Studsmattan

Återbruk är himla bra, för samvetet och miljön. Ibland lyckas man fynda också. Här om veckan hittade jag en annons för en begagnad studsmatta som ingen ville ha. Begagnade studsmattor har ett löjligt lågt andrahandsvärde eftersom tillbehören som snabbt slits ut är nästan lika dyra som själva studsmattan. När kantskyddet eller skyddsnätet går sönder väljer de flesta att köpa helt ny studsmatta istället och slänger/ger bort/säljer den gamla trots att det inte är något fel på dem.

Här om veckan hittade jag en annons för en studsmatta med skyddsnät som ingen vill köpa. Den hade en reva i skyddsnätet som jag enkelt kunde laga med lite snöre. Den hade legat ute ett tag och intresset var noll. Jag fick den för 200 kr. På säljarens gräsmatta stod en liknande men sprillans ny studsmatta i något större storlek.

IMG_6404Sedan skulle den sättas ihop. Sven var inte ett dugg sugen på det projektet, men det var jag och Ottilia. Jag fick upprepa för Sven ett antal gånger att jag inte tänkte begära hans hjälp bortsätt från att flyttas över kartongen från bilen till altanen innan han motvilligt lät kartongen komma upp på altanen. Det finns få saker som gör min man så stressad som när jag är pigg och vill göra saker samtidigt som han är trött och bara vill vila på soffan. Att människor som fick höra om mina planer reagerade med att säga ”då måste Sven hjälpa dig” gjorde nog både honom mer orolig och mig mer beslutsam. Nu blev det en principfråga också. Kan själv, för fan! Han märkte snart att han faktiskt blev lämnad i fred och kunde njuta av semestern på det sätt han ville.

IMG_6402Vad kan jag säga? Att sätta ihop studsmatta är ett plockepinn, speciellt när man inte fått med den tillhörande instruktionsboken. Både jag och Ottilia älskar sånt här. Personligen älskar jag att Ottilia älskar sånt här. Hon är duktig också. Hon har inte mycket till tålamod men är väldigt händig. Man ger hennes en shiftnyckel så skruvar hon fast alla muttrar på nolltid med en bestämd minen. Ber man hennes vara still en stund så ingen klämmer sig när rören ska tryckas ihop -ja, då är det någon som klämmer sig för hon kan inte låta bli att börja dra i något. Hon är liten så hon kan sitts inne under studsmattan också, precis där alla muttrar skulle fast. Assistenten gjorde förstås all muskel-göra. Med hennes lyfthjälp kunade jag och Ottilia vara delaktiga i allt arbete.
Det var varmt som i en bastu i eftermiddagssolen, men skitskoj. Rören blev brännheta så vi fick använda arbetshandskar.

IMG_6397IMG_6394IMG_6396IMG_6398IMG_6400IMG_6402IMG_6409IMG_6408

Till slut stod hon där: vår studsmatta. Hur Ottilia hade ork att ge sig upp och  faktiskt studsa på den är för mig en förundran. Vilken lycklig tjej!
Jag hoppas hon minns det här när hon är vuxen. Vem vet vilket skick jag är i då. Jag vill att hon ska minnas sin envisa morsa som händig trots vissa fysiska motsättningar. Jag vill att hon ska fortsätta gilla att sätta ihop saker själv. Att hon ska minnas hur mamma såg till att hon fick göra det. Att hon fick vara med och göra själv. Hur hon med lite draghjälp fick sätta dit fjädrarna, fästa stålpinnarna och skruva fast muttrarna. Jag vill att hon ska minnas att det inte alltid var pappa som gjorde ”mansgörat.” Att vi gjorde det och att vi hade roligt! Att hon hoppade begagnade lilla studsmattan till solen gick ner.

IMG_6414IMG_6416IMG_6411

One response to “Studsmattan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s