Monthly Archives: juli 2016

Ett hatbrott är ett hatbrott är inget annat än ett hatbrott

I måndags gick en ensam person in på en institution för personer med olika funktionsvariationer och attackerade 44 sovande personer med knivar. 19 av dem avled på en gång. I staden Sagamihara, fem mil från Tokyo i Japan. Svenska medier har inte uppmärksammat händelsen direkt. Den enda svenska artikeln jag kan hitta är en kort artikel från Sveriges Radio. Ändå är det japans största våldsdåd på flera decennier.

Mannen som utförde dådet har tidigare jobbat på institutionen, men fick sluta efter att han skickat brev till parlamentet om att han ville att personer som har svåra funktionsnedsättningar skulle dö.  Ändå nämns varken ord som hatbrott eller funkofobi i den svenska artikeln.

”My goal is a world in which the severely disabled can be euthanised, with their guardians’ consent, if they are unable to live at home and be active in society,” Skrev han i sitt brev till parlamentet.

Han ska också ha erbjudit sig att utföra avrättningarna själv under ett nattskift. Efter att hann skickat brevet arresterades han förstås. Han förlorade jobbet, men släpptes efter två veckor på sjukhus. Då ansågs han frisk. (Ehhh…)

Våldsattacken var ett solklart hatbrott. Det måste rubriceras som ett hatbrott precis som andra hatbrott. Hatbrott är ett samlingsnamn där motivet kan härledas till hat eller fördomar till identifierbar grupp som bottnar i bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde.  Det finns de som hatar oss och är rädda för oss. Rädda för att att vi avviker och för kostnader vi tillför samhället.  Funkofobi. Somliga vill avrätta oss allihopa och bli av med problemet, andra vill låsa in oss på institutioner och en del vill ge oss assistans, men bara tillräckligt så vi inte tar oss för stora friheter att vi kan leva som vanligt folk. Det är enklast om vi hålls på rätt plats, ni vet. Alltid värderas lite lägre och leva på samhällets nåder. Ingen ny härskarteknik direkt. Därför är det viktigt att vi får de insatser och stöd som krävs för att vi ska kunna leva livet på samma premisser som andra precis som att homosexuella ska ha möjlighet att gifta sig och kalla det just äktenskap och inte partnerskap.

Därför ska det finnas lag om tillgänglighet utan undantag. Om företag med färre än tio anställda inte behöver göra sina restauranger/butiker/undervisningslokaler/verksamhet tillgängliga har vi inte kommit längre med funkofobin än vad USA hade med sin rasism på femtiotalet, då det inte var ett dugg konstigt att ha separata ingångar för svarta och vita eller Tyskland på trettiotalet då det ofta satt uppe förbudsskyltar för judar.

USA.%20North%20Carolina.%201950.%20(PAR41687)

USA. North Carolina. 1950.

Källa:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6481845
http://www.bbc.com/news/world-asia-36890655

 

 

Annonser

Nu jädrar, hörrni!

Man kan ju lätt se att bloggen inte fått så mycket av min uppmärksamhet av mig under en längre tid. Min familj går gendom något stort och jobbigt. Eftersom det inte handlar om mig kan  jag inte skriva om det här. Det är någon annans berättelse att berätta, även om det genomsyrar hela mitt liv också.

Nu har jag bestämt att jag ändå ska försöka skriva om mig själv. Även om jag inte kan skriva om det jag går igenom. Framför allt kan jag skriva om mina planer för framtiden. Planer jag grunnat på i något år. Planer att verkställa en dröm jag haft sen jag var si så där 20 år. Skriva skönlitteratur. Jag började förbereda möjligheterna i våras. Under de senaste två veckorna har jag varit övertygad om  att tvingas avbryta innan det ens börjat.  Men nu. Igår. Då kom jag fram till att inget skit ska stoppa det här. Jag orkar visst. Jag vill visst. Jag kan visst! Fr.o.m. 1 september är jag tjänstledig från mitt jobb och sätter igång med en kurs på skrivarakademin i Stockholm. Jag kommer extraknäcka som frilansande journalist och via ett projekt på Kännbart.

För att fira det hela och boosta mitt ego rakade jag av håret och stylade upp mig lite. Nu jäklar…

Ursäkta, du borde be mitt ledsna barn om ursäkt

På väg hem från familjeveckan. Jag, Ottilia och assistenten stannar till på Max för att äta. Ottilia behöver gå på toaletten och ställer sig i kön bakom två vuxna till restaurangens enda toalett. Hon får vänta ganska länge och kommer tillbaka när jag ätit upp nästan hela min hamburgare. Medan hon börjar äta sin mat berättar hon ledset att hon inte varit på toaletten. En tant trängde sig före när det var hennes tur att gå in. Kan det ha varit ett misstag? Ottilia tror inte det. Jag lovar henne att oavsett om det var ett misstag eller ej så var det fel och vuxna ska inte göra så.

Medan hon fortsätter äta med benen i kors stirrar jag stint på toalettdörren, bestämd att inte missa när hon går ut. Om jag inte tittar exakt dörr kommer jag missa henne.  Det tar lång tid, men till slut kommer en ganska risig tantaluring ut med shoppingväska.
-Hejsan, hallå… Jag skulle vilja prata lite med dig. Ursäkta, här är jag och jag pratar med dig.
Hon märker inte av mig, fast resten av de hamburgetuggande gästerna vänder sig och hör mig. Eller så låtsas hon iallafall inte höra mig, men hon ska förbi mitt bord och då lägger jag handen på hennes arm och får ögonkontakt.
-Ursäkta, min dotter stod i toalettkön och du trängde dig förbi henne. Jag tycker det vore rätt om du bad henne om ursäkt, säger jag vänligt men en aning bestämt.
-Jag trodde inte hon stod i kö.
-Men det gjorde hon.
-Det såg inte så ut.
-Även om det var ett misstag tycker jag att hon ska få en ursäkt och du kunde ha frågat först.
Hon vänder sig till Ottilia.
-Då får jag be om ursäkt då. Sen går hon.

Familjen vid bordet bredvid vinkar till mig när gått.
– Skitbra sagt, du!

Riggar i Södertälje

Jag är här nu. hela året har vi jobbat för det här. Den här enda lilla veckan som återkommer varje år. FSDB Familjevecka. För familjer där båda eller någon av föräldrarna har dövblindhet som diagnos. 50 deltagare ungefär. I styrelsen som planerat är vi tre personer och alla tre har haft ett tufft år fullt av motgångar. Jag är den enda som faktiskt kan vara här under veckan. En av oss tvingades till och med att avgå p.g.a. Försäkringskassan. Men vi har hjälpts åt och fixat allt. Vi har gjort det jäktigt bra och vi har bra medarbetare till hjälp. Äntligen är det dags och efteråt väntar semester hemma som en vajande hägring.

Deltagarna kommer i eftermiddag, men STAB-gruppen samlade här redan igår. Vi hade möte mellan 15-19. Jag kom inte hit själv. Det var tänkt så, att jag skulle komma hit själv med en assistent som tar tåget hem sen. Sven, Ottilia  och två andra assistenter skulle rulla in idag tillsammans med övriga deltagare. Men det blev för mycket där hemma. Sven behövde mer utrymme för att orka med allt. Orka med livet som det är och ständigt, ständigt förändras.

Allt klaffade otroligt bra trots en-timmes-kön på E20. Efteråt beställde vi indisk mat och väntade på att den skulle ta sig igenom trafikkön. Ottilia  klättrade på väggarna, nästan. Hon klättrade på en pelare och nådde till slut ända upp till taket. Vilken hjältinna.

Till slut kunde vi somna i huset som heter ”Kärleken” och låta den legendariska veckan börja…