Silversmeden

Mullsjö folkhögskola. Här är jag nu. Det är nog en rätt typiskt folkhögskola som ligger vid en sjö mitt i skogen. Mysig och lite sliten med väldigt god mat. De har ett antal utbildningar. Just nu en aktiveringskurs för personer med dövblindhet under rubriken ”friskvård och skapande verksamhet”. Friskvård lät ju lite otäckt, måste vi springa eller köra aerobics? När jag kom hit i måndags och kikade på min tolks schema såg jag att hon bredvid ämnet friskvård på torsdagen kluddrat ”besök på godisfabriken”. Jag blev lite lättad. Jag visste verkligen inte vad jag skulle vänta mig. Min värsta tanke var nog att det skulle vara nåt som liknar daglig verksamhet. Att vi skulle få använda potatisar och trycka små hjärtan på servetter eller något. (Jo, väldigt fördomsfullt!) Men, anledningen till att jag alls anmälde mig till kursen var ju att jag i vintras träffade en tjej med väldigt snyggt halsband. När jag gav henne en komplimang berättade hon att hon gjort det på Mullsjö. Ändå blir man så där töntig när man går och väntar på det kursveckan.

Vi tog bilen hit, jag och assistenten Elly. Direkt blev jag uppmött av min tolk,  Lotta som jag kände igen tidigare. Fint att få ha en och samma tolk nästan hela veckan.  Förutom att jag ska vara sagolikt kreativ den här veckan tänker jag att det är ett bra tillfälle att träna tolkavläsning och prova olika tolkningsmetoder. Hittills har det gått rätt bra men jag flyter lätt i väg i mina egna tankar. När jag var yngre fick jag alltid höra att jag var sån som ”gick i min egna lilla värld.” Jag börjar förstå varför.

Den två första dagarna här har jag haft silversmide som ämne. Det har varit väldigt kul. Jag gjorde ett cirkelformat halssmycke som jag hamrade och fixade. Det står ”min ottilia” på den.  Läraren är jättebra. Fast jag ibland behövt både assistentens och tolkens hjälp när jag hamrat på smycket har det inte känts svårt med mina skakningar och bristande finmotorik. Assistenten hjälpte mig att hålla hammaren och tolken höll smycket på plats med hjälp av en tejprulle. (Vi ville inte riskera någon blånagel på henne.) Alla moment i silversmidet känns så självklara att prova på. Jag har rödömma tummar och en brännblåsa på fingret men det var det helt klart värt.

I morgon ska jag börja jobba med textil istället. Jag håller mina ömma tummar för att jag ska få använda deras hattstockar och göra en  ny huvudbonad.

Annonser

3 responses to “Silversmeden

  1. Låter ju asgrymt!! Men, vad är det med folkis och god mat? Sorterar de ut de bästa kockarna på utbildningarna och sätter dem mitt ute i ingenstans för att jävlas? Fler folkis-kockar på våra barns skolor 🙂

  2. Pingback: Hattmodisten | Livet med tre sinnen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s