Monthly Archives: oktober 2013

En ledsagare med bus i benen

20131031-203606.jpgIdag var jag och hämtade Ottilia på dagis. Det är började mörkna och jag såg knappt nåt. Ottilia vill hålla mamma i handen så jag föreslog att hon kunde få ledsaga mig. ”Ja!” När jag ledsagas fungerar det så att ledsagaren håller en rak, spänd hand riktad framåt. Genom att böja handen åt olika håll visar hon/han/hen/den vilket håll vi ska åt eller om jag ska stanna. Nu fick alltså Ottilia axla ansvaret i mörker. Hon såg det som ett ypperligt tillfälle att busa. Först kollade hon om jag verkligen följde hennes vinkningar. Hon fick mig att snurra fyra varv och åka rakt ut i gräsmattan. Sen började leken på riktigt. Jag körde in i träd, buskar, rabatter och diverse omvägar. Jag tyckte det var lika bra att låta henne hållas för hon hade så himla kul. Så fort hon började styra mot ett nytt hinder började hon fnittra hysteriskt så jag var ganska beredd när det väl kom.

I morgon har hon sagt att hon ska leka ”Blind och ledsagare” med sin bästis på dagis. Hoppas att bästis inte kommer hem med näsblod efter att min dotter lett in henne i ett träd. Jag kanske ska förvarna fröknarna.

Annonser

30-årshippa ahead

På lördag är det hippa. Big baluns! Jag ska fylla 30 år.  Jag bokade lokalen redan i somras, sen höll det på att inte bli någon fest. När allt hände med ögat kände jag inte riktigt för att fira. Men sen kände jag att det vill jag visst det. Jag kan ju skjuta på det men av egen erfarenhet vet jag att det alltid kommer nya hinder i vägen. Min sjukdom kommer inte gå över och försvinna. Min sjukdom är en sorglig del av mitt liv men inte hela mitt liv. Jag har mycket som är glatt och lyckligt också, det vill jag fira… nu, inte om ett halvår. Mina föräldrar och svärföräldrar hjälper mig att förbereda 30-årshippan. Jag har inte behövt göra så mycket själv och det har varit väldigt skönt. Min bror ska vara värd och fått helt fria händer. Jag har själv velat lägga mig i och styra så lite som möjligt. Jag vill bara ha en kul kväll!

Ofta när jag går på fest måste jag krångla lite för att alls kunna vara med. Sitta så jag inte får motljus och så. Då känns det ofta som att man kanske snor uppmärksamhet från jubilaren eller tar ”plats”. Det ska bli härligt med en fest då jag kan förbereda och krångla med belysning, hörselslinga och framkomligheten så mycket jag behöver utan att det känns dumt. Vi har tid avsatt på eftermiddan enbart för att fixa och trixa med belysning och vart jag ska sitta så att det blir bra. Jag kommer släpa med min inomhusrullstol till lokalen. Den har höj- och sänkbar sits så jag kan komma upp i ögonhöjd med alla andra. När man fyller jämnt då vet man dessutom med säkerhet att man får tolk om man beställer det i god tid. Jag kommer att ha skitbra tolkar.

 

Hörselnerven sparkar bakut som en sur ponny.

Ja jo, jag fick ju ännu ett bakslag på CIt och hörselnerven i helgen. Det får jag inte glömma att berätta om. Jag tycker att jag hört himla bra på CI-örat den senaste tiden, men de de senaste veckorna har volymen på CIt varit lite obehagligt högt trots att jag har den på minimal ljudnivå. I söndags blev jag extremt ljuskänslig och kunde inte använda CIt alls. Det kändes som att jag skulle kräkas varje gång jag försökte. Det blev två dagar  utan hörsel på vänster öra. Bild 2013-10-30 kl. 22.17 #2 Att gå tillbaka till enbart hörsel på mitt dåliga öra var som att få en livs levande flashback och bli extremberoende av teckenspråk och slinga igen. Så underligt att inte höra sig själv när man pratar och bli petat på axeln av en assistent som med en haptisk signal uppmärksammar mig om att jag vrålar när jag pratar utan att märka det. Skönt att det bara var en flashback somräckte ett par dagar.

Igår hade jag alltså tid hon ljudingenjören som mixtrade med ljudnivåerna som gör att jag nu inte hör lika bra som innan bakslaget, men klarar av att ”koppla upp mig” på vänster öra. Jag märker att jag får fråga om en hela del och att ljudet känns lågt och tyst. Om 3 veckor ska jag tillbaka och kan förhoppningsvis höja nivåerna lite igen.

Bild 2013-10-30 kl. 22.17Bakslaget är troligen en följd av att det händer mycket med min hjärna nu. Rena kaoset där inne att få ihop ögonens olika förutsättningar. Jag är virrig och blandar ihop tider och minnen. Hörselnerven orkade väl inte med. Sparkar bakut som en sur ponny. Det är okej. Sparkas och jävlas en stund, du. Jag känner mig trygg i att jag kan parera det här och att återgår till det normala sedan. CI-teamet vet hela tiden vad som ska göras. När det gäller CI-hörsel  slipper jag känna mig förvirrad och rädd, som jag gör kring synen.

 

Jag som alltid velat ha en prydlig mustasch!

 

Hjärnan ska få vänja sig.

Igår hade jag tid på syncentralen. Jag fick klara mig med enbart hörapparat och slinga. Jag var väldigt matt och trött redan från början. Undersökningen gick ändå att genomföra genom att ta täta pauser då jag vilade ögonen. Min optiker är van med att sitta så jag kan läsa läppar och prata långsamt. Redan när jag kom visste hon vad som hade hänt med näthinneavlossningen. Det var skönt att jag slapp berätta och förklara. Tårarna kom som på beställning ändå. Jag såg liksom på henne hur bekymrad hon var.

Syntesterna visade att inget förändrats sen sist. 5 procents syn utan glas och 10 procent med starkaste glasen. Hon tror att hjärnan inte hunnit anpassa sig än. Den får inte ihop bilderna från ögonen och då blir det kaos i huvudet. Det lät logiskt. Det förklarar varför jag ser dubbelt ibland, får värk i huvud och ögon och varför jag fått bakslag på CIt. Jag är dessutom ganska snurrig nu och blandar ihop saker.
”Vi kan ju byta glas i högra glasögat nu, men risken är stor att det bara blir besvärligare för ögat.”
”Kan jag inte sätta i läsglas bara? Så jag kan jobba och läsa lättare?”
”Nja, glasögonen hjälper dig inte så mycket på nära håll, utan mer på långt håll.”
”Va!?”
Det kom som en total chock för mig. Nu i efterhand förstår jag ju det självklara i att man inte kan läsa så bra med så här dålig syn men jag antog på nåt vis att det gällde långt håll och att jag skulle se bättre på nära håll. Jag fick prova starka glas på nära håll och de gjorde ingen skillnad alls trots jumbostora bokstäver.
När det gäller syn på nära håll blir det vänster öga som får bära hela lasset. På det ögat ser jag ju bra med glasögon, hjärnan måste bara hinna vänja sig.

20131029-145313.jpgJag väntar en månad till innan jag provar ut nya glas. Tills dess har vi plockat ut glaset på högra sidan av glasögonen helt och hållet. Jag går runt glasögon med enbart en tom båge på ena sidan. Knasigt, men det är ju bara en månad. Jag kan också laga glasögonen genom syncentralen billigt. Nu kan jag vänta med att byta bågar och det känns rätt skönt. Orkar inte välja nytt just nu. De bågar jag har är så snygga ändå.

 

Tack Gud! Eller ja, tack Kerstin snarare…

20130614-075924.jpgIgår fick jag ett rejält bakslag på hörselimplantatet. Jag har upplevt ljudet genom CIt som obehagligt högt de senaste veckorna men samtidigt att jag hört väldigt bra. Efter att Ottilia blev ordentligt skrikarg igår kunde jag inte sätta på CIt igen utan att vilja kräkas. Idag har jag inte heller kunnat använda CIt men efter att låtit min assistent hysteriskt ringa CI-teamet hela förmiddagen fick vi tag på samordnaren och i morgon bitti har jag en tid hos en ljudingenjör. Tack Gud! Eller ja, tack Kerstin snarare.

Så tryggt

Helgen har varit totalt galen. Den har innehållit nervsmärta, ögonsvårigheter, CI-bakslag, assistansbrist och projekt ”lära 5-åring att man inte får saker genom att vråla.” Mitt i alltihopa var det 3-årskalas. Det var nästan så jag lät bli att gå då det körde ihop sig med assistans i sista sekund och jag vid lunchen skakade så jag inte kunde äta maten utan hjälp. Men shit, vilken tur att jag åkte ändå. Familjen är ju för bäst. Jag blev så himla ompysslad hela kalaset.  Även om jag egentligen avskyr att behöva bli omhändertagen så är det skönt att de okonstlat vill göra det och fixar det som behövs. Fan, vad tryggt.

 

En skör porslinskopp och talsyntes

Nu är jag igång och jobbar igen. Den känns ju skönt, bortsett från huvudvärken då. Den är inte så skön, men ja, ni vet. Skönt.
Jag började igår. Det kändes helt annorlunda jämfört med mitt  förra försök för tre veckor sen. Inte samma ångest och trötthet. Kollegerna var försiktiga och frågade inte ut mig om vad som hänt den här gångern. Kanske vet de att jag är en skör liten porslinskopp just nu. Kanske har de pratat om det. Kanske såg de hur jag kollapsade i ett moln av uppgivenhet förra gången. Kanske har de läst min blogg. Tacksamt, för jag vill inte prata om det. Jag vill prata om vad som helst utom hur jag mår, hur jag ser.

Nog var det tufft att jobba igen, och jag orkade inte alls med vad jag skulle önska. Jag använde inte mina oanpassade glasögon så mycket utan förstorade upp texten till jumbostorlek istället. När huvudvärken blev för intensiv provade jag talsyntes. Rösten Alva läser då monotont upp det som finns under muspekaren. Jag skrattade lite och ville sen slå sönder skärmen. Men ja, ni vet, det är ändå fantastiskt att jag med hjälp av CI och slinga hör vad Alva säger och nån gång kanske jag vänjer mig vid det och vill använda det som hjälpmedel. Just nu känns det mest som ett torrt skämt.

Taktiken nu är att åka till jobbet tre gånger i veckan, stanna så länge jag klarar av att göra något vettigt. När huvudvärken blir för migränaktig så åker jag hem, sover och jobbar vidare hemma när jag mår  bättre igen och dessutom assistent som syntolk. Ingen stress, ingen press.

Mentalt så klättrar jag på väggarna, då menar jag inte som en Pippis gulliga lilla apa…

För några dagar sen var jag på en FSDB-träff. Petra från ”mot alla odds” var där och berättade om sin upplevelse som döv i gruppen. Det var ett bra tillfälle att testa om jag klarar av att avläsa dövblindtolkar. Det gick ganska bra, även om det var väldigt ansträngande. Jag behövde ett större av stånd till tolken. Inte alls konstigt. Mitt synfält har blivit mindre och eftersom jag inte ha så mycket hjälp av högerögat längre har ju synfältet typ halverats också. Jag försökte avläsa taktilt, men det gick asdåligt för jag fick så ont i armarna på en gång. Skit samma, jag avläser ännu bäst med ögonen ändå. Mina jävla skruttögon! Det var skönt att se att det gick att få till i alla fall. Jag hade dessutom centraltolkens röst som stöd genom slingan och kombinationen funkar för mig.

Gud, vad trevligt det var att träffa alla dövblinda vänner där! Jag har inte insett tidigare att jag är ganska isolerad här hemma. Mentalt så klättrar jag på väggarna, då menar jag inte som en Pippis gulliga lilla apa utan som den hemsökta flickan i Exorsisten. Ja, lite sån känner jag mig.

Anne-maj säger…

Släpp taget och njut av livet istället, så ordnar det sig till slut skulle man tro.

Jo fan, set har du nog rätt i,  Anne-maj. Jag bara glömde bort det en stund. Tack

Tänk om…

Jag försöker att inte  bli stressad. Verkligen! Jag avbokar möten och håller mig nära marken, men jag accepterar bara det här om jag får ordning på det snart. På torsdag ska jag börja jobba igen har jag tänkt och jag är orolig för det. Jag ser fram emot det men känner mig skräckslagen för möjligheten att jag hamnar där gråtande vid skrivbordet och intalar mig att det är jobbets dataskärm det är fel på, inte mig. Rädd att det inte spelar roll om jag vilar ögat, tränar ögat eller slår 14 kullerbyttor på rad. Rädd för möjligheten att det inte kommer bli bra om jag bara ”lugnar mig lite.”

Tänk om, tänk om, tänk om…

 

Goda nyheter

Jag är fortfarande sjukskriven och är inte riktigt kompis med mina ögon. I tisdags var jag på återbesök hos ögonläkaren som opererade mig. Jag fick goda nyheter. Bara en vecka innan var jag där på undersökning och kunde inte se någonting på tre meters håll. Nu visade testerna att jag kunde se 5% på tre meters håll. Med de starkaste glasen och en svart ögonbricka med litet hål i som ska skapa fokus lyckades jag se hela 10%. Det är inte mycket men det kändes helt fantastiskt. Ögat har läkt väldigt bra men skadorna som blev på ögat av näthinneavlossningen var väldigt omfattande.

Det var väldigt skönt att få prata med min ögonläkare Jan-Olov. Jag var rädd att dom problemen jag haft skulle vara underliga eller psykiskt självförvållade, han hade väldigt stor förståelse och det var inget han inte sett hos andra patienter. Jag beskrev hur det ofta känns som jag tittar på en film där någon rör kameran väldigt fort, att jag nästan känner illamående, emellanåt ser jag dubbelt och jag har svårt att fokusera blicken. Om jag håller för det högra ögat är det lättare. Mönster och text är svåra för ögat. Jag försöker ställa in vänligare färger på datorn men ingenting tycks hjälpa. Jan-Olov var bekant med besvären och tror att det beror på flera faktorer som kan delegeras
1. Ögondropparna jag tagit mot inflammation sen operationen gör det svårt att fokusera och kan orsaka dubbelseende. De behöver jag inte ta mer nu. Nu ska jag endast ta fuktande droppar.
2. Jag måste prova ut glasögon som passar mina ögon nu. Fel glas är rena misshandeln för ögonen.
3. Tid. Det tar tid för ögat att läka och det kommer att bli bättre. Jag ska inte hålla för ögat eller täcka den med en lapp då riskerar jag att bli skelögd. Jag kanske måste fortsätta vara sjukskriven men om jag själv känner att jag orkar kan jag prova att gå tillbaka till jobbet.

Det är klart att jag vill prova att gå tillbaka till jobbet. Även om det är tråkigt att vara hemma har det varit väldigt skönt både på grund av ögonen men också för att det har blivit kallare klimat och jag har haft ont i kroppen. Jag vill definitivt försöka komma tillbaka igen. Jag är sjukskriven till mitten av nästa vecka och tänkte göra ett nytt försök att återkomma till jobbet på torsdag.

Läget med mina ögon nu är att jag inte kan skriva eller läsa mycket åt gången. Antingen tar jag väldigt täta pauser eller så använder jag en assistent som hjälper mig att läsa eller diktera. Jag har blivit ganska van med det nu. Att se sämre känns inte som en tragedi längre. Det som är en riktig rövböld är smärtan i ögon och huvud. Det påminner om migrän eller bländning. Det måste snart gå över

När kaffemjölken tar slut innan solen gått upp

Morgonpigga jag vaknar som vanligt kl 6. Då är det gött att ha assistent som jobbar journatt. Åh, kaffe! Sen tar mjölken slut. Då är det gött att assistenten som jobbar bor granne med oss. På eget initiativ ger hon sig ut i snön för att hämta lite mjölk ur sitt eget kylskåp. (Jo, hon vill också ha mjölk i kaffet.) Vilken hjälte!

IMG_4240HUr ska jag lösa det här när man bor i ett hus på landet? Det finns ju grannar där också, men de gillar med största sannolikhet inte att man väcker dem i gryningen för lite komjölk. Jag vet att jag när jag var liten och lika morgonpigg brukade lomma över till grannarna kl 5 på morgonen för att leka med deras barn som också var mina sysslingar. ”Frida, gå hem!” Jag var välkommen alla tider på dygnet utom då. Tänk att välsignas med barn som sover på morgonen och så bor man granne med lilla Frida.

Det blir till att kvällsinventera kylskåpet var dag för att överleva i bushen eller storhandla. Kan man frysa mjölk  nån tro? Hur långt är det till närmsta bonde?

En liten tösabit på armen

IMG_0236Igår åkte jag till Köping och tatuerade mig. Jag kom på att jag skulle göra det för någon månad sen. Några dagar efter att näthinnan på högerögat lossnat och allt bara var suddigt och konstigt.  Läsa om det här.

Jag tatuerade mig på Galleri 19 av Nickeborg. Jag blev väldigt nöjd, han får gärna göra illa mig fler gånger. Kolla bara!

Mitt enda liv

20130819-125041.jpgHär är texten till en låt i Jonas Gardells senaste TV-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar.” Den sätter ett bestämt pekfinger på hur jag känner just nu. Jag har serverats en påse skit och jag kan inte lämna tillbaka den. Jag har inte beställt den. Jag vill egentligen inte ta hand om den, men nu står den här. Vad kan jag göra? Jag är inte den typen som säger ”om jag inte hade mina funktionshinder skulle ju jag inte vara jag. Jag skulle inte vilja välja bort det.”  Nä, saker som händer mig får inte definiera mig. Jag själv definierar mig och min person.

Mitt enda liv. Det enda liv jag haft. Det enda liv jag kommer få. Det enda liv jag någonsin velat ha.

Se här är mina drömmar, du kan nästan ta på dem.  De skimrar där som då, långt nere på botten av en sjö.

Här är min vilda längtan. Här är min jävla trasighet.  Här är mitt högmod, så se på mig för jag ska aldrig, aldrig dö.

Här är allting som jag drömde om.  Här är allting som jag hoppades på. Här är allting som jag vågade bara modet räckte till.

Här är min vilja att få leva. här är bönerna  som bar mig. Här är mitt hjärta som bultar, blöder för allting som jag vill.

Då kan du ligga där, utspridd på bordet och smulig.

Blev osams med en kladdkakemuffins idag. Den var smulig och ramlade bara sönder när jag försökte äta den. Vilken attityd liksom!

Nål i ögat

Det har inte blivit så mycket skrivet i bloggen nu. Det beror på en enda sak: ögonen. Det är kämpigt att använda dem nu. Det är svårt att fokusera blicken. Mönster är som en nål i ögat… bokstavligt talat. Jag har på ögonmottagningen i tisdags och träffade min RP-läkare. Han passade på att undersöka näthinnan. Den läker bra. Det är ju bra… samtidigt är det läskigt. Om det här är bra, som jag ser nu med höger öga. Betyder det att detta är vad jag måste vänja mig vid? Ska jag acceptera och börja anpassa mig och mina hjälpmedel eller hålla andan tills jag får prova ut nya glasögon om sex veckor?

Den detaljen stressar upp mig något så fruktansvärt. Att börja jobba gick inte alls så bra som jag hoppats. Nu har jag sjukskrivits lite till av ögonläkaren. Först kände jag mig stressad även för det, men nu känns det som det kanske är vad jag behöver just nu för att coola ner mig lite. Jobbet ligger ju här hemma om jag känner att jag orkar med det men jag behöver inte ha dåligt samvete om jag inte orkar. Jag gillar att träna teckenspråk och avläsning nu. Det flyter på lätt och ger självförtroende. Jag låter assistenterna läsa mail och brev jag får och teckentolka dem för mig. Jag ska nog låta dem teckentolka jobbtexter också.

Ungar, liksom! Vuxna då, liksom?

I morse hade Ottilia svårt att bestämma sig för vad hon ville ha till frukost. Till slut kom hon fram till att hon ville har yoghurt och gröna ärtor. Jag och assistenten Lisa tittade på varandra och bara ”åhhh ungar liksom”.
– Är det gott tror du? Frågade Lisa.6a00d8341ca0eb53ef0120a53f7a33970b-320wi
-Japp!
-Du vill inte ha musli då? Frågade jag.
– Nej, jag vill ha yoghurt och ärtor sa jag ju.
Hm… ja, varför inte? Lika bra att hon får prova, tänker jag. Lisa häller upp yogurt i en skål och hämtar gröna ärtor från frysen. Hon skakar om påsen lite och är precis på väg att börja hälla ärtor i yoghurten när Ottilia ropar.
-NEEEJ! Vad gör du?
– Du ville ju ha ärtor! Försvarar sig Lisa.
– I en ANNAN SKÅL förstår du väl!

Ja, just det. Självklart. Det var förstår så du tänkte. Our bad!

Kanske

I går var det tydligen kanelbullens dag, djurens dag och internationella vodkadagen. Det är dessutom miljövänliga veckan och rosa bandet-månaden nu.

Det här med att saker ska ha egna dagar och så, jag börjar tro att det kanske har spårat ur lite. Jag vet inte. Kanske.

En mjölktand

Ottilia har tappat sin första tand idag. Jag blev så stolt så det var larvigt. Föräldraglädjen var total. Hon pillade ut den själv på dagisvilan, tog med den hem i ett kuvert och visade mamma och pappa som skrek av glädje. Hon lade den förstås i ett glas med vatten sen och när hon somnat byttes tanden ut mot en guldtia som sig bör och sen hade vi världen konstigaste samtal.

Pappan: Du, vad ska vi göra med tanden?
Mamman: Vad menar du? Släng den i komposten.
Pappan: Ska vi inte spara…
Mamman: Uääää fy, släng den!
Pappan: Men, man brukar ju spara mjölktänder.
Mamman: Nähä
Pappan: Min mamma gjorde det.
Mamman: Din mamma? På ett litet altare kanske?
Pappan: Ja precis. NEJ.
Assistenten: Mina föräldrar sparade våra tänder också.
Mamman: Blä! Sparade de era avklippta naglar också?
Pappan: Inte alls samma sak.
Mamman: Nä okej, vill du spara tanden så gör det men inte i närheten av mina grejer. Typ bland dina manchesterknappar eller i strumplådan.

Jag kan inte fatta att folk sparar på gamla tänder!

Trettio

I november fyller jag 30 år och nu har jag bestämt mig för att fira det med en stor baluns. Jag bokade lokal i somras exalterad över att att jag inte ska vara en sån som gnäller över att fylla jämt. Sen hände allt med ögat och då ville jag inte ens tänka på kalas och glada människor, men nu. NU vill jag. Jag vill jag slå på stort. IMG_0386Jag började med att göra ett inbjudningskort och när jag hittade det perfekta mönstret som bara skrek ”Friiiiida!” på närkemål då. Det måste få klä mina inbjudningskort och då måste det bli folk inbjudna och då måste det bli fest. Min bror tackade ja till att vara värd och då kändes allt så bra.

Mina föräldrar har erbjudit sig att hjälpa till och det tar jag tacksamt emot. Jag orkar inte så himla mycket just nu, jag är för sjutton nyopererad.Jag har skickat en lista till dem på facebook, över vad jag tror behöver göras så får det välja vad de vill bidra med. Jag vill hålla det enkelt och okonstlat.

Det är så skönt att sluta vara rädd och börja ta kontrollen i sitt liv igen.

I går började jag jobba igen och var väldigt peppad för det trots, trötthet och värk. Det var härligt att träffa kollegorna. Jag hade fortfarande känslorna precis under ytan och jag hann knappt sätta mig vid skrivbordet innan tårarna kom. Jag tänkte ”skit samma!” Om jag inte är stentuff idag får det väl vara så. Jag kan vara lite liten och hopplös. Jag är här i alla fall. Det kändes bättre så fort jag lyckats hacka mig in på datorn och började kolla jobbmailen.

20130508-174237.jpgJag trodde att det svåraste på jobbet skulle bli att ta sig fram, men det gick rätt bra. Jag var bara överdrivet försiktigt. Vad som istället var svårt var 1. allt ljus jag inte är van vid. 2. Mönstrade tröjor. Jag har inte haft några större problem med möster på tröjor förut. Nu var de en riktig pain in the ass. 3. Min dataskärm var så svår att se på och jag vet inte varför. Den sabbade min arbetsdag totalt och tvingade ner mig i viloläge med en värktablett.

Assistenten fick hämta mig något tidigare och väl hemma efter att jag sovit och ätit kom den där ilskan. Den som får hela jorden att vibrera omkring en. Jävla sjukdom! Hur vågar du ta det här ifrån mig? Jag älskar färg och mönster. Ditt as! Hur ska jag kunna jobba om jag inte klarar av att läsa på min skärm? Töntskärm! Och den där doktorn som förvägrar mig att använda ögonlapp, jävla honom! Hur ska jag kunna läsa när jag har ett suddigt synfält som stör det andra, som funkar rätt okej? BajsBajsBajs!

Nu har jag fått ur mig det i alla fall och idag mår jag så himla mycket bättre. Inte alls arg. Inte alls ledsen. Inte alls psykvrak. Alla de där sakerna, som verkade så omöjliga igår, känns totalt överkomliga idag. Etapp 4, here we go!!

Puh!

Man kan inte annat än respektera någon som kan stava till tisdag, även om han inte stavar det rätt.
/ Nalle Puh

Hej oktober.

Nu kör vi! Tjoho!

20131001-073124.jpg