till på Max för att äta. Ottilia behöver gå på toaletten och ställer sig i kön bakom två vuxna till restaurangens enda toalett. Hon får vänta ganska länge och kommer tillbaka när jag ätit upp nästan hela min hamburgare. Medan hon börjar äta sin mat berättar hon ledset att hon inte varit på toaletten. En tant trängde sig före när det var hennes tur att gå in. Kan det ha varit ett misstag? Ottilia tror inte det. Jag lovar henne att oavsett om det var ett misstag eller ej så var det fel och vuxna ska inte göra så.

Medan hon fortsätter äta med benen i kors stirrar jag stint på toalettdörren, bestämd att inte missa när hon går ut. Om jag inte tittar exakt dörr kommer jag missa henne.  Det tar lång tid, men till slut kommer en ganska risig tantaluring ut med shoppingväska.
-Hejsan, hallå… Jag skulle vilja prata lite med dig. Ursäkta, här är jag och jag pratar med dig.
Hon märker inte av mig, fast resten av de hamburgetuggande gästerna vänder sig och hör mig. Eller så låtsas hon iallafall inte höra mig, men hon ska förbi mitt bord och då lägger jag handen på hennes arm och får ögonkontakt.
-Ursäkta, min dotter stod i toalettkön och du trängde dig förbi henne. Jag tycker det vore rätt om du bad henne om ursäkt, säger jag vänligt men en aning bestämt.
-Jag trodde inte hon stod i kö.
-Men det gjorde hon.
-Det såg inte så ut.
-Även om det var ett misstag tycker jag att hon ska få en ursäkt och du kunde ha frågat först.
Hon vänder sig till Ottilia.
-Då får jag be om ursäkt då. Sen går hon.

Familjen vid bordet bredvid vinkar till mig när gått.
– Skitbra sagt, du!

3 responses to “Ursäkta, du borde be mitt ledsna barn om ursäkt

  1. Maria Ebbeskog

    Typiskt äldre människor att inte respektera barn. Vad sa din assistent om denna dumma tant ?
    /Maria

  2. Ja, det var verkligen skitbra sagt. Jag minns sånt från när jag var liten, vuxna, ofta äldre, som trodde att de var viktigare och kunde göra som de ville, medan jag som väluppfostrat barn följde alla regler och uppförandekoder. Det både retade mig och sårade mig, men på den tiden var jag för väluppfostrad för att säga ifrån. Det har gått över nu. 😉
    Charlotta

  3. Heja dig Frida! Barn förtjänar mer respekt i samhället! Önskar att jag vore lika modig som du! //Jennie Hjaldahl

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s