Tisdag (familjevecka 2012)

Idag har det varit änne en intressant och givande men ohhhh så intensiv dag. Tempot här är helt galet. Lagom till lunch kände jag mig som en överkörd hund. Trött så jag såg i kors och skakade så jag behövde assistentens hjälp att hålla skeden när jag åt. Förmiddan var helt avsatt för temat ”livsomställningar”. Det brukar återkomma varje år och det är alltid lika givande men också själaslitande för man det är så personliga och svåra saker man pratar om. I princip alla dövblinda här har ju en progressiv sjukdom som man ska foga samman med familjelivet varje gång man blir sämre så det är viktiga saker som diskuteras.

I år var det Lena Göransson från NKCDB som föreläste. Innan vi började högg hon tag i mig och frågade om det gick bra att hon citerade min blogg som hon läst så mycket av i sommar.  Öhm oj, vad kul, absolut! Det svarade jag utan att alls veta vilket inläggg hon skulle läsa. Spännande. Man skriver en massa inlägg och har ingen aning om vilka som bara är blaj och vilka som faktiskt gör intryck på nån. Man vet att många läser bloggen men man vet inte vilka det är. Inlägget  hon läste var det här:

Vad hjälper en diagnos egentligen? (klicka!)

Efter hela föreläsningen kom en tolken fram och berättat om feedbacken som jag själv inte sett. Att många suttit och nickat och att tårar trillat. Sådant ger mig rysningar, som när man träffar en fluga med flugsmällan utan att man ser den. När man lyckats sätta ord på nåt som berör andra som befinner sig i en liknande situation. I efterhand har många kommit fram och pratat om det också. Varit nyfikna och velat läsa mer. ”Det är precis de tankarna jag haft men aldrig lyckats sätta ord på” sa nån. Lena pratade om det olika faserna man får igenom när man fått sin diagnos. Under gruppdiskussionerna delade vi upp oss på två: dövblinda och anhöriga. Diskussionerna kretsade kring det svåra i att behöva ta hjälp av någon som egentligen inte har lust eller kanske just sagt något kränkande (färdtjänstchaufförer hello!). Vad man absolut inte vill ha hjälp med och i vilka situationer man känner sig mest hjälplös. Att diskutera sånt känns ju lite som att peta ner ett långt pekfinger i ett infekterat sår men samtidigt får man ut mycket nytta av det som man inte kan få på annat sätt.

Efter lunchen drog alla iväg och bowlade. Jag struntade i det för jag behövde sova. Efter en dos återhämtning hann jag med en kort sväng in till Leksand innan middan där jag hittade en charmig vintagebutik. Ägarinnan var lite sötrolig. (Jo, det ÄR ett ord!)  Det var några trappsteg upp till dörren och när vi kom fram till kassan frågade hon ”Kom ni upp för trappen?”  Eh nej, vi står fortfarande kvar där ute, ser du.  Hehe, skönt att att man hittar nån att skratta försiktigt åt när man rensat sina känslor en hel förmiddag. Tack för det du, fru retro!

 

One response to “Tisdag (familjevecka 2012)

  1. Åh vad roligt att du blev citerad, det är du värd! Jag blir så lycklig, nästan så jag grinar. Du är bäst! ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s