Som om jag bad om en kopp jävla te.

Ny vecka, ny tag. Det är fortfarande många tillfälliga vikarier här. Det blir en del knäppa situationer. Inte för att de inte gör sitt jobb bra, utan för att man inte känner varandra. Man tippar lite på tå och vet inte hur man ska förhålla sig till varandra. I förmiddags blev det så där absurt så att jag fortfarande sitter och småskrattar  åt det.

Jag hade två möten på förmiddagen, varav ett blir inställt. Lite tid och energi till övers kombinerat med att jag inte var så farligt skakig denna morgon kändes som en bra kombination för att få saker gjorda. Det tog mig ungefär tre sekunder att bestämma mig för att ta mig an min mormors sylåda. Ett påbörjat projekt som blivit isärplockat och sandpapprat i väntan på målning men sedan liggandes efter att alla assistenter blev sjuka. Fram med färgpenseln!

20140224-145104.jpgNär jag använde båda händerna kunde jag hålla penseln hyfsat bra medan assistenten höll i lådan. När jag tyckte att jag täckt hela lådan pekade hon ut fläckar jag missat. När hon vinklade lådan lite kunde jag också se det. Allt gick fint fram tills jag hade en halv låda kvar, då fick jag spasmer i armarna.  Något som händer ibland och är högst otrevligt. Armarna skakar helt galet och jag kan inte få stopp på det utan hjälp. Penseln med vit färg flög all världens väg, studsade mot min gröna tröja och landade på mina svarta byxor. I vanliga fall har jag assistenter som vet precis vad de ska göra. Jag behöver inte säga något, de bara tar mina armar och håller fast dem tills de stannar. Det brukar gå fort. Nu stod vikarien med stora ögon och såg villrådig ut. Då blir jag så där överdrivet artig och säger ”Ursäkta, vill du vara så vänlig och bara trycka ner mina händer här.” Som om jag bad om en kopp jävla te.  Hon svarar lika artig ”Eh ja, men visst kan jag det. Absolut.”

Spasmer är lite som att få elstötar genom armarna. Hemskt obehagligt och otäckt. Knäppt tillfälle att bli överartig. Som om man plötsligt skulle prata om vädret samtidigt som man blir undersökt av sin gynekolog eller får benet avsågat. Overkligt!
Sen var det över. Jag orkade inte måla vidare. Hon fick avsluta och vi talade inte mer om saken.
Absurd, I tell ya!

5 responses to “Som om jag bad om en kopp jävla te.

  1. Tack för att du delar din vardag med oss. Kram

  2. Åh, vad jag känner igen mig i assistenten och å vad jag avskydde att gå runt som timvikarie till en massa människor jag inte kände. Att hela tiden behöva fråga om allt och känna sig som någon idiotisk papegoja…
    Jag har sedan länge lämnat vårdjobben bakom mig, men jag tycker det är väldigt trevligt att läsa dina tankar och funderingar kring livet. Både de goda och dåliga sidorna.
    Tack för att du skriver.

    • Ja, det är en jobbig situation för alla inblandade. Jag tänker väldigt mycket på hur assistenterna känner sig när det kommer och ska jobba utan inskolning. Måste kännas bedrövligt.

      Kul att du läser. Fortsätt med det! 😀

  3. Maria Ebbeskog

    Jag skulle aldrig någonsin be någon hålla fast mej. Jag har blivit fasthållen så många gånger framförallt när jag var liten. Pappa tappade mej i trappen när jag var 2-3 år. När han hade tappat mej åkte vi in till sjukhuset och pappa höll i mej när de sydde utan bedövning ! 😦 Jag har också blivit fasthållen av läkare när de skulle söva mej inför en operation. Läkarna har också tänkt spänna fast mej när jag skulle röntgas men då gallskek jag så de lät bli.

  4. Maria Ebbeskog

    Jag glömde att tillägga att jag också har fått kramp i händerna men då var det ingen som hölll fast mej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s