Monthly Archives: november 2012

Plötsligt händer det!

Igår satt jag på jobbet och väntade på min försenade färdtjänst när mobilen ringde. Jag svarade men hörde knappt personen alls i andra änden. VAAAA! Jag gav upp snabbt och förklarade läget för personen. ”Jag är gravt hörselskadad så om du har något viktigt att säga är du välkommen att smsa eller maila, okej?!” Jag blev rätt förvånad när personen i andra änden vrålade ”JAAA!” Jag skrattade lite åt den töntig situationen och lade på. Nästa sekund kom ett sms. Det visade sig att det var en budfirma som ringde för de hade ett paket till mig. Kunde han lämna det nu? Ja, jag fanns ju inte hemma, men det gjorde sven, så när jag 20 minuter senare släpptes av hemma väntade ett brunt paket på mig. YES! I den låg en sprillans ny iPad av fjärde generationen. På baksidan står mitt namn ingraverat. (Felstavat, men ändå!) ”Till Frida Ingham. Från InternetTävlingar.se” Ger man mig en gratis iPad får man stava mitt namn precis hur man vill!

Den var väldigt lätt att få igång. Batteriet var redan laddat. Man slog bara på apparaten och följde anvisningarna. Jag är mycket nöjd. Min tremor (skakighet) stör mig väldigt mycket. Touchscreen är en riktig utmaning. Jag behöver verkligen ett bra tangentbort som funkar för mig. Jag manövrar skärmen genom att använda båda händerna. Jag pekar med högerhanden på touch-tangenterna och håller i fingret med andra handen för att det inte ska skaka så mycket. Jag behöver få in en lite bättre teknik. Med iPhonen är det lättare för den är så liten att jag kan hålla fast den mellan tummen och långfingret samtidigt som jag pekar och på så vis får stöd. Jag ska ta en bild så ni får se. Aja, det är ganska angenäma problem när man fått en ny iPad. Jag kommer nog på en bättre teknik snart.

20121201-080337.jpg

20121201-080615.jpg

Jag är ruskigt förälskad i facetime. Det är så himla grymt att kunna ringa nån som tecknar och för ett telefonsamtal. Iphonen hade jag svårt att se på för den är så pluttig, men på paddan går det betydligt enklare. I love it!

Är det så här det känns att vinna en miljon på lotto?

Annonser

Snö? Nu?

Jag är lite chockad. Det är snö ute. Det är den 28 november helt plötsligt. Det betyder att advent är på ingång och jag kan inte fatta att det är sant! Jag vet inte hur det  är möjligt, men jag blir lika förvånad varje år.

Oh, happy day!

Imorse fick jag svar från internettävlingar med ett bekräftelse på att de beställt en iPad hem till mig. Jag blev väldigt glad men såg att de beställt en ipad 2. Jag hade blivit lovad en iPad 3. Jag skulle inte ens fundera på att påpeka det om det nu inte var så att 2:an har en kamera som inte klarar vissa hjälpmedelsappar som jag desperat behöver. Tvåans kamera klarar inte av bildtelefoni särskilt har jag precis lärt mig i helgen. Jag kände mig som en otacksam jävel när jag försiktigt påpekade det i ett vänligt mail. Sedan fick jag svar igen där de ursäktade misstaget och berättade att de nu istället inte beställt en iPad 3, utan nya iPad. Förvirrat scrollade jag ner och läste i bekräftelsen att jag kommer få den senaste iPaden med retinaskärm! Tjoho!

Känns som en väldigt bra deal! Snacka om att jag tålmodigt fått sväva i ovisshet länge nu. I helgen lärde jag mig väldigt mycket nytt om iPads kapacitet som hjälpmedel. Jag ser verkligen fram emot att sätta tänderna i det här!

20121127-161304.jpg

Fjärrsinnen

Jag halvtittade igår på ett program som hette ”top chef masters” utan att riktigt orka bry mig. Men så fick deltagarna en utmaning som fick mig att vakna till lite. Det var tre deltagare kvar i tävlingen som i vanliga fall var framstående kockar på lyxiga restauranger. Utmaningens tema var ”kommunikation” och gick ut på att alla skulle få en okänd partner att laga precis samma rätt som de själva gjorde. Mellan sig hade de en skärm så de kunde varken se varandra eller varandras mat. Det visade sig också att det var svårt att höra varandra. Kockarna var till en början mest orolig över hur den okända partnerns kunskapen om matlagning såg ut, men när de väl satte igång märktes det snabbt att det var det minsta problemet. Partnerna på andra sidan var själva kockar men hade svårt att hänga, eftersom de hade svårt att höra varandra genom väggen. De fick sänka tempot på arbetet och upprepa instruktionerna om och om igen. Någon deltagare blev riktigt förbannad när personen på andra sidan inte ”pratade så han hörde”. Totalt kaos. Maten blev sådär. Ett lag glömde totalt bort att koka pasta. De serverad enbart pastasås som rätt och blev utskrattade av domarna. ”En topchef som serverar en pastarätt utan pasta! Haha!” Det blev så fruktansvärt tydligt hur mycket energi man får lägga på kommunikationen när man inte hör och ser ordentligt. En deltagare såg helt gråtfärdig och uttröttad efteråt. Det var verkligen skitintressant att se!
På mitt jobb har jag en forskar kollega som heter Berth Danermark. Han studerar frågor rörande hörsel och kommunikation ut ett psykosocialt perspektiv. Han berättade för mig att han genom att titta närmare på hörselskadade personer fått ett förstoringsglas som visar vad som händer med människan när kommunikationen hotas. När de medmänskliga relationerna störs. I min TV igår blev det så fruktansvärt tydligt! Jag förstår precis vad han menar!

I helgen lärde jag mig något nytt av Anne-Maj. Hon berättade att doft,  syn och hörsel är fjärrsinnen. Smak och känsel är närsinnen. Det tar längre tid att få informationen med de sinnena. Vi med två nedsatta fjärrsinnen får lita mer på våra närsinnen.  Mmm, intressant!

20121127-061142.jpg

Vilken helg!!

Och så var helgen över. Intensivt som sjutton har det varit och väldigt roligt! I går förmiddag deltog jag i en föreläsning om IT-teknik för dövblinda. Vi var indelade i grupper efter intresse och behov av olika hjälpmedel. Skrivtolkarna hade flyttat över mig till en annan grupp eftersom vi är två personer som använder skrivtolk och de ville ha oss i samma grupp. Men när gruppen började samlas märkte jag att det förutom mig enbart var gamla tanter och gubbar i gruppen.  Typ 70-80 år hela bunten. Inte så att jag inte gillar äldre människor, de är skitgoa, men när det gäller teknik går våra intressen isär. Jag vill lära mig mer om iPad! Jag fixade snabbt så jag fick byta tillbaka. Min tolk fick helt enkelt snällt följa med. Vilken miss det höll på att bli! Jag hade nog blivit skitbesviken om jag fått spendera förmiddan åt att lära mig SMSa. Nu fick jag ialla fall komma till min rätt grupp som bestod av hörselskadade med synresten utan erfarenhet av iPad. Vi fick lyssna på Klas som är värsta bästa IT-nörden. Han berättade hur han använder sin iPad i vardagen och det var väldigt kul. Det är han som leder FSDB in i den moderna tekniken.
I fredags kväll skrev jag om att jag blivit besviken på att jag fått en TSS-tolk istället för dövblindtolk vid middan. Det är stor skillnad. Jag gick inte iväg och klagade hon nån men till lunchen igår dök en dövblindtolk upp och sa att hon skulle tolka åt mig. Det var bara första kvällen som jag behövde sakna dövblindtolk, resten av helgen har gått väldigt bra. Känns skönt för matsalens belysning är hemsk. Jag har haft svårt att se där och behövt rätt sorts tolk.

Igår eftermiddag var jag på en föreläsning om haptiska signaler som mina vänner Linda och Anne-Maj höll. De har jobbat med ett projekt där de samlat in vilka haptiska signaler som används i Sverige och gör ett digitalt material av det. Lagom till jul kommer det läggas ut på NCKs hemsida. Jag har varit med på liknande föreläsning förut med Sven. Det var bra att få höra allt en gång till och fräscha upp minnet lite. Bra att assistenten fick lära sig också. Haptiska signaler är signaler man ger på kroppen på någon. Om jag pratar väldigt högt och inte märker det kan Sven lite diskret sätta sidan av sin hand mot min arm eller rygg och dra den nedåt. Då vet jag att jag ska sänka rösten utan att han behöver avbryta eller genera mig. Ett annat exempel är om jag sitter och tecknar med någon och min assistent ska berätta att hon går iväg. Då går hon med fingrarna över min axel så vet jag att hon drar nu.

Efter en heldag av föreläsningar och diskussioner var det härligt att slappna av lite på kvällen. Efter middan öppnade hotellbaren och alla samlades där. Hade riktigt skoj! Vid 01 tog jag mig själv i örat och släpade mig till sängs, lagom vin-go och nöjd.

Idag var det sista dan och sista föreläsningen då min kollega Kerstin Möller och vår ordförande Pontus Degsell höll i en diskussion om begreppet ”dövblindhet”. Vilka sorters hörselskador och synskador vi har i gruppen är väldigt olika och vi behöver ha en definition som passar alla.  Kerstin pratade om hur samhällets människosyn på dövblindhet genom svensk historia. Det var spännande. I rummet hade vi ju levande exempel på hur man förr behandlades som funktionshindrad.
Ups. Nu måste jag kasta mig iväg. Om 10 min kommer färdtjänst!

Startskottet för höstmöte 2012

Yey! Äntligen är årets höstträff med FSDB igångsparkad! Jag ska försöka skriva ihop något om den här dan men jag är så trött så jag tittar i kors så det kanske bara blir ett långt blaha.

Jag och Elin hade en skön och lugn morgon med hotellfrukost innan dagen började på riktigt.  Familjesektionens styrelse hade möte i SRFs hus i Enskede. Ballt med en arbetsplats där var och vartannan person har en hund på sitt arbetsrum. Ledarhundar får man ju inte hälsa på dock.
Det var ett bra möte. Vi drog igång planeringen av nästa års familjevecka. Vi valde också ut vem som ska få representera styrelsen på FSDBs kongress i vår och det blev jag! Verkar jättespännande att få vara med på.

Mötet höll på några timmar. Vi 15-tiden var vi framme på hotellet i Haninge där träffen äger rum. Jag sov och sen ringde jag Ottilia med facetime från svärmors iPad. Ära vare modern teknik för möjligheten att få prata med min kotten som jag saknat hela dagen trots att jag inte hör. Ära vare teckenspråket och svärmor! Jag (och farmors iphone) blev översvämmad av pussar och kramar. Ottilia försökte också räcka mig en pepparkaka hon bakat. ”Här mamma, ta den då!” Shit, jag saknar henne så jag får ont i magen. Hon är så mycket coolare med sånt här än jag. Jag borde åka hemifrån oftare och härdas så jag inte  sitter där och gråter elefanttårar när hon ska flytta hemifrån en dag.

Höstmötet i sig började med en middag kl 18 och information kl 20. Det blev tufft med synen i matsalen för det var lågt sittande lampor överallt. Efter ett tag fick jag ta på mig solglasögonen för att få bort huvudvärken. Den lade sig efter en stund, då kunde jag ta av solglasögonen, dra ner hatten extra lågt och hålla blicken nere. Tolken kunde inte teckna taktilt men hon tecknade med händerna vid bordet där jag kunde se. Det funkade rätt okej. Jag kan inte fatta att tolkcentralenskickat en skrivtolk som dövblindtolk åt mig. De får lära sig skrivtolka och TSS på sin utbildning men inget om dövblindtolkning. Det är synd. Hon är bra tolk annars och skittrevlig, men hon är inte utbildad dövblindtolk. Det är som att skicka en snickare att kakla om ett badrum liksom. Helknasigt! Hmmm, ska jag prata med tolksamordnaren eller ska jag se till att klara mig ändå. Vi får se.

Information kl 20 alltså. Det blev ganska långdraget att sitta och ha ”upprop” på alla på deltagarlistan, gå igenom säkerhetsregler och all annan nödvändig information. Sånt där som man måste gå igenom. Nu är det i alla fall klart och nu är verkligen bara det roliga kvar!

En riktig tjejdag i Stockholm!

Så kom jag iväg till Stockholm till slut. Min motattack mot förkylningen fungerade riktigt bra. I går hade jag planerat in tid för en lång mysmorgon med Ottilia. Hon var mer intresserad av sin prinsesstidning, men man kan läsa prinsesstidningar med en mamma klängande runt midjan också. Mamma klagar inte bara hon får sniffa på sin lilla bebis hår och hålla henne hårt, hårt. Ja jo, som mamma blir man lite töntig när man vet att man ska vara bort från sitt barn. Vi hade en härlig säng-picknick med alla nallarna, väckte pappa med kaffe på sängen och spelade kort ihop.

Vi fick åka färdtjänstbuss till Stockholm med en trevlig chaufför. Han gick till och med med på att stanna för en kisspaus på vägen. Han stannade till vid Max för han behövde ändå köpa lunch och det behövde ju vi också. Perfekt! Skönt att slippa komma hungrig till huvudstaden.
När vi kom fram till Sjöfartshotellet visade det sig att vårt rum inte var klart. Vi fick låna ett annat rum så länge så att jag kunde ta min tupplur. Rummet var ännu inte klart när jag vaknat så vi lämnade packningen i bagagerummet och begav oss till dagens turistmål: Fotografiska museet. Det var hyfsat varmt ute och enligt kartan låg museet på en parallellgata nära vårt hotell. Vi konstaterade att vi nog skulle klara av att gå dit och började gå. När vi gått en bit upptäckte vi att även om de två gatorna gick väldigt parallellt så var gatan vi var på typ 30 meter högre upp än andra gatan. Passagerna som enligt kartan fanns mellan dem båda var trappor. Det var bara att knalla tillbaka ner till slussen och gå den vägen. Där råkade vi hamna på den sämre sida av vägen. Vi hamnade mellan saltsjöbanan och trafiken på en smal stig full av gyttja. De regnade och var mörkt och halt. Jag såg ingenting utan bilarnas och tågets lampor. Till slut kom vi fram.

På fotografiska hade de en utställning med Christer Strömholms verk. Jag är ett fan sedan studietiden. Utställningen var fantastisk. Jag älskar inte allt han gör men hans dokumentation av hur det var att leva som transa på 60-talet i Paris är otroligt stark. De starka spottarna gjorde det emellanåt svårt att se men det mesta gick bra eftersom ljuset var riktat mot väggen. Det jag inte kunde se syntolkade Elin till mig. Efteråt tog vi en fika i museets fancy bistro. Som alltid när vi fikar så beställer vi två olika saker och delar på båda. Vi beställde en fancy björnbärspaj och en fancy kladdkaka som de kallade för något franskt vi aldrig hört förut. Kaffet var nyrostat, sofforna mjuka och allt var väldigt gott. Fancy schmancy!

 

20121123-173802.jpg

20121123-173809.jpg

Att ta sig hem gick betydligt lättare än att ta sig dit. Nu var vårt rum klart och det visade sig vara värt att vänta på för det var jättestort och väldigt väl anpassat för rullstol. Vi snackar titthål i dörren i sitthöjd, stort badrum med anpassad toa och handfat, spegel i bra höjd, duschstol och duschtvålen placerad så man når den. Sängen har dessutom höj- och sänkbar huvudände och fotände. Gött! Här kunde man dessutom som hörselskadad låna en vibrerande väckarklocka men vi hade redan med en egen.

Kvällen spenderades med min bästis Annika som bor i Stockholm. Hon är en sån där vitamininjektion man blir en helt ny människa utav. Vi käkade middag på hotellets restaurang. En ordentlig biff med kryddsmör och smörstektpotatis. Inte illa alls! Sen köpte vi med oss vin upp på rummet och mös i vår höj- och sänkbara säng. En riktig tjejkväll efter en riktig tjejdag i Stockholm!

20121123-173818.jpg

Nä ru, inte nu! Jag vägrar.

Jag har varit förkyld i flera dagar men vägrat inse det. Om tjejer som håller för öronen och hysteriskt skriker ”LalalalabingoBINGO!!” Framför mig har jag 4 dagar i stockholm som kostat på att planera med tolkar, riksfärdtjänst, stockholm-färdtjänst, assistans och handikappanpassat boende.  Det är inte bara att hoppa på tåget längre och förväntningarna och växt sig skyhöga inför den här helgen. Att bli sjuk är inget alternativ, men nu kan jag inte ljuga för mig själv längre. (Överdramatisk?) Igår kunde jag inte längre ignorera den täppta näsan, svullna halsen, onda huvudet och ömma kroppen. Istället satte jag in alla tänkbara försvarsmetoder i form av Kan Jang, stora mängder vatten, vila och så en nässkölj. Jo, ni kanske ha sett dem, nässköljarna. För 150 spänna fing jag en gigantisk spruta med en sillikonplupp längst ut. Det såg ut som något man av någon anledning sticker in i rumpan. Istället trycker man in den i näsborren och sprutar in nån dl vatten i varje borre. Inte astrevligt men inte så farligt heller. Man spolar rent i bihålerna och ska tydligen vara effektivt. Vi får se hur det går.

Bild: anaiah.blogg.se

Jag jobbade idag och sov sen hela eftermiddan. Imorgon har jag fått ställa in både sjukgymnastiken i vatten och bastningen. Det blir lugna puckar hela dan. Jag har en lång lista med saker som jag behöver ordna imorgon men jag lyckas nog ordna det  mesta i horisontellt läge eller med assistentens hjälp.  Föräldramöte på dagis är den förstås. Det tänker jag inte missa.

Man borde kunna ansöka till försäkringskassan om att slippa förkylningar och magsjukor om man har tre funktionshinder eller fler. Det vore inte mer än rättvist!

På torsdag ska jag vara på topp igen!

Bra och dåliga ord.

På facebook har vi en grupp där personer med dövblindhet kan prata om det mesta. Det är väldigt bra för endast personer med döv blindhet får komma in i gruppen så det råder en viss osagd tystnadsplikt vilket är bra för ibland kan det bli privata saker som yppas. Anhöriga, professionella och andra nyfikna får vara med i andra sammanhang men i här.

Just nu pågår där en diskussion kring orden ”handikappad” och ”funktionshindrad”. Hur mycket de egentligen hjälper eller stjälper. Jag slängde in ett inlägg där. Sen tänkte jag, det här borde fler få läsa så det blir medvetna om skillnaderna. Så
, jag slänger in den i bloggen också. Varsågoda!

”Handikappad” användet jag inte förutom när man pratar om handikappanpassat. När man till exempel beställer hotellrum eller så.

”Funktionshinder” är ett intressant begrepp som många använder utan att riktigt fått veta vad det innebär. ”Funktionsnedsatt” innebär att jag har en funktion som inte fungerar fullt ut. T.ex. Jag har svårt att gå.
Om jag kommer fram till en trapp blir jag dessutom funktionshindrad. Om det funnits en hiss där hade jag inte blivit hindrad. Funktionshindret ligger alltså inte bara i ens egna funktionella nedsättningar utan i relation till omgivningen. En gravt synskadad person kan läsa böcker trots sin synskada tack vare punktskrift eller läsplatta med anpassade inställningar, en döv person kan kommunicera med omgivningen med hjälp av teckenspråk, en rörelsehindrad person kan ta sig fram med gånghjälpmedel.

Jag är själv lite slarvig och säger funktionshindrad när jag egentligen menar funktionsnedsatt ibland. Men det är skönt att känna till skillnaden tycker jag. Att man inte borde märka ut alla ”normala” och ”funktionshindrade” utan se alla människor som en grupp med många olika behov och att det borde vara en självklarhet att man anpassar samhället efter så många som möjligt istället för att man bygger upp samhället efter den ”normala” gruppen och sen målar ut vissa som en en specialgrupp som det ständigt kostar att anpassa samhället för.

Lånat en padda

För lite en månad sen fick jag veta att jag vunnit en iPad i en intenettävling. Det kom ett personligt skrivet brev från tävlingsjuryns ordförande. Min motivering hade varit väldigt bra och handlade om hur bra hjälpmedel iPad skulle kunna vara för mig som synskadad, hörselskadad och motoriskt nedsatt och vad jag skulle använda den till. Jag blev självklart misstänksam men de bad inte om kontonummer eller några personuppgifter. De ville bara att jag skulle välja färg på iPaden, bekräfta adressen den skulle skickas till och maila över en bild på mig själv som de kunde publicera med min motivering i nästa nyhetsbrev. Jag slängde i väg ett mail. 11 dagar senare fick jag svar från samma tjej som sist, Mia. Hon  bad om ursäkt att svar dröjt men att hon varit hemma med sjukt barn. Nu skulle hon se till att min iPad beställdes och så den kunde skickas till mig. Jag har efter det mailat dem flera gånger men det verkar inte som om nån kollar mailen alls. Helmysko!

Nu har jag i alla fall fått låna svärmors iPad för ett tag. Assnällt! Nu har jag något att ta med till FSDBs höstträff i helgen och lära mig på.  När (eller om?) jag får min egen vet jag hur jag ska fixa alla hjälpmedelsinställningar och så. Anne-maj har lovat att sätta sig ner och lära mig allt jag behöver.

Det är ju alltså nu på torsdag vi åker. Jag min vapendragare Elin. Första dan blir det bara en massa fritid. Fotografiska museet och på kvällen middag med bästis Annika. Sen blir det hårt jobb och party hela helgen. Styrelsemöte, föreläsningar, diskussioner, mat och häng i hotellbaren. Jag var med förra året för första gången och hade så sjukt, jäkla roligt!

Jag har varit lite nervig vid tanken på att jag ska köra e-fixen bland synskadade som inte ser en komma men efter den här helgen är jag ganska lugn. Jag var nämligen på bio i fredags och där var det smockat med folk. Det gick ändå hur bra som helst att ta sig fram med den tydliga ledsagningen.  Efter ett par glas rödvin på ett italienskt café som avslutning lämnade jag dock över spakarna till assistenten. Inte klokt att köra rattfull på stan.

 

Going on 30

Härliga söndag.  Assistenten har just gått hem från sitt morgonpass.  Vi hann med allt det viktig: frukost, fylla tablettdoseraren och göra ett utkast av decemberschemat.  Nu kan jag slappa lite.  Sven sover bort lite baksmälla och Ottilia är trollbunden av disneykanalen.  Imorse när jag var som mest upptagen med att gosa med mitt morgonkaffe ropade hon på mig från köket fast hon vet att jag omöjligen hör vad hon hojtar där.  Kom hit om du vill prata med mig, raring. Det går lite tid. Jag och min kaffekopp undrar inte så mycket över det, men så kommer hon ut från köket en stolt min. ”Jag har hjälpt dig med dina lotter.” Deklarerar hon stolt. Hjälpt? I handen håller hon två trisslotter som jag fick igår och vann 30 kr vardera på. ”Jag skrapade dem ordentligt, för du hade missat. Titta!” Jupp, kontroll rutorna var ordentligt och noga skrapade.

Jag fyllde 29 år igår och firade det med la familia och en liten kakbuffé. Energi krävande men myyyys! Jag är inte nojig över att närma mig 30. Att man inte är tonåring längre har man hunnit fatta så här långt. Vill jag göra något så är det knappast åldern som håller mig tillbaka. Folk hänger upp sig för mycket på sådant. Jag var 22 tror jag när jag friade till Sven. Jag fick många varningar och förmaningar om att inte gifta mig, mest från bekanta på fyllan. Haranger om hur jag när jag väl bundit mig inte skulle kunna resa eller plugga.  Jag skrattade ganska gått åt dem eftersom att jag just precis då pluggade i stockholm och under sommaren hade rest jorden runt tillsammns med mannen som påstods skulle hålla mig tillbaka. Man bestämmer ju själv över sitt liv. Det är lätta att se det som att ditten och datten håller en tillbaka  men oftast är det en själv som gjort ett val att stå tillbaka, medvetet eller ej. Jag är väl för upptagen med att noja över min sjukdom så jag missar hela åldersnoje-grejen.  Jag bryr mig mer om att förloran synskärpa än stram hy.  Är man ålders nojig så är det ju egentligen ganska positivt för det är ganska lättbehandlat om man bara vågar gå till en terapeut.  Jag menar, om vi alla måste gå igenom en kris eller två här i livet så är ålderkris ett tacksam alternativt. Man kan gå igenom det och komma ut tuffare och med en ny syn på livet.

Försöker vänja mig och få in tekniken

Sömnlös sen klockan 03.00 denna morgon.  Ganska töntigt att inte kunna somna om faktiskt.

Jag tänker att jag ska ta vara på tiden och uppdatera bloggen angående hur det går med träningen av mina hjälpmedel, både CIt och E-fix.

Det funkar hyfsat med CIt, bortsett från att jag får huvudvärk efter att ha använt det ett tag så går det bra. Jag tänker nu att jag ska börja ljudträna på riktigt igen. Använda den utan hörapparat och låta assistenten läsa ur en bok precis som jag gjorde i våras och början av sommaren, innan jag fick en massa problem.
E-fixen, alltså drivaggregatet till min rullstol som jag nu kör med en joystick går också bra. Det är jättejobbigt, men det är det alltid innan man vant sig vid ett nytt hjälpmedel. Jag sneglar tillbaka och undrar om det inte var lättare att köra manuellt men samtidigt vet jag att det var det inte. Det var lättare att bli körd manuellt av andra. När jag väl fått in tekniken kommer det bli bra och jag är på god väg. Att bli ledsagad känns ovant. Fram tills för 10-11 månader sen använde jag rullator och då blev jag ofta ledsagad genom att ledsagaren krokade sitt lillfinger i mitt pekfinger samtidigt som jag höll i rullatorn. På så vis kände jag hur hon rörde sig. Det känns som en halv evighet sen. Att bli leadsagad igen funkar riktigt bra. Jag vågar köra även där det är totalt mörkt för mig.
En knushlig detalj har varit att ta sig över trösklar och andra små höjdskillnader. För att få framhjulen över kanten får man gasa på lite men då vippar rullstolen  bakåt ganska lätt. Nu har vi kommit på att assistenten kan gå bakom och trycka ner handtagen lite så framhjulen lyfts upp. Funkar mycket bättre. Om jag inte har den hjälpen till hands kan jag alltid backa över kanten. Att ta sig in i fikarummet är svårt. Det är trångt möblerat. Igår fick sätt mig så jag hade motljus och det var inte så bra. Det känns jobbigt att behöva krångla. Pust. När nån annan körde in mig där behövde jag inte tänka så mycket. Någon annan tog alltid hand om det där. Som sagt: vanesak!

Oj titta, klockan är redan halv 7. Så snabbt tiden rinner förbi när man skriver. Ha en bra dag, allesammans! Idag blir det ett besök hos frisören, jobb och ikväll blir det bio med polarna. Twilight Grand finale! Jo, jag är sån som gillar sånt.

På omslaget

Nu är senaste nr av Auris ute. Jag pryder framsidan och två uppslag inne i tidningen. Känns schnajdigt värre!

Läs den här!

Bild: Auris

Konung för en kväll!

Igår var jag på en kul grej. En av mina vänner är lärare på tolkutbildningen i Örebro och varje höst bjuder hon in en grupp med dövblindhet till skolan så eleverna får träna tolkning och ledsagning på oss. Det är verkligen skitbra att de får en inblick i vad dövblindtolkning innebär. Till skillnad från vanlig hederlig teckenspråkstolkning krävs det större anpassning från tolken. Brukarnas behov skiljer sig markant ifrån varandra. Behoven varierar också hos individen utifrån synmiljön som kan förändras under uppdragets gång. Vi var fyra brukare som var där och trots att vi var så få hade vi helt olika sätt att avläsa (avståndstolkning, taktil tolkning, hörselslinga…) och att ta oss fram (Rullator, rullstol, gå…) Det här var första gången jag kunde vara med och jag fick ut väldigt mycket av det eftersom det blev ett ypperligt tillfälle även för mig att träna på att avläsa och bli ledsagad i rullstolen

Jag kom dit först och fick då en hel klass med tolkelevers uppmärksamhet riktad mot mig. Man kände sig mäkta populär när alla stannade upp och lyssnade på vad man sa. En av eleverna jobbade som Ottilias dagisfröken på familjeveckan i somras och hon var snabb fram att presentera sig. Ett känt ansikte kändes tryggt. Jag blev tilldelad tre elever. (Elev tecknas visst nästan likadant som bajs. Kulturkrock nr 1.) De skulle turas om att tolka åt mig hela kvällen. (Min assistent förbjöds att alls hjälpa till. Tolkarna fick tolka även det hon sa till mig.) De var supertrevliga och vi hade riktigt kul. De tecknade både taktilt och visuellt till mig och använde hörselslingan. Gick jättebra! Vi fick lite olika uppgifter att lösa: dels gå runt i huset och leta på saker som började på alfabetets alla bokstäver (träna ledsagning, syntolkning och teckna taktilt) och att lösa tankenötter (syntolkning av vad som stod på pappret samt tolka vad de andra i gruppen sa.) Vi blev klara väldigt snabbt och då hittade vi fram till skolans terapirum där de har en helt underbar massagestol. Där låg jag i typ 20 minuter och fick avläsa taktilt medan hela gruppen artigt skrattade åt mina skämt. Nu vet jag hur det är att vara allsmäktig konung med undersåtar.

Foto: tolkcentralen.se. (Bildlänk)

Efter lite fika fick vi veta att vi hade vunnit tävlingen. Alla hade hittat saker som började på bokstäverna i alfabetet men våra var lite extra påhittiga och vi fick extra credit för att vi var snabba och inte rörde oss så mycket. Vad sägs om I för ica-kort, P för piercing, Å för åkdon eller T för T-slingan runt min hals. Vi vann alltså för vi var smarta och lata. Hihi!

Efteråt var jag heeeelt slut. Det slutade kl 20 men jag åkte i princip bara hem, åt lite och dök sen ner i sängen. Hm, efter den här kvällen beställer jag nog dövblindtolk med ett större självförtroende.

Magsjuka och andra katastrofer

Idag skulle jag haft arbetsintervjuer för en vikarietjänst som personlig assistent hos min men både min samordnare och en av två ansökande ligger i magsjuka så nu vet vi vilken årstid det är: Vinter. Nu är det bara en tidsfråga innan var och varannan ligager och kräks.

Istället för att sitta på assistansbolagets kontor ska jag baka chokladmuffins till min födelsedag på lördag. Jag har bjudit in syskon  och föräldrar. Först måste jag varva ner lite efter den 4-åriga stormvinden som prövade mina mammanerver i morse. Hennes lila gympadräkt var nämligen i tvätten och det är förstås en stor katastrof. Hon låste först in sig på toaletten och det får hon inte så jag förhandlade mig envist till att hon skulle låsa upp så skulle hon få vara ifred. Då gick hon till sitt rum istället. Där stannade hon en lång stund medan jag ringde dagis och sa att idag äter vi hemma. När jag sen gick in till henne insåg hon att hon missat ”Jake och piraterna” på TV medan hon gråtit på rummet.  När hon gråtit klart över det pratade vi om gympakläderna. Gympadräkten blir inte ren för att man gråter, tyvärr. Jag har också testat någon gång eller två.  Så vi fick fundera en stund och sen kom vi fram till att gymnastik i T-shirt är ganska roligt det med. Alternativet är ju att stanna hemma och det ville vi ju inte.
Det är så himla bra när barn får komma på lösningen själv. Nu hade vi ju tid för det också. Tack vare någon annans magsjuka.

Om ni undrar så blev det smurf-T-shirt och rosa tights till gympan.

 

 

 

Bländande barnjazz

Jag känner av vädrets temperaturväxlingar otroligt tydligt just nu. Jag skulle kunna tjänstgöra som termometer åt SMHI om deras teknik gick åt skogen. I fredags mådde jag riktigt piss. Igår mådde jag betydligt bättre. Fortfarande ont men inte alls lika mycket. Idag mår jag ännu bättre, men trött och mer skakig. Kollar min uppenbarselsebok: temperatur.nu och blir inte ett dugg förvånad över att se hur min smärta bokstavligt följt temperaturkurvan.

Bild: temperatur.nu

Idag blir det en lugn och skönt hemmadag. Papsen Sven har firats med pepparkakor och kaffe på sängen samt paket med tröja och cykelhjälm. (Måste man ha, Pappa!)
Igår var vi på barnjazz. Några gånger per termin spelar ett jazzband en massa barnsånger för en glad barnpublik och deras diggande föräldrar på bibliotekets café. Det var länge sen vi var där nu men hela familjen älskar det. Man träffar alltid trevligt folk där. Det visade sig nu att de fixat upp caféet med lågt hängande lampor över borden och spegelfigurer på väggarna. Jag blev typ bländad vart jag än tittade. På med solglasögonen inomhus och hitta en plats där jag kunde sitta vänd mot en vägg utan spegelfigurer. Som tur var hade jag min mest dövblindtolks-vana assistent med mig så hon fick teckna taktilt. Trots huvudvärk och trötthet hade jag det kul. Musiken var välbekant och bra. Jag kunde inte använda CIt men det var okej ändå.

Jag är glad att jag kunde vara med trots några motgångar. Jag känner att det är ett typexempel på varför personer med dövblindhet måste få ha assistans. Hade jag inte haft min assistent hade jag antingen stirrat in i en vägg utan att få ta del av något av det trevliga eller så hade jag försökt titta ändå, fått monstervärk av bländningen så att min man hade fått köra hem mig på en gång och alla hade missat barnjazzen. Nu har jag ”turen” att även vara rörelsehindrad så det gör ju att jag har assistans, men andra har det inte lika ”bra” som jag. Det känns väldigt skönt att lampor i fel höjd inte längre betyder tidig hemgång och hjälplöshet. Att jag efter barnjazzen, när den högljudda massan gått hem hade ork och lust kvar till en fikastund i goda vänners lag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En liten pinocchio

Imorse vaknade jag och hade ont och var gruvligt stel. Jag tog i lite extra på sjukgymnastiken och har lidit efter det men nu var det riktigt hemskt. Jag kunde inte komma ur sängen själv. Så, jag fick börja dagen med att stretcha i ca 20 minuter. Jag är vanligtvis rätt vig av mig men inte idag. Nu minns jag hur det var medan jag fortfarande envisades med att gå med rullatorn. Ständigt stel och ständigt ont. Att börja rulla sittandes var ett bra drag. Det är ju helt sjukt att man ska bli en liten pinocchio av minsta muskelansträngning. Kanske är det så att jag spänt mig mycket  nu också och temperaturen störtdök tydligen i natt.

Aja, stretchingen hjälpte en del men det blev ändå till att sjukskriva sig och vila idag. Jag har tid inbokad hos en massör på Hälsobro idag och det kommer ju väldigt lägligt. Jag ska dessutom prova på att basta i en infraröd bastu. Det ska tydligen hjälpa mot nervsmärtor. Över lag är ju värme väldigt bra för mig så jag tänker Why not?! Jag har dessutom kvar alla friskvårdscheckar man fått från jobbet i år och de måste spenderas innan nyår. Lika bra att sätt sprätt!

i-Teknik och dövblindhet

Just nu pågår en internationell konferens i lund om dövblindhet. Jag hade bra gärna varit där men får trösta mig med att många jag känner är där och kan återberätta senare. Min vän Anne-Maj ska föreläsa där om I-teknikens möjligheter och tillgängligheter för personer med kombinerade syn- och hörselskador. Hon har dessutom lagt ut sin föreläsning på nätet så alla kan ta del av den. Jag tycker att det var kanonbra! På höstmötet om två veckor har hon lovat att hjälpa mig med min nya iPad. *Yes!*

Läs Anne-majs tal här!

Klicka på fotot för att komma till Anne-majs blogg!

Ovant att behöva sin ledsyn

Jag trivs väldigt bra med min uppgraderade rullstol. Igår var jag på vuxenhab för min sjukgymnastik. Övningskör-skylten som jag satt fast bak på ryggen av rullstolen på skämt uppskattades där av andra rullresenärer. De tyckte att den var skitbra! Ibland är det ju kul att få skämta om det som är lite jobbigt.

Ska jag vara ärlig så trodde jag inte att det skulle vara så omständigt med denna förbättring. Jag hade inte fattat hur tunga de olika delarna av e-fix var. Att den skulle bli otymplig att köra manuellt för assistenten. Jag förutsåg inte hur mycket energi det skulle ta att helt plötsligt ha behöva använda sig av sin bristande ledsyn igen. Kanske så spänner jag mig extra mycket bara för att jag är ovan. Det kanske blir lättare efter hand. Det är astråkigt att bli körd av andra men bekvämt att smidigt komma fram mellan borden i fikarummet då någon annan styr. Det dåliga ljuset i passagen mellan vår korridor och trapphuset är inget problem när man bara sitter. Nu rullar man igenom dörren och är plötsligt så gott som blind. Då blir det så där konstigt. Egentligen är det ju bara att be nån i gänget att tända. Men gör jag det? Nä, jag vet på ett ungefär vart bordet på höger sida är så jag känner mig fram. Jag blev väl lite överrumplad. På vägen tillbaka sen bad jag nån tända och nån gjorde det. Just det, de här lamporna är askassa. Det brukar jag muttra om när jag passerar. Jag såg alltså inte så väldigt mycket bättre trots tända lampor just där.

Bild: http://www.miswallpapers.net/ojos/eye-pics-eye-by-greenserenity/

Jag har dragit några slutsatser

1. Jag måste se till att synanpassa min arbetsplats med markeringar och anständiga lampor.

2. Jag behöver lära mig använda min vita käpp igen (eller blindpinnen som jag kallar den). Inte för att jag ständigt behöver använda den för att navigera utan för att ha till hands när jag väl hamnar i en situation där jag inte ser och inte har hjälp med mig.

3. Jag behöver träna in bra ledsagningsteknik med mina assistenter.

Det kommer att bli bra. Bara lite nya sätt att vänja sig vid. Att bli ledsagad känns bra redan nu. Assistenten går bredvid och håller fram en hand och jag håller i. På så vis kan hon teckna taktilt till mig eller ledsaga genom att ”vinka” lite åt det ena eller andra hållet för att signalera att jag ska svänga ditåt eller dra handen bakåt om jag ska väja eller stanna. Känns tryggt och bra. Då kan jag slappna av och veta att det inte gör något om jag missar nåt med synen.

Hjälpmedel på Darth Vaders sätt!

Jag sitter och läser fascinerande information om Darth Vader. För den som missat det så är jag riktigt nördig när det gäller Star wars. Allt är helt och hållet min brors fel för han gillade filmerna och fick det att verka coolt en gång i tiden. Jag hade ingen chans utan fastnade för den invecklade storyn och storslagna konceptet. Över lag gillar jag böcker och filmer där det finns mycket att sätta sig in i.

Okej, nu kommer lite input så ni hänger med och häng kvar för det kommer en intressant poäng på slutet även för den som inte bryr sig om min favoritsaga.
Hur som helst. Jag har  suttit och läst en text där man detaljerad går igenom Darth Vaders rustning eller rättare sagt hjälpmedel. En sak kan jag säga, är det sådana prylar man får av sith lorderna så går jag över till den mörka sidan i ett nafs. Obi-Wan Kenobi kan dra åt skogen!

Det är inte mycket som fungerar längre på Vader. Hans rustning hjälper honom att andas, höra, se, lukta (fast han kan själv), tala och använda muskler och nerver. En arm och två ben är amputerade. Det är inte så mycket kvar av honom men hans dräkt förstärker i princip alla hans behövliga kroppsfunktioner, även de som inte är försämrade (som t.ex. luktsinnet.)
De medicinska droiderna har reproducerat hans ytteröra men hans trumhinnor är helt förstörda. Därför har han ett hörselimplantat och hör superbra. Han är gravt synskadad pga. av att hans hornhinnor och näthinnor (retina) skadats men med hjälp av de klotformade glasögonen med optiska sensorer på hjälmen kan han se bättre än någon annan via en skärm på insidan. Han kan med infrarött ljus se i mörker men också hindra bländande solljus från att skada hans känsliga ögon.

Är det inte så hjälpmedel borde vara? Alla hjälpmedel inbyggda i en enhet som inte bara återställer en förlorade funktioner utan förbättrar dem till max! Jag läste för något år sen om att hörselimplantat i framtiden inte bara kommer ge döva och hörselskadade bra hörsel utan superhörsel. Mmm, i framtiden kommer det bli så himla grymt att ha funktionshinder för då får man bionic superforces.

May the force be with you!   

Artikeln finns här för den som villveta ordentligt!

En skitbred ruta till mig!

Att få köra runt sig själv och sin rullstol idag med hjälp av joystick kändes kul. Det funkade finfint att köra även om jag höll på att meja ner en och annan tant.
Framöver kommer jag och assistenterna få träna på ledsagning. Det kommer nog kunna bli riktigt bra det här!

20121106-170817.jpg

Jag fick idag hem mitt nya (och första) parkeringstillstånd på posten. Det känns ju riktigt skönt att få ha. Jag måste dock maila dem för det har blivit ett liiiitet fel. Det står att jag i Efternamn heter Frida och i förnamn Ingham. Felvänt och felstavat.

Skit samma, det funkar än lika bra för det. Man kanske skulle ta en sväng på stan ikväll enbart för att ställa sig på en handikapparkering och se hur det känns.

E-day

I morse var jag riktigt spänd och nervös. Dags att prova ut drivaggregatet e-fix som jag fantiserat om i över nio månader och kanske lagt lite orimligt höga förväntningar på. Tanken att man enkelt kunde sätta ett batteri på en rullstol så man inte behöver hjälp att köra den och ändå kunna ta med den i en vanlig bil gjorde det lite lättare att våga använda rullstol till vardags och skona benen från onödig smärta. Att behöva bli körd av andra människor är okej om det är något tillfälligt tills man fått rätt hjälpmedel beviljat. Jag kände starkt att nu måste det här bli bra annars spricker hela min värld. Jag har ingen plan B.

Väl där, på centrum för hjälpmedel, kändes det lite lättare. Förutom min assistent Petra så var det fyra personer som skulle hjälpa till med utprovningen. Mycket prat från många håll. Jag hade behövt en tolk. Det gick ändå tack vare slingan och att Petra tecknade till mig. Varje gång jag tappade tråden tittade hon på mig och hon plockade upp den igen. Tryggt.
Alla dessa fyra personerna som skulle prova ut hjälpmedlet till mig kunde inte så mycket om e-fix. De hade nog inte läst på alls. Förutom teknikern. Han kunde lite granna, fast han hade missat hela poängen med att ha ett löstagbar drivaggregat på en rullstol: att man kan plocka bort det. Det blev totalt kaos eftersom de inte hade förberett utprovningen. Vissa delar fanns inte ens hemma. Det gjorde att utprovningen tog en halv evighet (Vi måste åka till Halltorp och hämta en speciell liten metallpinne och vi behöver borra hål i armstödet. Oj, passade inte hjulen. Jaha, de där specialstöden behövdes visst.) De lyckades med mycket möda och besvär ordna till så jag kunde på med mig stolen hem och det är jag mycket tacksam över. De hade lika gärna kunnat lagt armarna i kors och sagt att ”du får den om några veckor istället”. Det kämpade verkligen för att fixa till det.
Så, vissa detaljer saknas fortfarande på mitt nya åk, men den går att använda ändå. Utprovningen skulle ta två timmar men tog istället tre och en halv. Det var egentligen tänkt att jag skulle provköra lite till men jag sa att nu behövde jag få åka hem och lägga mig. Jag sov två och en halv timme innan jag väcktes av en gosig snorunge. (Alltså, hon är hemma och är förkyld.)

Var drivaggregatet så perfekt som jag tänkt mig. Nej. Det är tungt och just nu skitsvårt att plocka av rullstolen eftersom de sket i att beställa stödbenen som hör till. Förhoppningsvis blir det något lättare när vi fått dem. Teknikern tyckte också att det verkade onödigt att visa hur man plockar bort batteriet, han tänkte inte på att det skulle bli skittungt att lyfta in åbäket i bilen då. Imorgon blir det färdtjänst till jobbet men på onsdag kommer arbetsterapeuten hit så vi kan försöka lista ut det hela. Just nu känns hela skiten krångligt men det löser sig nog efter hand. Jag saknar min smidiga lilla stol, den nya känns som en stor truck. Bamsebred, klumpig och tung som as men imorgon när jag får använda den ordentligt kommer det nog kännas roligare. Man får ta nackdelarna med fördelarna men just idag har jag mest fått känna av nackdelarna.

Tååååålamod!

20121105-224534.jpg

20121105-224547.jpg

Med krypavstånd till toan är jag nöjd

Så där ja, nu har jag pratat med flygbolaget. De var vänliga men krångliga. Jag blev förstås vidarekopplad flera gånger. Att boka plats nära toaletten som rörelsehindrad kostade ingenting, däremot blev det problem med att jag ville sitta vid min assistent och Ottilia med sin pappa. Det är nämligen tre platser på varje sida av mittgången. Även om vi kunde tänka oss att dela upp oss så att sven och Ottilia satt längre bak i planet så fick vi inte boka så. Lite knäppt, men acceptabelt. Bara jag är i krypavstånd till en toalett är jag nöjd och vi det är vi på rad 3.

400 Inlägg

Då har jag passerat 400-sträcket! Tjoho!

Get away med en aning av diskriminering

Vi har bokat in ett get-away i vinter. Eftersom jag är känslig mot kyla försöker vi att åka utomlands varje vinter. Förra vintern bodde vi en hel månad i Thailand på Garden Hills resort. Det var riktigt najs. Den här gången får vi ordna något närmare och billigare så det blir en två veckors-charter till Teneriffa. Vi gör det bekvämt som sjutton för oss på schnajdigt hotell med sunwing inclusive (då ingår maten ingår 10 av 14 dagar.) Vi var där för två år sen men på ett annat hotell. Jag ser fram emot den stora härliga strandpromenaden de har i Las Americas. Att ta en öl med utsikt över atlanten. Mmm, sweet!

En grej stör mig dock i mitt glada lynne. Jag gick in på flygbolagets hemsida för det stod att man kunde boka vilka sittplatser man ville ha på planet. Då jag är rörelsehindrad och synskadad behöver jag förstås sitta i närheten av en toalett. När jag kollar upp det hela visar det sig att det kostar mellan 150-250 kr per enkelresa att boka plats. De har till och med markerat ut vilka platser de rekommenderar handikappade att boka. Jag har flugit många gånger men jag har aldrig varit med om att jag som funktionshindrad måste betala för att ha möjlighet att ta mig till toaletten under resan. Vem kom ens på tanken att införa en sånt system?
Jaja, puckat är det men jag blir inte bitterfittig för det. Jag ska kontakta flygbolaget och höra mig för vad det är för regler som gäller egentligen.

Finrummet

20121104-132656.jpg

Igår gjorde jag något kul och kreativt. Jag har aldrig försökt mig på något liknande. Med hjälp av min pysselglada assistent Petra gjorde jag en väggmålning i Ottilias rum. Ett stort träd med stora lila prickar som löv.
Man och barn skickade jag ut på landet för bättre arbetsro. Sven åkte hem till sin syster, som tog med hela högen ungar till farmor. Papporna stannade kvar i Hallsberg med ensamrätt om TVn med fotboll på. Man kan säga att hela familjen fick göra det de allra helst ville.

Vi började med att rita upp trädstammen med blyerts på väggen som vi sedan fyllde i med brun färg. Den bruna färgen lyckade vi blanda ihop av gamla färgslattar. Militärgrönt och lilarött blev en helt okej lilabrun trädstamskulör tillsammans. Det svåraste i hela projektet var utan tvivel att skära till schablonmallarna så de blev jämna och fina. Vi använde en vass rakbladskniv och schablonplast. Det var riktigt svårt att få dem helt jämna. Vi fick slänga många misslyckade alster innan vi var nöjda. Vi tejpade upp schablonerna där vi ville ha dem och duttade på färgen med vanlig disksvamp som vi delat på mitten. Det behövde målas två gånger så innan vi flyttade schablonerna fick vi låta det torka och måla igen. Det tog lite tid men tillfälle att göra nya schabloner efter hand. Till slut hade vi inte mindre än 10 runda schabloner och då gick det fortare.

Det tog mer eller mindre hela dagen att få det gjort men det var väldigt roligt och det blev skithäftigt. Klockan 8 på kvällen var vi klara och helt slut. Ottilia kom hem sovandes från kusinerna. När honvaknade imorse var det riktigt kul att få överraska henne.
Hennes docksäng hade vi också passat på att måla. Sven var en hjälte och lade på en sista strykning när jag och Petra låg övertrötta i soffan efter vårt dagsverk. Docksängen var riktigt tråkig innan, träfärgad med fläckar på. Inköpt på loppis förstås för ett par år sen för typ 40 kr. Nu har den blivit knallgrön istället.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äntligen!

Vilken myskänsla det är när man när ens käresta äntligen kommit hem efter ett 32-timmars pass och hela familjen är samlad igen. Jag tar bilen till apoteket och ica maxi medan han lagar mat och ägnar sig åt sitt barn. När jag kommer hem äter vi ihop, biffar och stekt zuccini. Mums! Nu läser han för Ottilia och jag varvar ner med tystheten i soffan. Andas ut stressen. Senare väntar oss en flaska rödvin och kardemumma-pepparkakor med goda ostar. Underbara fredag!

20121102-193031.jpg

Tänk om…

Nu är det tre dagar kvar tills jag får min belovade E-fix. Nästa gång jag jobbar kommer jag komma inbrummande på kontoret och sladda in på rummet. Idag har jag därför inte kunnat låta bli att fira för mig själv när jag för sista gången behöver bråka med telefonisten på färdtjänst som inte vet att man har rätt att få hjälp till bilen från avdelningen där man är, när jag för sista gången förklarar för chauffören att vi måste stå på de vita golvmarkeringarna för att få en stor hiss till oss och att jag för sista gången behövde kollegornas hjälp för att ta mig till fikarummet på sjunde våningen. Tjoho!

Det känns lite farligt att se fram emot ett hjälpmedel så här intensivt. Tänk om det INTE blir bra? Tänk om min syn inte duger? Det finns ju en anledning till att jag inte har körkort liksom. Tänk om jag mejar ner glasskåpen i jobbets korridor? Tänk om jag kör på folk? Tänk om jag kör på MITT BARN? Oh herre gud, allt kommer gå åt *biiiiiip*!

Nej ja, det är sant. Det är inte så stor risk att jag kör ihjäl mitt barn med rullstolen. Inte på jobbet i alla fall. Jag måste inte gasa på om jag inte ser vad som finns omkring mig. Om jag kör in i glasskåpen överlever vi nog det också.

Jag är inte rädd egentligen, bara nervös. För det här kan bli så himla super-skit-bra!

Bravo Sofia!

Man blir så himla glad när man gör en färdtjänstbeställning och telefonisten får alla detaljerna rätt på en gång. Hon blev också glad när jag berättade att hon är duktig på sitt arbete!