Det var en jäkla resa…

-Jag är hemskt ledsen, sa hon. Och jag visste att hon menade det. Ni får inte ta med er batteriet, jag är ledsen.

Jag kunde se hur hon hatade sitt jobb  just nu. Inte nekar man någon i rullstol att ta med sitt hjälpmedel bara på grund av att resebolaget begått ett litet misstag. Det gör man ju bara inte. Men just nu varr det vad hon måste göra. Hon som från allra första stund varit så vänlig och serviceinriktad. Hon såg ut som en arabisk prinsessa och inte ett enda hårstrå låg fel.  Ändå var det ur hennes mun orden kom.
– Batteriet får ni lämna här på flygplatsen om ni ska resa. I så fall måste ni springa nu för att hinna.

Det var den fjärde januari, året så nytt att man ännu inte fått skriva 2016 än. Julsångerna satt fortfarande kvar på hjärnan och man kunde nästan känna hur man fortfarande var mätt efter julmaten. Det var iskallt ute, jag och familjen kom till Arlanda och mötte upp assistenten som är en av mina bästa vänner. Det var första gången som hon reste med oss på en semester.

När vi kom till incheckningen var kön jättelång. Vi blev framvinkade på sidan av och jag skröt att det finns bara två ställen som det bara är fördel att sitta i rullstol. Liseberg och flygplatsen. Där får man gå förbi alla köer. Och det stämmer. Men jag skulle inte, inte ha sagt så. Arrogans biter en alltid i röven!  2,5 timmar senare när alla i incheckningskön för länge sen hade gått vidare till att shoppa parfym i taxfreen stod vi kvar på samma plats. Vi hade fortfarande inte fått checka in.

Allt handlade om rullstolen. Eller rättare sagt batteriet till rullstolen. Flygbolaget hade inte fått in information om batteriet. Jag hade lämnat information till Apollo, men säljaren  hade inte lämnat vidare rätt information till flygbolaget. Nu hade vi kontaktat alla vi kunde kontakta för att få fram intyg och information om batteriet och varför det blivit som det blivit. Vi hade alla rätta intyg och papper nu. Flygbolaget bad oss sätta fast batteriet och vi skulle få gå vidare, med när batteriet satt på plats stoppade de oss igen.
-Vänta ett ögonblick.
Det gick en halvtimme och sen kom det.
-Jag är ledsen men ni får inte ta med batteriet ändå.
-Va? Allting var ju löst, vi hade ju löst det här. Vad menar ni?

Informationen skulle ha kommit för minst 48 timmar sedan. Det spelade ingen roll att jag gett informationen till Apollo för 1,5 månad sen. Det spelade ingen roll att jag kunnat ge informationen till flygbolaget här på plats. Ingenting spelade roll. Batteriet fick inte följa med.

Nu skulle flyget gå när som helst. Och vi var tvugna att bestämma oss snabbt. Stanna kvar och försöka komma med ett annat flyg eller lämna batteriet och försöka få med det senare. Det fanns inga garantier att vi skulle få komma med ett senare flyg, så vi bestämde oss för att åka trots allt. Flygbolaget lovade att checka in batteriet på hittegodsavdelningen så att Apollo kunde ta hand  om det senare. Bråttom. Bråttom. Bråttom som KOM NU!!  Vi fick eskort direkt till flygplanet och reste iväg. Iväg till Vietnam.

Vi kom fram till Vietnam och åkte med en buss 4,5 timmar utmed kusten. Jag hade aldrig varit i Vietnam. Det lockade mig att se ett land styrt av kommunismen men jag blev ändå förvånad när jag satt på bussen och såg flaggorna längs vägen. Hammaren och skäran. Röda flaggor överallt. Visst har man val i Vietnam men det finns bara ett parti som är tillåtet. Det kommunistiska partiet. Och för att vara medlem i partiet måste 3 generationer  i släkten ha varit kommunister. En kommuniststat där skolan kostar. Bara en tredjedel har råd att gå ut deras motsvarighet till gymnasiet.

Medan flyget förbereddes att lyfta från Arlanda mailade vi Apollo och kände oss övertygade om att nog skulle vilja göra rätt för sig och ställa allt till rätta. Väl framme i Vietnam fick vi besök av reseledaren. Skönt nu löser det, tänkte  vi. Men istället fick vi veta att batteriet kvar på arlanda skulle komma att kasseras om det inte hämtades ut under dagen. Ett batteri, även om det är ofarligt, är ett batteri och klassas som farligt gods på en flygplats och får inte stanna på hittegods mer än ett dygn. Apollo skulle inte hjälpa oss att hämta ut batteriet. Det var helt upp till oss själva. Batteriet till en rullstol på omkring 100 000kr skulle alltså snart förstöras. Trots att det var ofarligt.

Som tur är har man vänner. Ett inlägg på Facebook och snart hjälp på väg. Tack Marie och Hans, som förutom att rädda batteriet också hjälpte oss att sätta press på Apollo och medla med fraktföretag. Och tack till alla som var beredda att hjälpa oss också. I slutänden fick vi vänta så länge på svar från Apollo innan de gick med på att betala frakten av att batteriet inte skulle hinna fram förrän 3 dagar innan våran återfärd till Sverige. Risken var stor att batteriet skulle stoppas i tullen och då riskerade vi att inte överhuvudtaget inte få med batteriet hem till Sverige. Vi fick helt enkelt klara oss utan det.

Jag fick ändå ett erbjudande om ersättning från Apollo för deras misstag. Självklart vill vi ha pengar tillbaka, vi har lagt ut mycket pengar på den här resan. Och mycket hade inte kunnat bli som det var tänkt på grund av det. Men samtidigt vill jag ju att någonting ska förändras. Jag är rullstolsanvändare och jag reser mycket. Det vill jag göra men det är väldigt svårt att resa. Man måste nästan räkna med att få problem längst vägen. När man ska boka resan finns det sällan nästan aldrig information om tillgänglighet på destinationen, hotellet eller utflyktsmålen. När jag bokade den här resan fick jag heller inte information om jag fått ett anpassat hotellrum eller om det löser sig med flyget. Allt blev en överraskningsfest när man kommer fram. Så det handlade ju inte bara om pengar. Det handlade ju om otillgänglighet och orättvisor. Jag ville förstås att Apollo skulle se bristerna i deras egen verksamhet, tänka om och bana väg för andra resebolag att se funktionsnedsatta som idag är en bortglömd grupp av potentiella kunder. Jag vill att de ska göra det enklare och tryggare för oss. Att deras personal ska kunna göra ett bra jobb och nu hade jag uppmärksamheten och möjligt att säga något . Jag vill göra det bra.

Så,  jag skrev ett mail. Jag skrev precis så som man gör när man ska söka assistans. Skrev exakt vad som blivit annorlunda pga avsaknaden av batteri. Vilka svårigheter vi haft och vad jag inte kunnat göra. Gav tydliga exempel. Jag tog också med min familj i beräkningarna och min assistent. Saker som att assistenten annars brukar ledsaga mig med taktilt med handen. Kommunicera med mg  genom taktilt teckenspråk och syntolka. Men nu var assistenten tvungen att köra mig i rullstol och kunde därför inte göra det medan vi rörde oss. Det gjorde att jag inte fick den assistansen jag egentligen har rätt till och behöver. Det gjorde att mycket tid av resan gick åt till att försöka få det här batteriet till Vietnam. Kontakta våra vänner och försöka lösa saker. Vår dotter blev uttråkad och ledsen för att vi var tvugna att hålla på med datorn hela tiden de första dagarna. Det blev tyngre för mina assistenter och det blev tyngre för mig. Jag kunde inte röra mig själv. Jag blev mycket mer beroende än vad jag hade behövt vara. Det var mycket som blev annorlunda. Jag skickade brevet via mail med lista på förslag på vad de inom företaget skulle kunna göra annorlunda för att erbjuda en bra service till kunder med funktionsnedsättning. I slutändan fick jag 15 000kr i ersättning och löften om ändring inom verksamheten så jag är nöjd. Om det gjorde nån som helst skillnad vet jag inte, men jag är nöjd. Jag gav den numret till vår semesterkonto, så pengarna går till nästa resa.

Det var en kanonresa, vi hade jättetrevligt och jag gjorde som jag alltid gör. Det bästa av situationen. Vi löste allt på bästa sätt. Man kör på liksom och det är sant, när man är hemma igen i sin trygga vrå. Det är först då man kan med säg att börja känna hur det kändes att lämna batteriet som är min frihetspump på flygplatsen, att hasa sig på knä över golvet till väskan tidiga morgnar på hotellrummet för att man inte vill väcka sin man om hjälp igen, sista kvällen med vännerna på  mörk restaurang då slingan dog så man varken såg hörde medan någon körde stolen, att höra om de andra resenärernas utflykter som var omöjlig för någon med rörelsehinder… Och så tänker man på all gudomlig mat man ätit, de nya vännerna, utsikten över havet, soluppgången varje morgon kl. 06.00. Vietnameserna som var så rara vart man än kom. Taxichauffören som letade efter mig i fem dagar för att återlämna mina glasögon. Optikern som ploppade ut solglasen ur hälften av alla solglasögonbågar i butiken för att jag skulle hitta snygga bågar samtidigt som Ottilia  satt och sov på en stol vid ACn. Skräddaren med fotdriven symaskin. Den helt asgrymma, ryska rocksångerskan på Mui Nes bästa bar. Allt!
Allt.

Det var en jäkla resa.

 

Klicka för större bildformat.

3 responses to “Det var en jäkla resa…

  1. Om Apollo ändrar rutiner så bara nåt mer funktionshinder försvinner då har du gjort asmycket.
    Du är grym Frida
    Kram

  2. Hej. Så underbara bilder! Underbar blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s