Monthly Archives: augusti 2014

I ett hus i skogens slut

I över ett år har vi ständigt fått frågan från våra vänner och bekanta. ”Har ni börjat bygga på huset nu?” Nu kan vi äntligen svara ”JA!”

IMG_6600

Idag när det inte var några byggjobbare där vågade vi gå fram och titta ordentligt. Det kändes overkligt att känna på träplankorna och kika genom fönstren efter att ha levt med huset som planritning på ett A3-papper i  ett och ett halvt år.

IMG_3483

Allt gick så fruktansvärt snabbt så fort plattan var gjuten. I torsdags morse började de resa stommen och på fredag kväll stod huset med väggar och takstolar på plats. Det är förstås bara ett grundmålat skal och mycket ska göras innan det är klart och beboeligt. Det kommer ta fyra månader.  Sedan kommer det ta några månader till innan vi målat huset mellangrått och fixat gräsmatta.

Annonser

Örebro kommun, är det här ett skämt?

Har ansökt om modersmålsundervisning i teckenspråk för Ottilia eftersom vi kommunicerar mycket på teckenspråk hemma nu. Jag har läst på och vet att hon har rätt till det.
Igår mailade jag modersmålsavdelningen på örebro kommun, frågade om ansökan jag skickat i somras kommit fram och om den handläggs. Det här fick jag som svar och får intrycket av att självaste bitr. chefen på modersmålsavdelningen inte ens har vetskap om att teckenspråk är ett språk.
 ___
Hej!
VI har hand om modersmålsundervisning och vi har ingenting med teckenspråk att göra.  Jag vill veta vilket språk som gäller och vilken skola ditt barn går i.
Ansökan om modersmål har inte kommit fram.
Ditt barn kommer få sin modersmålsundervisning i hennes skola när vi får ansökan.Med vänlig hälsning
XXX
bitr.enhetschef
Örebro kommun
Skolförvaltning nordväst
Modersmålsavdelningen
___
Vad fasen, är det första april eller?  Jag skrev att jag ansökt om modersmålsundervisning i teckenspråk åt mitt barn och han svarar med att de inte har nåt med teckenspråk att göra och ”Vilket språk gäller det?” Biträdande chef liksom.

Är det sorgligt eller bara pinsamt?

Så kom hon hem från skolan…

Vilken liten retsticka!
– Hur var det idag i skolan?
– Bra.
– Ohhhh, berätta.
– Nä, jag ska dricka vatten, säger hon och går inte alls för att dricka vatten.
-Men… Vad gjorde ni?
-Jag minns inte, svarar hon illmarigt och finurligt. I handen har hon en gul ros.
-Vilken fin ros. Vem har du fått den av?
-Vet inte…
Skitunge liksom! Hon hade uppenbarligen haft en bra dag, men jag fick inte ett vettigt ord ur henne förrän hon senare använde min dator och jag i en snabb aktion övermannade henne och stängde igen den.
– När ru berättar hur du har haft det i skolan idag får du fortsätta spela!
Tro mig, hade hon lekt med dockor hade jag satt en kniv mot barbies strupe, tro mig, men det hade inte varit i närheten lika effektivt som att stänga igen datorn när hon är inne i nåt.

Jag fick veta att de ätit Skabetti (hon uttalar det så) och köttfärsås till lunch. Hon har ritat och på rasten lekt ute med Nelly och Svea. Rosen fick hon av de stora mellanstadiebarnen. De andra barnen hade skolväskor. Svea också, men den såg ut som en stor handväska.

Herre Gudrun, vem slet ut mitt hjärta och stampade på det? Vem?!?

Jag känner tydligt att det har hänt så kom inte med något bullshit att det känns så här för alla föräldrar när deras barn börjat skolan. Ingen berättade att det skulle kännas så här. Jag måste säga att de uteslöt ganska många detaljer ur sexualundervisningen i åttan. När de sa samlag kan leda till barn som avskräckande information till oss fjortisar kanske de istället skulle sagt. ”Samlag leder inte bara till en smärtsam förlossning då du skriker ”Gört bara!” till barnmorskan som ska klippa upp din snippa med sax. Det leder också till att du lever med hjärtat utanför kroppen och vill slita av dig armen varenda gång snippklippsorsaken får ett skrubbsår. Men vänta bara. Det värsta kommer dagen då snippklippsorsaken ska börja skolan. Du tvingas se henne stå där, sårbar och ny. Det kommer kännas värre än alla sjukdomar du kan tänkas få i livet!”
Ja, så borde de säga till fjortisarna. De borde skriva det som varningstexter på kondomförpackningarna och alkoläsken också.

Jag var ganska manjana i morse. Ottilia lattjade som vanligt med maten, men lyckades till slut pricka munnen. Våra diskussioner kring skolväska den senaste veckan nådde kulmen. Hon skulle få en ny skolväska för mormor har sagt att man ska få det, men Ottilia har fått en fixidé om att hon ska ha en handväska istället och det vägrar jag liksom köpa för det får inte plats gympakläder och skolböcker i sådana. Nu hade Ottilia tagit fram en liten glittrig väska som hon fått av sin faster Linda. Hennes enda argument var
– Svea har handväska till skolan juuuuu!
– Svea har ju inte ens börjat skolan än. Hon börjar samtidigt som du, svarade jag
Till slut lovade jag att om Svea kommer med en handväska till skolan idag kan du också få ha det imorgon så kan du bära böckerna på huvudet som folk på Bali.
Fine.

Med sig hade hon istället en rosa ryggsäck med Disney-sessor på och i den en plastpåse med en persika. Under inskolningen på fritis har Ottilia inte velat  ha mamma eller pappa med. Hon har varit bestämd med att vi ska lämna av henne och sen åka. Inga dagisfasoner liksom. Skolparkeringen var översvämmad av bilar. Medan assistenten plockar ihop min rullstol spanar Ottilia över barnen och föräldrarna på skolgården. Hon ser ärligt talat helt förstörd ut.
– Hur vill du göra sdet här nu, vill du gå dit själv? Frågar jag trevande.
– Nej, du får följa med.
-Okej, säger jag.
– Mamma, ingen har väska med sig. Jag vill inte ta med mig min, säger hon och ser liksom rädd ut, som om det vore världens undergång om hon var den enda som hade väska med sig, men jag förstår att det är precis så det känns för henne.
– De andra kanske har lagt in sina väskor, försöker jag.
-Ingen har väska med sig!
-Okej, okej. Lämna väskan och ta frukten i handen.

Vi går in på skolgården. Ottilia brukar vara förväntansfull och sprallig vid sådana här tillfällen, men nu ser hon så fruktansvärt osäker och orolig ut. Jag kan liksom känna hur hela hennes självkänsla kommer rasa som ett korthus om någon säger att något hon har eller gör är fel och fult. När vi  kommit in på skolgården trycker hon påsen med persikan i min famn och ställer sig i ringen som bildats av barn. Jag behöver inte fråga varför hon inte vill ha den. Ingen annan har någon frukt i handen. Jag tänker dock att hon kan komma att behöva den senare. De skulle ha frukt med sig så jag pratar med Ottilias fröken och ger den till henne.

Det är kallt. Jag borde ha tagit termobrallorna. Jag skulle helst stå kvar tills alla gått in. Låtit assistenten slita mig därifrån, men jag måste tänka på att inte bli kall. Jag väntar till fröken kallat klart och Ottilia ropats upp så hon har ställt sig vid sin klass, sen får jag slita mig. Det känns hemskt att lämna samlingen när jag att Ottilia känner sig så där sårbar, men jag sa hejdå innan fröken började prata så jag vet att jag kan gå.

När Ottilia började dagis var det jag som skolade in henne. Hon var ett år och det enda smärtsamma med inskolningen var hur  bra hon klarade sig utan mig. Första gången jag skulle gå iväg och vara borta en timme cyklade jag till affären, köpte en 200 grams chokladkaka och tryckte i mig medan jag satt gråtandes på en parkbänk och tänkte på hur att man som förälder är väldigt osjälvständig från sitt lilla barn. Ottilia hade skitkul på dagis och här satt jag och bölade. Hemska känsla!

Okej, nu när jag har  skrivit av mig lite ska jag plocka fram chokladen. Jag visste att jag skulle behöva sån idag. Först ska jag gräma mig över att jag glömde ta kort på henne trots att hon valde att ta på sig andra kläder tre gånger. Sen ska jag tänka på att hon säkert har jätteroligt nu och skiter totalt i vem som har skolväska med sig eller inte.

Ut på en tur

Det har inte blivit mycket rida av sedan början av sommaren, men i torsdags fick jag och Ottilia möjlighet att låna ett par hästar att rida på. Det var jättemysigt att komma iväg tillsammans och göra det. Ottilia red på en minihäst som hette Torsten. Min häst hette Cindy. Vi både skrittade och travade. Skithärligt! Jag hade glömt exakt hur skönt det är att komma upp på hästryggen och röra sig obehindrat och mjukt tillsammans med flera hundra kilo muskler.

(Klicka för att se bilderna i större format)

Jo, jag har haft riktigt ont efteråt, men det har det varit värt!

Det var inte riktigt så jag menade, men okej då.

I morse, vid frukosten, tyckte jag att Ottilia flamsade lite väl mycket och gjorde annat än att äta. Jag morrade till och sa ”Ottilia, fokusera på maten nu!” Sedan drack jag mitt kaffe och nästa gång jag tittade mot andra sidan bordet fick jag syn på det här. Hon hade byggt om sin tunnbrödsmacka till en båt med mast och segel. Lillfian satt och fnissade lurigt och bara väntade på min reaktion.
Jag älskar när hon gör sånt.

IMG_6557

Grunden till alltihopa

Nu är grunden på plats. Där ligger den och gosar till sig i spöregnet tills stommen kommer nästa vecka. Hurra!

IMG_6503

 

 

 

”Sluta oroa dig. Att oroa sig är att meditera över skit. Gör inte det!”

De säger så bra grejer i filmer ibland.

thanks-for-sharing-poster05-344x497

Så stack vi till Göteborg…

Att åka iväg på några längre turer under semestern var svårt på grund av assistansbyten mitt på dagen, men en dag ordnade assistansbolaget så jag hade samma assistent hela dagen. Det var i fredags. Jag bestämde mig för att åka till Göteborg och gå på Liseberg. Sven bestämde sig i sista sekund för att hänga med.  Vi anlände vid tre på eftermiddagen och Sven ville inte till Liseberg så vi bestämde oss för att gå på stan istället. Vi spenderade tre timmar i Haga och där omkring. Vi hittade till världens mysigaste lilla butik som hette ”Butik kubik.” Ur tillgänglighetsperspektiv var det en riktig mardröm. Den låg i en källare och ingången var en brant trapp. Väl inne var det jättetrångt och kläderna hängde ganska högt så det var svårt att se dem från sittande ställning. Butiken vägde dock upp sina synder med sitt fantastiska sortiment och charmiga inredning. Att bara vara där var en upplevelse! För vackra ting klättrar jag gärna runt i omöjliga butiker. Butiksinnehavaren var dessutom görtrevlig.

 

Bild: Butik Kubiks blogg

IMG_6444De hade precis såna kläder som jag älskar. Svensk design som blandar begagnade retrotyger med nymodig design kombinerat med lite miljötänk. Det är lite för dyrt att köpa mycket av, men ett och annat plagg är roligt att ha. Jag köpte en tröja för 700 kr som kommer hålla mig på gott humör hela hösten. Den var sydd i
svart mjukt tyg med krage och ärmkant i grönblommig bomull. Nu fick jag plötsligt en ny favorit designer och har hittat dennes fantastiska syblogg: Rino. Det är kul att klä sig i en av hennes skapelser.

IMG_6439När stan stängde kl 18.00 tittade vi på klockan och tänkte ”Om vi åker nu hinner vi hem så vi kan hämta Ottilia innan barnvakten lägger sig eller så kan vi…” Det slutade med att vi drog till Liseberg trots allt. Jag köpte ett åkband. Både Sven och assistenten fick varsitt ledsagarband så de kunde åka med mig på alla karuseller gratis. Toppen! Sedan åkte vi berg- och dalbanor hela kvällen. Den nya banan ”Helix” stod förstås först på vår to do-list.
Det är få gånger man är tacksam över att vara rörelsehindrad, men när jag är på Liseberg är jag det. Eftersom det är omöjligt att delta i köerna som ringlar sig mellan metallräcken och uppför tappor hänvisas man att ta andra vägar. För att åka Helix fick man åka hiss och på så vis glida förbi kön som den här gången var över en
timme lång. Vi fick välja plats först och åka banan två gånger på raken utan att kliva ur. Lyxigt, men helt rätt så det sparar både företaget och de andra passagerarna tid att vi slipper krångla oss fram den vanliga vägen. Det skulle liksom inte gå.

Vi valde förstås att sitta längst fram och åkturen var
helt amazing! Det är den största satsningen som Liseberg någonsin gjort och det märks. Den är lång: 1.38 km. Åktiden är nästan dubbelt så lång som ”Kanonen.” Den vrider sig runt berget bland andra karuseller och bjuder på härlig utsikt. Många tycker att det känns otäckt att säkerhetsbyglarna bara täcker bäckenet och inte axlar eller bröstparti. Jag märkte inte ens det. Jag älskade det!
Klippet nedanför är video från sajten Theme park review som filmar berg- och dalbanor från åkvagnen och sedan recenserar den. Kul att se.

22.30 var vi klara med allt åkande. Vi vände hemåt. Eftersom vi inte behövde köa till något annat än kassan på Burger King så hann vi åka riktigt mycket på fyra timmar. Härligt att bara kasta sig iväg en dag så där småspontant. När jag låg ner i det bakåtlutade baksätet tänkte jag att Okej, nu är jag nöjd med den här sommaren. Jag har gjort allt jag ville göra. Nu kan höstskiten komma om den vill. Jag är redo för allt den kan släpa med sig i form av smärtor, operationer, yrsel och kyla. Jag tar det. Kom an bara! Sen somnade jag och sov  mer eller mindre 10 timmar i sträck.

Kronisk förälskelse i svensk sommar

Semestern har varit skitrolig och skitjobbig. För att börja med det skitjobbiga så har jag fortfarande inte full personalstyrka. Det har varit omöjligt att få in någon varaktig personal på sommaren så det har blivit mycket olika vikarier och det har emellanåt fungerat helt okej och andra gånger rena mardrömmen. Jag längtar verkligen efter att ha alla mina samtliga ordinarie assistenter tillbaka som förhoppningsvis är utvilade efter sina semestrar. IMG_6350Trots att semestern spetsats av inskolningar, arbetsintervjuer och främlingar i vårt hem har jag fysiskt mått väldigt bra och orkat mycket. På så sätt har det varit en riktig drömsemester. Jag har hittat på mycket med mina vänner och har gjort utflykter med familjen och haft jäkligt kul. Liseberg, eko-gård på landet, barnens ö, fester och härliga middagar. Jag och Sven hade ju vårt lilla äventyr i Karlslund då vi ramlade ner i Svartån. Jag är lite töntigt  nöjd över studsmattan som jag och Ottilia satte ihop tillsammans.Vi har gjort massa annat
pyssel också; sköldpaddor av kapsyler, kort, garnbollar och allt möjligt. En dag gjorde vi en helgrym picknick till en äng i närheten där det finns en massa bra klätterträd. Sven hade tränat dagen innan och sa att han inte ville klättra, men sen skulle han hjälpa Ottilia att klättra och rätt var det var hade han tagit sig IMG_6354längst upp i en björk. Assistenten fick använda min arm för att visa vart han var. Vädret har ju varit helt underbart. Jag har älskat värmen och det har varit ganska lustigt att se på Facebook hur många som klagar över att det är för varmt och att andra i sin tur klagar på dom med någon vitsig kommentar om hur dom kommer att sakna det här vädret i vinter. Då fick jag en spontan lust att lägga ut en allmän klagan över dom som klagar över folk som klagar på vädret. Men jag har låtit bli. Jag är kroniskt förälskad i Svensk sommar oavsett om den är varm eller kall. Är den kall är den ändå bra mycket varmare är svensk vinter. Är den otäckt varm är den ändå bra mycket behagligare än svensk vinter. Extra varm sommar har tydligen varit extra bra för mig. Jag mått toppen och orkat massor.

Analyse this!

Jag var ute och gick.
Jag var inte ett dugg rörelsehindrad.
Det var väldigt varmt ute så folk gick nakna utan kläder.
Jag tog av mig mina kläder och kastade bort dem.
Ja, jag drömde alltså.
I natt, när jag låg och sov. Det var ingen sexuell dröm.
Sen kommer jag på att jag ska till kiropraktor kliniken, men dit kan jag ju inte gå helt naken.
Jag hittar inte mina kläder.
Förstås!
Men jag hittar en kort t-shirt och tar på mig den.
Jag hittar inga underkläder.
Inga byxor.
Vad ska jag göra? Jag kan för bövelen inte gå in kiropraktorn som Kalle Anka med rumpan bar!

The end.

Vad tror ni? Vågar ni er på en psykoanalys?

Ottilia, vänta med att äta din blåbärsmuffins tills vi kommit fram!

Yeah right!

10406906_10152285506622379_8662987238428929578_n

Studsmattan

Återbruk är himla bra, för samvetet och miljön. Ibland lyckas man fynda också. Här om veckan hittade jag en annons för en begagnad studsmatta som ingen ville ha. Begagnade studsmattor har ett löjligt lågt andrahandsvärde eftersom tillbehören som snabbt slits ut är nästan lika dyra som själva studsmattan. När kantskyddet eller skyddsnätet går sönder väljer de flesta att köpa helt ny studsmatta istället och slänger/ger bort/säljer den gamla trots att det inte är något fel på dem.

Här om veckan hittade jag en annons för en studsmatta med skyddsnät som ingen vill köpa. Den hade en reva i skyddsnätet som jag enkelt kunde laga med lite snöre. Den hade legat ute ett tag och intresset var noll. Jag fick den för 200 kr. På säljarens gräsmatta stod en liknande men sprillans ny studsmatta i något större storlek.

IMG_6404Sedan skulle den sättas ihop. Sven var inte ett dugg sugen på det projektet, men det var jag och Ottilia. Jag fick upprepa för Sven ett antal gånger att jag inte tänkte begära hans hjälp bortsätt från att flyttas över kartongen från bilen till altanen innan han motvilligt lät kartongen komma upp på altanen. Det finns få saker som gör min man så stressad som när jag är pigg och vill göra saker samtidigt som han är trött och bara vill vila på soffan. Att människor som fick höra om mina planer reagerade med att säga ”då måste Sven hjälpa dig” gjorde nog både honom mer orolig och mig mer beslutsam. Nu blev det en principfråga också. Kan själv, för fan! Han märkte snart att han faktiskt blev lämnad i fred och kunde njuta av semestern på det sätt han ville.

IMG_6402Vad kan jag säga? Att sätta ihop studsmatta är ett plockepinn, speciellt när man inte fått med den tillhörande instruktionsboken. Både jag och Ottilia älskar sånt här. Personligen älskar jag att Ottilia älskar sånt här. Hon är duktig också. Hon har inte mycket till tålamod men är väldigt händig. Man ger hennes en shiftnyckel så skruvar hon fast alla muttrar på nolltid med en bestämd minen. Ber man hennes vara still en stund så ingen klämmer sig när rören ska tryckas ihop -ja, då är det någon som klämmer sig för hon kan inte låta bli att börja dra i något. Hon är liten så hon kan sitts inne under studsmattan också, precis där alla muttrar skulle fast. Assistenten gjorde förstås all muskel-göra. Med hennes lyfthjälp kunade jag och Ottilia vara delaktiga i allt arbete.
Det var varmt som i en bastu i eftermiddagssolen, men skitskoj. Rören blev brännheta så vi fick använda arbetshandskar.

IMG_6397IMG_6394IMG_6396IMG_6398IMG_6400IMG_6402IMG_6409IMG_6408

Till slut stod hon där: vår studsmatta. Hur Ottilia hade ork att ge sig upp och  faktiskt studsa på den är för mig en förundran. Vilken lycklig tjej!
Jag hoppas hon minns det här när hon är vuxen. Vem vet vilket skick jag är i då. Jag vill att hon ska minnas sin envisa morsa som händig trots vissa fysiska motsättningar. Jag vill att hon ska fortsätta gilla att sätta ihop saker själv. Att hon ska minnas hur mamma såg till att hon fick göra det. Att hon fick vara med och göra själv. Hur hon med lite draghjälp fick sätta dit fjädrarna, fästa stålpinnarna och skruva fast muttrarna. Jag vill att hon ska minnas att det inte alltid var pappa som gjorde ”mansgörat.” Att vi gjorde det och att vi hade roligt! Att hon hoppade begagnade lilla studsmattan till solen gick ner.

IMG_6414IMG_6416IMG_6411