Ett litet löv som inte fattar nånting

Känslan av att utföra arbete och skriva på datorn känns väldigt tillfredsställande just nu. Som att jaga bort känslan av maktlöshet med en sopborste. Jag fokuserar min lilla energi på funkisföräldraföreningen, familjesektionen och planer för större boende. Om vi nu ska behöva ha assistans om nätterna här så känns lägenheten ännu mera trång. Vi hade inte tänkt uppgradera vårt boende förrän om ett par år men nu känns det som en lång tid att låta assistenten ta över Ottilias säng ”så länge”. Det är ju bara de nätter som sven jobbar och då brukar hon ju ändå sova hos mig, men hennes rum ska ju vara just hennes. Vi är inställda på att försöka hitta oss ett hus som inte behöver några större renoveringar eller handikappsanpassningar. Ett ställe där vi kan bo tills vi är gamla och redo att flytta till Thailand i en lite bungalow. (Vi kommer att kidnappa vår vuxna dotter och hennes familj. Packa ner dem i en resväska och dra!)

Det där med att hitta ett enplanshus utan trappor, med breda dörröppningar och minst 3 sovrum är inte så lätt. Vi utforskar flera alternativ: köpa ett bostadsrätt (men det ser mörkt ut), köpa ett nybyggt hus (ser dyrt ut) och att köpa en tomt och låta bygga ett hus (ser också dyrt ut). Nästa vecka ska vi träffa får bankkvinna och se över vad vi har råd med, sen ska vi träffa både mäklare och hustillverkare för att ta reda på vad vi har för möjligheter framöver. Det känns spännande men också lite motigt för vi trivs så bra där vi bor nu och större lån känns läskigt.

Vår temporära lösning just nu är att vi möblerat om lite i sovrummet så jag lättare kommer fram till sängen med rullstol. När Sven jobbar natt har jag vatten och mobil vid sängen. En av mina assistenter bor granne med oss och jag meddelar henne att vi är själva. Om jag skulle behöva hjälp behöver jag bara ringa en signal så kommer hon på stört. Imorgon har jag möte med soc.Handläggare och ansöker officiellt om nattassistans. Sen ska vi ordna ett larm eller ”assistansknapp”.

Jag såg idag ett oranget löv på trädet utanför vårt hus. Det påminner mig om att allt ständigt förändras och att inget står stilla. Snart är det höst och det är bara att hänga med även om man in i det sista helst skulle vilja vägra lämna sommaren bakom sig. Jag får en impuls att rulla ut till trädet och tala lövet till rätta. ”Det är inte dags än, alla andra löv är ju gröna! Du gör alla ledsna när du gör så här. Kryp in och göm dig i trädkronan så de andra grannarna slipper se dig. Nu!” Men… hösten kommer alltid lika elakt och för tidigt. Varje år.

20120815-101747.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s